Små leenden i vardagen

Just nu är många tankar ockuperade av virus, bakterier, immunsystem och en himla massa cytokiner. Jag har kommit till det stadiet då jag mest av allt längtar tills torsdag, längtar tillbaka till fritid, frid, vila och många timmar av att göra ingenting.

Men så händer det små saker, små oväntade saker. Som att ta en promenad och hitta ett tv-bord på vägen hem. Det stod där alldeles ensamt brevid containern så det adopterades och står numera i mitt rum.

Att tackla det oförutsägbara

Vissa tillfällen är värre än anda att bli sjuk på. Vissa stunder är så där heliga att man bara måste vara på topp. Att det knappt finns utrymme i planeringen för ens en halvtimmes power-nap. Vissa stunder få man bara inte bli sjuk på.

Men jag lär mig för varje gång att man överlever. Både fysiskt och psykiskt. Att varva läsande med sovande, äta potatismos för att det är det enda man efter flera timmars funderingar kunde tänkas få i sig och att helt enkelt lita på att det jag inte hinner med i dag hinns med någon annan dag. Och ja...jag har lärt mig något idag. Kanske inte allt jag tänkt mig om infektioner och immunförsvaret....men jag har lärt mig att paniken faktiskt går att hålla på armlängds avstånd och att potatismos med lingonsylt är underskattat.

Att äta soppa tillsammans

Jag och Klara cyklade till soppmässa igår kväll i samariterhemmet. Något vi pratat om i ett halvår skulle jag tro. Varma människor, varm soppa, varm mässa och stora bullar. Det ger en perspektiv, man blickar utanför bubblan av studenter, inflammationer och bostadssökande. Att äta soppa tillsammans....det är något jag vill göra fler gånger.

Tänkt att något så litet kan göra en så glad

En liten fläck, en liten värk. En liten längtan som äntligen är över. Ett bevis på att jag fungerar igen. Jag fungerar både i kropp och knopp!

"Be så skall du få, sök så skall du finna, 

bulta så skall dörren öppna sig. "

Många års slit och tårar som äntligen gett slutgiltigt resultat. En bön och kanske, kanske hjälpte det lite grann. I vilket fall som helst; en otrolig lättnad.

I att skynda finns ingen välsignelse

Haraka haraka
haina baraka













Och så småningom dyker det upp en lägenhet till mig. Bara inte just idag.

En liten besvikelse....

Jag hade sett fram emot den här veckan sen jag fick schemat i augusti.
Jag hade tänkt inhämta mig mycket ny kunskap och också nya perspektiv på infektionssjukdomar. Jag hade hoppats på föreläsningar som satte fokus på individerna, på situationen idag, just nu.

Istället pratar vi om pesten på 500-talet, Mr Mikrob och retrovirus genetik. Men små stunder av malariaföreläsningar, patientdemos på sjukhuset och ja, då glömmer jag som bort de där andra timmarna då jag mest surplar kaffe och stör andra.

Ninataka kuenda Kenya!

Att inte känna saknad

- Hur känns det då, när jag säger så?
En fråga, och en lättad suck från mig. "Det känns nog mest skönt, som om jag inte fattar vad jag var så rädd för"

En fråga, ett samtal eller två. Och jag kan släppa oron, för någon som ser, det är ett bekräftade som för mig betyder mer än flera dagar av okontrollerbar glädje. De som sett, och nu ser, de vet och kan visa på skillnaden.

Och en fika under ett samtal, ett skratt och en hej då kram, ett leende på väg ut och en blick till killen i receptionen som säger att jag är här, men behöver det egentligen inte längre. En suck av lättnad då dörren stängs igen bakom en. Det var min trygghet, ett ställe jag inte klarade mig utan, ett ställe jag kanske inte hade klarat mig utan. Men jag behöver det inte längre, och det känns så naturligt. Att stänga dörren och lämna det som varit. Ta med det jag vill, men den där osäkra flickan i receptionen, men axlarna uppdragna till öronen som sakta gick längs korridoren och ägnade timmar åt att fundera hur mycket juice det skulle vara i glaset, hon är inte kvar längre.

Och det är så underbart att jag inte landat riktigt än, så stackars vänner som försöker koncentrera sig på långsamma föreläsningar om pestens utbredning på 1500-talet när jag har myror i brallan. Då är det lättare att skylla på kaffet, för den andra historien hade varit för lång för att ta i pausen.

Erbjudanden som är svåra....

Att få ett erbjudande...hej du är en av....som tackat anmält intresse på ......Du har nu....dagar att bestämma dig.... Hälsninar......

Och jag vet inte om jag blir glad eller om det bara blir jobbigt. Lägen, hyror, rum, vänner, drömmar, möblering, middagar, bostadsbidrag, uppsägningstider....

Och jag har inte ens fått erbjudandet utan är bara en av många som sitter med dessa funderingar just nu. Men det brukar ju lösa sig, tillslut. Även om det känns lite virrigt just nu.

Så jag tar fram bakteriologiboken och ignorerar beslutsångesten så länge det går.

Hemska nyheter och små mirakel

Hörde igår på nyheterna att 1/6 av världens befolkning har näringsbrist och att det är fler än för några år sedan! Var sjätte barn får inte i sig tillräckligt med mat för att kunna växa och utvecklas som de ska. Tänk en svensk dagisgrupp, var sjätte unge är ganska många ungar! Nästa problem är ju vad vi ska göra åt det. Är det bäst att äta inhemska varor, så att de i fattiga länder inte exporterar det de tillverkar, eller är det bäst att köpa deras exportvaror så att BMP höjs.... Som jag förstår råder det väldigt delade meningar i den frågan. Läs på DN tex.

Det kan väl sägas att jag fick lite dåligt samvete där jag satt med min middag och dessutom precis plockat ner en påse nötter i väskan...ifall jag och vännen skulle sakna något att tugga på efter glassen och marängerna senare ikväll.

Men mirakel kan ske. Ett bevis på detta är ju det som hände i Melbourne. En mamma släpper för några sekunder taget om barnvagnen då hon står och väntar på tåget. Den börjar rulla och ramlar ner på spåret precis när tåget kommer. Det är något av de värsta jag sett. Miraklet är att barnet klarade sig med någon bula, trots att det släpades tiotals meter med tåget. Mirakel, vad mer kan man säga.

Stora och små fynd

Att hitta ett halsband man letat efter,
eller en penna när man verkligen behöver en.
Att finna en vän som väntar på i en korsning,
eller ett brev man sparat i många år.
Att hitta en chokladbit när blodsockret sjunker,
eller fyra pinnstolar i en container.

Det är sådana små fynd som får en att le lite extra så här i höstmörkret.

Jag tror jag funnit en härlig gemenskap ikväll. Något att spinna vidare på, något att ge och få energi av. Något som faktiskt gör lite skillnad idag, imorgon och förhoppningsvis även om flera år.

Poesi i skogen

Det går inte att stanna inne när solen skiner och det är en underbar, om än kall, höstdag och det faktiskt inte är pluggpanik. Så på med skorna, fleecetröja och iPoden och iväg till Håga.

Underbart. Hösten är så vacker. Nog för att jag tycker om sommaren, men hösten har verkligen sin charm. Och där, mitt bland de gula löven, rönnbären och den fuktiga mossan sitter ett anslag på trädet. En dikt, en stjärna....och lite längre bort en till. Poesi i skogen på turkosa ark med guldstjärnor på.

Ibland så bjuder små vardagliga saker på ganska oväntade överraskningar....

PreKlin

BMC Hills finns nu på youtube.

Bacalao med vänner

Så tog jag mod till mig, antog utmaningen, snörde på mig förklädet, la fisken i blöt och höll tummarna för att det skulle bli bra.
Även om det inte är en kulinarisk måltid är det något speciellt med att göra någon "annans" mat. Bacalao, Norsk/Portugisisk fiskgryta som lagas av min mormor till resten av familjens jubel. En favorit som jag kan äta hur mycket som helst av, kanske just för att det är Norge, sommar och mormor och morfar.

Men nu var det höst, Uppsala och vänner....också jag som lagade Bacalao. Men det blev bra, lite för lite svartpeppar skulle nog morfar tycka, men inte för mycket och inte för lite salt, utan så där underbart gott som bacalao är. Och egentligen är ju det här med grytor underbart när hösten är i antågande. Bacalao är portugiskiska och betyder torsk. Det är en portugisisk nationalrätt som av en rätt rolig händelse lyckats sprida sig till Kristiansundstrakten i Norge.

Klippfisk som är en av huvudingredienserna är saltad torsk som från början läts torka på klipporna. Kristiansund blev på 1750-talet centrum för beredning av klippfisk som framför allt exporterades till spanien och portugal där man använde den i olika grytor. Men självklart skapades en Norsk variant på den portugisiska grytan. Det går att få tag på klippfisk även i Sverige, tex i östermalmshallen skulle jag tro. Det här är min mormors recept:

Bacalao 4-6 personer
1 kg klippfisk.
1-2 kg potatis
2 gula lökar
vitlök
spansk peppar
tomatpuré
krossade tomater
svartpeppar

Klippfisken måste läggas i blöt och saltas ut i 12-15 timmar innan man börjar tillaga grytan. Det görs lättast i en stor gryta. Bara att låta stå över natten och sen smaka av på morgonen. Den ska vara "rätt" salt men inte för salt. Detta tycker jag är det svåra momentet, men tänk att den kommer tappa lite sälta under tillagningen, typ som soltorkade tomater gör....När fisken är utvattnad skär man den i lagom stora bitar, typ fisksopps storlek.

Skiva potatis typ 0.5 cm skivor och lök. Häll i relativt mycket olja i en tjockbottnad gryta, så stor som möjligt eller som i mitt fall två stycken och varva sen potatis, klippfisk och lök. Häll på mycket tomatpuré - typ nästan en hel tub och 1 burk krossade tomater. Krydda med hackad spansk peppar, pressad vitlök och mycket svartpeppar. Låt småkoka under lock i ca 1 timme tills potatisen blivit mosig. Det kan behövas spädas med ytterligare krossade tomater eller vatten, men grytan ska vara rätt kompakt.

Innan servering, smaka av så att det inte behövs mer peppar eller salt. Servera med bröd och enligt morfar kan man inte äta Bacalao utan en liten nubbe till och jag saknade det norska flatbrödet.

En väldigt trevlig kväll med vänner, så där lagom en lördag då man kommit en bit in på hösten. Ibland kan jag inte rå för att förundras över hur bra man kan ha det, vilken gåva det är att få trivas med livet och ha underbara vänner och en underbar familj.

På bilden min mormor som visar mig hur man gör Bacalao i Stabburet förra sommaren.

Konsten att få drömmar uppfyllda

Så står man där, i hallen och hör telefonen surra i väskan. Tanken slår en, kanske är det Klara som ringer och säger att vi får åka. Kanske...Ser att jag fått fem sms under den halvtimme jag ätit lunch. Hoppet stiger. Ringer upp, undviker frågan, och sen jubelropet. Irma, min lilla Irma...inte trodde jag att jag skulle få möjligheten att träffa dig på riktigt. Tänk vad roligt livet är ibland.

Biljetter bokade, mail skrivna, planeringen har börjat. Att ha något att se fram emot gör att jag med glädje ser löven falla från träden. Den här terminen kommer vara späckad av trevligheter från början till slut. Också lite plugg där emellan får vi hoppas.

Gå gärna in på hemsidan för Projecto Renacimiento i Patzún, Guatemala.

Att bocka av

Anatomi tenta - check!

Konsten att vara en jojo

Mina känslor åker fram och tillbaka likt en jojo för stunden. Oro för en vän och glädjen över att ha kommit in på globalmedicin löser av varandra. Har man rätt att vara glad när man suttit med någon som mår så otroligt dåligt en hel dag. Tänk vilken tur vi har som kan gå vart vi vill, vi har ben som för oss dit vi ska, en rygg som rätar upp oss när vi sitter och framför allt...vi behöver inte ha ont så fort någon berör oss. Jag tror det är lätt att glömma bort vilken tur vi egentligen har, hur mycket av kroppen som fungerar. Det är lätt att fokusera på magen som gör ont i tio minuter, huvudet som bultar efter många timmars förelsäning eller träningsvärken som gör det omöjligt att gå i trappor. Men efter igår inser jag vad värklig smärta är och det är något jag hoppas att jag aldrig själv ska behöva uppleva.

Nej, nu ska jag kila iväg och se om jag kan skapa lite skön träningsvärk istället. Kvällen skall faktiskt hör och häpna tilbringas hemma. Städa, tvätta och lite plugg. Det känns som jag inte varit "hemma" på flera dagar.

Att våga ställa frågan

En promenad och hösten har kommit. Mycket som behöver tas igen, dagar av samvaro men ingen närvaro. Och frågan, frågan som gnagt inom mig, oroat mig och fått mig att känna mig obekväm. Rädd att få ett avvisande, ett slutet ansikte och ögon som vägrar se på mig. Rädd att vara den som hatet riktas mot, rädd för att jag vet vad det handlar om.

Men nej, och kanske, kanske hjälpte det lite. I alla fall idag. Kanske, kanske ska man inte vara så rädd för att ställa frågan, säga vad man ser och hur man tänker. Vi vet inte hur andra mår, vi kan bara säga vad vi ser. Och kanske, kanske är det viktigaste ändå att ha någon att prata med.

Att välkomna hösten

Höstmiddag med vänner. Kantarellsoppa, nybakat bröd, blåbär- och äppelpaj och bara en underbar kväll. Lite gränsbrytande och något vi nog alla behövde efter två tuffa veckor. Jag hoppas att fler hakar på trenden. Om inte annat har jag och Klara insett att det är rätt smidigt att dra ihop ett gäng på middag.

Idag cyklade jag och Klara ut till Sunnersta, hyrde kajaker och gav oss ut på vattnet i strålande solsken iklädd endast linne under flytvästen. En dag som ger energi för många veckor framöver. Picknick på en liten strand, och prat om allt det där andra som inte har med skolan att göra.

Det är kulturnatt här i Uppsala ikväll vilket innebär en massa olika happenings runt om i stan. Just nu är jag rätt mör så jag funderar på en powernap innan jag ska få i mig middag och sedan bege mig ner till Ohvandals för poesikväll. Det blir en utmärkt avslutning på en underbar dag i höstens tecken.

Att vara rädd för stötar i golvet

Alla har vi väl hört talas om Pavalos hundar. På föreläsningen i måndags om medicinsk psykologi fick vi en annan vinkel av samma teori.

En hund som befinner sig i ett rum, där ett staket skiljer ett golv som då och då ger stötar från ett golv som inte ger några stötar kommer snabbt att lära sig att hoppa över staketet till den "säkra sidan" Om en lampa tänds varje gång stöten kommer, resulterar det i att hunden hoppar så fort lampan tänds, även om det inte kommer någon stöt. Ibland är vi helt enkelt så rädda för att få stötar att vi hoppar så fort vi tror att lampan ska tändas. Jag hoppar högt ganska ofta. Vissa dagar känns det som jag befinner mig i luften hela tiden. Ju mer man hoppar, desto mer rädd blir man ju också för stöten. Ungefär som när man står med grässtråt några cm framför el stängslet, eller redo att ta första språnget ner i vattnet. Det är då man är som mest rädd och ofta kanske man ångrar sig, och får aldrig reda på att vattnet var svalkande på ett härligt sätt, eller att elen i stängslet inte var på.

Så för att återgå till hundarna och det jag ville ha sagt med det. Ibland är vi så rädda för att misslyckas, att bli sårade, att komma försent, för tidigt, säga fel saker, inte få vänner, inte hitta rätt.....att vi helt enkelt väljer att hoppa högt så fort risken finns där. Själv har jag kämpat ett tag med att ta det lugnare med plugget. Att lita på att kunskapen finns där, att jag kan, att det inte behövs läsas mer än tillräckligt och att om jag skulle misslyckas någon gång så är det inte hela världen. Än kan jag inte låta bli att hoppa lite då och då, men jag hoppar inte längre lika högt och inte heller innan lampan ens lyser. Tillsammans med andra har jag insett att jag ofta kan mer än jag tror, och att även om jag har panik två tre dagar innan en tenta, så brukar den lägga sig dagen innan. Sanningen är ju att jag inte ens varit i närheten av att få en stöt ens, jag har ingen aning om hur den känns.

Även på andra områden har jag lärt mig att inte hoppa, jag vågar ta steget ut för helt ärligt om vattnet skulle vara svinkallt så kan jag faktiskt ta mig upp, vira om mig i handduken och tycka synd om mig själv en stund.

Nybakat

Måste ju bara visa en bild på brödet jag bakade förra veckan. Jag fick en degblandare i födelsedagspresent och detta var invigningsbrödet. Så himla gott och saftigt blev det. Förut har jag haft problem med att det inte jäst och blivit alldeles för kompakt. Men denna gång blev det hur bra som helst. Jag vill inte äta något annat.

Receptet hittade jag i en favorit "Kärlek, Oliver och Timjan" av Anna och Fanny Bergenström

Det där med löften....

Jag har lovat mig själv att ta det lugnare den här terminen, att fokusera lite mer på det där andra...det där som livet egentligen handlar om. Och det går, har gått bättre och bättre för varje termin. Mindre plugg, mer annat. Det blir lättare och lättare. Dels för att jag kan slappna av mer i mitt kontrollbehov och stressen som uppstår men kanske framför allt för att jag fått så mycket annat som jag vill hinna med under helgerna/kvällarna.

Så denna termin är det minst en helt pluggfri dag varje helg som gäller. Veckan har bestått av 12-timmars dagar med fullt fokus på anatomi. Så idag tar jag ledigt. För det snurrar i huvudet av artärer, vener, nervplexan och bukhinnor....dagen ägnas gemenskap med vänner, kanske en sväng ner på stan och en hel del avkoppling. På bilden syns även mitt andra höstprojekt. En påbörjad kofta. Perfekt att koppla av med på kvällarna.

Tillbaka i skolbänken

Sommaren kändes både lång och kort då jag trampade iväg till Rudbäck i morse. Lite förväntan, men också en känsla av trygghet. Jag vet vad som väntar, jag vet vilka som väntar, och jag vet att jag trivs.

Ny lokal, ny kurs och nya inlärningsmål. Några nya i klassen, några som bytt till andra städer, nya frisyrer, nya graviditeter och nya barn. Det hinner hända mycket på en sommar. 90 personer man vill säga hej till, eller.....kontrasterna från helgen är stora. Vi har gått i samma klass i nästan två år nu, och det är hemskt att inse att några vet jag knappt vad de heter, har kanske sagt en mening eller två till. Vi ska antagligen följas åt 5 år i livet. Är det inte hemskt att man ändå på ett sätt inte "har tid" att lära känna alla.

Efter ett dygn tycker jag mig stå närmre så många som jag i fredags inte ens visste namnet på. Mina föräldrar reagerade på öppenheten och gemenskapen. Ett dygn.....två år. Vad är det som gör skillnaden?

Oändlig nåd mig Herren gav,
Och än i dag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var,
Var blind, men nu jag ser.

Guds nåd, jag skälvde inför den,
Men sedan gav den ro,
Och aldrig var den större än
Den dag jag kom till tro.

Jag kom ur tvivel, mörka djup,
Ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill
Nu skall bära ända fram.

Guds löften ger vår längtan svar,
Som klippan är hans ord.
Ej bättre sköld och skydd jag
Har i himmel och på jord.

psalm 231

Att bevara känslan

Jag vill bevara den känsla jag har just nu. Att vakna vid halv tio och inte veta vad dagen har att erbjuda. Att ta var timme för sig och bara njuta. Inga krav eller måsten, ingen pluggångest och så där spontant som man drömmer om att livet ska vara. Jag vill bevara den känslan. Så gott det går i höst. En dag fri från plugg. Blir det panik eller frihet....det får tiden utvisa.

Anmält mig till fotokurs i november har jag gjort idag, så där lagom spontant.

Tillbaka i mitt krypin

Nu är jag äntligen tillbaka i mitt eget lilla krypin. Efter fyra timmars röjande, sorterande, kastande och spring till källaren har jag äntligen fått lite ordning och reda på allt.





Sommarens sista dagar har gått fort. Lugn och ro, festligheter, kultur och lite äventyr.
Lämnade ön bakom mig i torsdags, tre dagar senare än tänkt och startade de sista lediga dagarna med parkteater och sushi.

Sedan fortsatte det med en kajaktur runt ett blåsigt Kungsholmen tillsammans med Klara i fredags. Ytterligare en sak som fanns med på "att göra listan" inför sommaren. Stockholm från sin bästa sida...vattnet. En häftig upplevelse som jag verkligen kan reckomendera. Nästa gång får det bli söder eller djugården runt. Det är inte många huvudstäder som man så enkelt kan utforska från vattnet. Och Klara min Klara, vad skulle jag göra utan henne.

Lördag och en tur till Uppsala för att lämna saker. I hundraåttio gick det vilket resulterade i kaoset jag mötte idag. Sedan var det fest. Moster Gabbe har fyllt femtio och jag hjälpte till i köket. Lagade musslor för första gången i mitt liv...till 50 personer. Då kan man snacka om att nerverna var på helspänn. Men bra blev det. Många fina tal, hon är så fin min moster och min morbror höll tal så jag kände tårarna i ögonvråna.

Söndag och heldag/halvdag på söder. Jag och Klara gick till hennes hemtrakter, kår 393 för gudstjänst. Annorlunda, men väldigt trevligt. Middag tillsammans med nya bekantskaper och sedan vidare till Vitabergen och Kullbergsbaletten. Mycket folk, vi satt i trapporna och vår yngsta medföljare var bedårande.

Men bästa av allt var nog dagen. Dagen då jag fick höra orden, dagen då livet faktiskt tar en ny vändpunkt. Dagen då den jag litar oerhört mycket på säger det som jag så länge väntat på. Och jag ler, för även om jag känt det väldigt länge så är det en oerhörd befrielse att få det bekräftat av henne. Och tänk, för ett år sedan satt jag i mariakyrka, med tårarna rinnande nedför kinderna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Livet kändes helt omöjligt, jag trevade fram, föll åt ena hållet och sedan åt det andra. Det var en labyrint jag tappat hoppen om att hitta vägen ur. Men idag är jag här, och aldigt någonsin vill jag tappa bort mig så fullkomligt igen.

Gröt

Man skulle kunna säga att vi människor är som gröt. Först är vi som dom små havregrynen, vi är små, torra, sköra, ensamma. Men sen kokas vi ihop med dom andra havregrynen och då blir vi mjuka. Vi kokar ihop så att det ena grynet inte kan skiljas från det andra. Vi klibbar ihop, ja nästan upplösta. Tillsammans blir vi en stor gröt som är varm, god och nyttig och ganska vacker. Jag tycker faktiskt att gröten är vacker. Då är vi inte längre små och torra och isolerade utan istället har vi blivit varma, mjuka och sammanklibbade, vi är en del av någonting som är större än vi själva. Och ibland så känns ju livet faktsikt som en enda stor gröt också, tycker ni inte det?

Förlåt jag står och drömmer här. Ska du ha en klick?

Monolog ur filmen Tillsammans

Och veckorna går mot sitt slut

Snart är sommarlovet över. Sista dagarna på Kurön nu, blir kvar två dagar extra sen börjar plugget igen om två veckor.

I Juni kändes det som en evighet, i juli som en frihet, nu i augusti ska det bli ganska skönt att komma tillbaka till Uppsala igen med sommarminnena i hjärtat och nya förväntningar inför hösten.

Det är en blåsdag idag, håret yr så fort jag går ut, hösten är på ingång och de sista svalorna håller på att lära sig flyga. De har brottom nu, de måste bli starka för att orka ta sig söderut innan kylan kommer.

Människoöden som fastnar, personer man lär känna, jag är rätt full av en konstig känsla av seperationsångest fastän jag bara varit här i tre veckor.

Omvärderingar

"Kan vi inte sjunga sång 256, den är lite jag"
Sagt under gårdagens kvällsandakt. Glädjen när någon bestämmer sig för att vilja bli soldat....och jag har slutat hoppa till vid ordet. För titeln har i detta sammanhang en helt annan innerbörd än den jag tidigare förknippat soldater och officerare med.

Alla är vi olika...men endå så lika

Jag vet att jag har förutfattade meningar, det har vi alla. Framför allt de som säger att de inte har det! Men SÅ förutfattade meningar trodde jag inte att jag hade.

Skattjakt...barnsligt roligt

Jag går runt ön, tänker funderar och planerar. Jag ler för mig själv. Jag är plötsligt sju år igen och det finns inget roligare än skattjakter.

Kantareller och vildsvin i skogen

När arbetsdagen är slut, köket är skinande rent och fläkten avstängd drar jag på mig mina gymnastikskor, tar en plastpåse och beger mig ut i skogarna här på ön. I var och varannan dunge lyses mossan upp av antingen gula kantareller eller löv. Påse, efter påse, myggstick efter myggstick njuter jag av att få vara här. Ströva tyst i skogen. Ibland hör jag ljudet från mälaren, en fågel som springer i buskarna eller som tidigare ikväll grymtningarna från vildsvinen. Påsen åker i luften, högt skrik och jag har sprungit hundra meter på nytt värdlsrekord. Efter det går jag och sjunger i skogen, vill inte skrämma vildsvinen ytterligare en gång.

Idag bjöd jag de som jobbar i köket på fika ute i trädgården. Foton, skratt och en gemenskap. För en stund glömmer man bort de där gränserna. De suddas ut, försvinner med bullarna och kakorna. Jag har fått sätta många förutfattade meningar under lupp, jag har hört så många livsberättelser att jag skulle kunna skriva flera böcker.

Det är inte bara att ge, jag får så otroligt mycket av att vara här, Även om kroppen är trött efter få timmars sömn och få minuters stillasittande är jag full av energi.

Hoppets ö

Ledighet

Ledig, fri att göra vad jag vill. Jag tänker inte bara på en dag utan minsta planering, utan friheten i att inte behöva göra något just för stunden. För även om jag jobbar är ledigheten under sommaren något fantastiskt. Att låta huvudet ta semester.

Läsa Harry Potter i flera timmar, bara för att jag fick lust.
Bjuda vänner och grannar på middag, bara för att det är härligt
Ta bilen och åka dit man känner, bara för att se var ratten leder
Vakna, vända på sig och somna om, bara för att jag just nu inte orkar gå upp
Ta bussen till jobbet, och se fram emot en veckas vistelse på ön

Att vara ledig, och bara ta dagen som den kommer utan att planera hur man ska få veckan att gå ihop. Det är vad ledighet handlar om. Jag har insett att man inte behöver åka till Grekland eller Spanien för att känna lugnet. En fika i trädgården, blunda och bara vila en timme. Utan några måsten, utan något dåligt samvete och utan känslan att man förlorat tid

.

Hågadalen, lugnets oas i Uppsala

Två dagar utan el och vatten...

Tänk vad beroende man är, av sådant som man inte ens tänker på att man har. Att tvätta händerna i havsvatten, att tända en fotogenlampa när solen går ner och den där svaga bismaken av salt i kaffet eftersom kopparna sköljts i havsvattnet. Det får mig att undra...hur skulle livet vara utan allt det där som vi aldrig ens tänker på att vi är lyckligt lottade att ha.

Här lyser en lampa i ett hörn, på spisen puttrar maten, p3 i bakgrunden och här sitter jag. Framför soffan en TV med DVD. Tänk att för några år sedan hade jag ingen aning om vad DVD var för något. Min mormor och morfar har aldrig köpt en videospelare i hela sitt liv. De har klarat sig fint, förebilder. I stugan i Norge finns numera en liten TV, men det är ingen som tittar på den. Tänk att jag och Jens var i Norge i nästan en månad utan att ens sakna TV.

Så vad gör man istället? Jag badade (tårna), byggde sandslott, plockade smultron, spelade spel, läste, åt god rökt sik och bara njöt. På morgonen åkte jag och Carin ut med kajakerna och hann precis tillbaka innan dimman la sig som ett tjockt täcke runt ön.

Orolig i natten....

Var på bio igår, Harry Potter. Jag och mamma. Konstiga drömmar...rörigt där verklighet och fantasi blandas i en härlig pytt i panna.

Känner en tidsbrist. Vill så mycket, dagarna fram till nästa pass börjar är redan inplanerade och jag vet inte...kan kännas som om man lever i en kalender. Vill mest av allt bara finnas nära, finnas tillgänglig. Jag märker ju att det inte är bra. Önskar att jag kunde göra med. Ibland kan en ö i mälaren vara alldeles för långt bort när man vill ge någon en kram just nu, i denna sekund. Även Upplands Väsby kan vara otorligt långt bort, för att inte tala om Gåssten. Samtidigt, kanske trissar jag bara upp det. Kanske gör jag mig mer behövd än jag är. Men jag vill ge någon en kram, just nu och den personen är inte på kramavstånd.

Om livet på en ö

Det är lugnt och fridfullt. Små hus med olika namn och färg. Ankor och fiskmåsar med sina ungar. En brygga där man kan meta och fiska gädda. En liten eka. Stigar i skogen, längs vattnet. Smuitron, rabarber och körsbär. Ett litet kapell och en matsal.

I ett köka står jag hela dagarna och rör i byttor, blandar degar och knådar kakor. Jag skrattar, jag ler, jag får ta del av livshistorier. Vad vet egentligen jag om livet, undrar de? Jag vet en hel del, men bara om mitt eget liv. Om ditt, och ditt och ditt vet jag ingenting. Vad tänker du på, vilka sorger bär du på, vilka kära saknar du, vad ångrar du, vad flyr du från.

Det är en idyll, men livet här har varit hårt. Ett andrum i förhoppning om att det ska leda till något bättre. Under tiden får jag möjlighet att göra något litet. Ett litet samtal över en kopp kaffe, en nybakad kanelbulle efter utflykt till grannön. Jag vet inte om jag gör någon skillnad, men människorna här gör xkillnad för mig.

TV minnen

Nu är det Skrollan, Ruskprick och Knorrhane på TV. Perfekt eftersom jag har en timme över innan jag ska träffa Loivsa.

Pyssel och annat

Jag snodde lite tyg från mammas låda och sydde mig ett bokfodral. Det var år sedan jag satt framför en symaskin och jag fick mersmak. Nu ska jag och Lovisa till IKEA, funderar på att köpa lite tyg och sy mig några kuddfodral.

Kloka ord

Du bör framför allt vaka över dina tankar,
för de påverkar allt annat i livet.
ords 4:23

När männen blir överflödiga....

I dagens DN kunde man läsa om att forskare lyckats producera konstgjorda spermier. Detta för att kunna hjälpa par att få barn och forska på vad som gör män infertila. Det är ju en jättestor upptäckt, och även om det bara är i förstadiet till att kunna användas antar jag att många par som försöker få barn blir hoppfulla. Det jag egentligen stör mig på är just meningen som säger att detta skulle göra män överflödiga. Det är så trångsynt. Papporna behövs ju till så oerhört mycket mer än bara för att befrukta mammas ägg.

Min pappa, aldrig överflödig!

Dessutom kunde man läsa om att en njurmedicin som används vid transplantationer visat sig vara livsförlängande. Tyvärr hade den ju med sig vissa biverkningar, så som minskat immunförsvar, vilket gör att det i praktiken inte skulle förlänga livet på oss. Men det fungerar ju om man till varje pris vill bli över 100 och är beredd att leva på isolering för att uppnå målet. Jag sjläv lever hellre i det fria, med mitt immunförsvar intakt. Det finns så många andra sätt att förlänga livet här på jorden på. Ett gott skratt om dagen tror jag tex att man kommer långt med!

Sl-bussar

Jag kan inte rå för att iaktta medresenärer så fort jag sätter mig på en buss. Idag stod jag vid Skanstull och väntade då en buss stannade precis framför mig. I bussen står en man och gungar fram och tillbaka, han skakar lite på sig, vickar på höfterna. Jag undrar vad han håller på med. Det visar sig att han inte har myror i byxorna utan en bebis på magen. En liten fot som sticker ut gör det hela plötsligt helt förklarligt. Hade mannan i fråga inte haft barnet på magen hade jag nog tänkt att han var drogpåverkad. Tänk vad små detaljer gör skillnad.

Ytterligare en fundering i väntan på bussen i Rotebro. Jag förstår inte varför vissa personer väntar på en buss i 15 minuter för att sedan gå av på första hållplatsen. Det hade inte tagit mer än max fem minuter att gå. Små saker som kan göra en väldigt irriterad när man själv har X hållplatser att åka och blodsockret sjunkit till en farlig nivå.

Att vara med

Jag minns hur det var. 15 år och man ville vara som alla andra. Jag minns hur det var. 15 år och jag var allt annat än med. Jag minns hur det var. 15 år och jag ville så gärna vara med, men vågade inte. Idag är det inget jag saknar.

Nu är min bror 16. Han är med. Han är förebild. Men ändå är pressen så stor. Jag önskar att han kunde se in i framtiden. Se att livet som 16 bara är en väldigt kort period av sitt liv. Att det känns som den viktigaste tiden idag, men i själva verket bara är en liten parentes. Jag önskar att du skulle våga säga nej, vara förebild åt andra hållet. Jag önskar att du inte tycker det är ett måste,att du såg det jag ser. Jag hör din tvivel, jag hör vad du säger, din önskan. Snälla våga ta steget och säga nej. Man vet aldrig när det går för långt, och det jag fått höra i natt gör mig rädd.

SVT, Dokument innifrån: Rör inte min sup

När världarna krockar

Ett liv i Uppsala, en historia i Stockholm, Småland, Hälsingland, Gotland.... Vi känner varandra, men har egentligen bara delat några få år av ett långt liv tillsammans. Att få träffa familj och vänner som man vet namnet på, att få ett ansikte, ett skratt och lära känna varandra ännu bättre.

Den här sommaren innebär att världarna krockar ibland. Att ta hem vänner till Upplands Väsby, att besöka vänner och lära känna varandras familjer. Att nästan vara lika stolt och glad över att vännens systerdotter börjar äta gröt som gudmodern själv. Det är att lära känna varandra och att dela livet med varandra. Jag vill inte att det bara ska vara för några få år. Jag vill att detta ska vara gemenskaper som kommer förbli livet ut och växa för varje år.

kardemummakaka, Lexus och fläderblomssaft

En liten resumé av dagen. Ibland är det skönt att inte ha något speciellt att göra. Kanske framför allt när man haft en underbar dag igår och har något att se fram emot imorgon. Att vakna och sen bara känna efter vad man har lust att göra. En liten promenad, sillunch på altanen och sen lite degblandning. Det blev en kardemummakaka, mamma gjorde flädersaft och det kändes som jag var fem igen. Fast jag tror inte att mamma någonsin gjort saft förrut. Men känslan, av sommar, semester och lugn och ro.

Vännen från Ljusdal kom förbi med pojkvännen. Lite fika, lite skitsnack och sen fick jag köra en Lexus fram och tillbaka från Rotebro station. Jo, jag tycker om dagar som består av ingenting, men kanske ännu mer dagar med fullt upp. Men det är skönt att landa lite emellan och bara sitta i syrenbersån och lösa korsord, läsa och prata strunt.

Full fart på mammas fest

Kardemummakaka

100 gram smör

3 dl socker

1 ägg

1 msk kardemumma

5 dl mjöl

1 tsk bakpulver

2 1/2 dl mjölk

pärlsocker

Vispa smör och socker smidigt. Tillsätt ägget och kardemumman. Blanda mjölet och bakpulver. Tillsätt växelvis med mjölken. Häll i en smörjd och bröad form, jag använde en rund, och strö över pärlsocker. Grädda i 45 min, 175 grader.

Vännen från norr berättade om en liknande kaka med rabarber i. Det ska jag prova nästa gång, eller kanske hallon.

Jag önskar

att jag kunde berätta,
att jag kunde dela med mig av det jag känner,
att jag hade svar på dina frågor,
att dina kommentarer inte gjorde så ont,

att jag var starkare i min tro,
att jag visste vad jag tror,
att jag kunde svara på dina frågor
att jag inte kände mig så dum.

Men det kommer, och för varje dag blir jag mer och mer viss om saker och ting. Snart ska jag kunna svara. Tills dess går jag undan och läser i tysthet, skickar ett sms till en vän och bara tillåter mig själv att känna.

...

Sjukskriven, rastlös, molande värk, regn och en hel del andra irriterande saker. Jag vaknade helt enkelt på totalt fel sida idag. Så där så att man känner det redan när man öppnar ögonen. Men det bästa med det är ju att det bara kan bli bättre.

Baka bröd på filen som är kvar, kanske en promenad i Håga också måste jag städa lägenheten. Det blir Upplands Väsby i eftermiddag. Uppsala är ingen stad att vara i på sommaren, framför allt när man inte ens jobbar.

Jag vill hit igen, tyvärr måste ju tummen bli bättre innan jag kan
sätta mig i en kajak igen.

Möten i ett väntrum

Som sagt spenderade jag sex timmar på akuten igår. För en liten tumme som kan göra förfärligt ont. Det är inte det roligaste. Vi var en liten skara människor som "flydde" värmen och satt bänkade i ortopedakutens väntrum. Tillfälliga möten, samtal, skratt, någon har en skadad vrist, en annan ont i knät eller handleden också jag med min tumme. Vi förflyttar oss tillsammans från akuten till röntgen och sedan tillbaka igen. Bjuder varandra på kaffe, godispåsen skickas runt. Vi har aldrig träffats förut och har bara gemensamt att vi just i denna stund befinner oss på akuten. Det blir en trevlig kväll fastän stolarna är hårda och tummen bultar. Det är de där tillfälliga mötena med männsikor som ibland förgyller tillvaron, även en kväll på akuten. När min tumme är ordentligt omlindad säger jag hej då och lycka till med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer se dem igen. Jag går ut genom dörren, lämnar akuten, men människorna i väntrummet kommer följa med mig en stund till. Tillfälliga möten lämnar spår.

När smärtan gör det omöjligt att sova

Kom hem från akuten för två timmar sedan. Spricka i tummen, och många skrapsår men annars hyffsat okej efter en regäl vurpa med cykeln. Men nu gör det så sjukt ont. När adrenalinet minskar och man är hemma igen. Det molar och värker så jag kan inte tänka på något annat. Panodilen jag fick ger ingen lindring what so ever. Jag ska aldig klaga på personer med smärta. Det är fruktansvärt. Har aldig varit med om något liknande tror jag. Vill helst av allt bara slita av mig tummen så att jag slipper med den. Vill sova, men har nog stält in mig på en natt utan så många timmars sömn. Hoppas få tag på smärtlindring som fungerar imorgon.

När det saknas ord

Ibland saknas det helt enkelt ord. Så jag delar med mig lite bilder från en fantastisk helg och säger bara en sak. Jag är helt såld på kajak!

Konsten att snurra runt i en kajak

Årets andra dopp. Kajaker är inte lätta att välta med. Balanserar på kanten. Så plask. En efter en snurrar vi runt. Skrattar. Vattnet är varmt. Kläderna blöta. En keps som flyter, ett cerat. Sockor som far till Mälarens botten. Så upp igen. Tillsammans hjälps man åt.

Paddla in till stranden. På med torra kläder. Solen som värmer fastän klockan snart är åtta. Termosar med kaffe, smörgåsar och skratt. Lite aven adrenalinkick. Yngst men ändå med. Någon som tar en under sina vingar."lilla du, det är kanske dags att köpa vuxenunderställ" Och ja, det är det. För jag är vuxen nu. Och understället är urvuxet. Inte för att jag tror det behövs till helgen. Men bara för att vara vuxen, att ha sitt eget, att klara sig själv, vara sin egen.

Kreativ...Jag?

Idag har jag inte gjort så mycket...eller jag har hunnit med en hel del faktiskt. Tog en underbar promenad efter frukost, sen bryggde jag kaffe, gjorde i ordning mellanmål och satte mig på innergården med skrivbok, penna och mitt lilla 40dagars projekt. Njöt av solen, lyssnade på fåglarna, pratade med en vaktmästare och bara var.

Sen hände det, från ingenstans infann sig lusten att skapa. Att måla, jag! Började stöka i rummet och minsann, längst in i garderoben hittade jag mina akvarellfärger och blocket. Återigen åkte brickan fram, denna gång med en kopp vatten, penslar, svamp och färger. Ut i solen och sen var jag som i en annan värld för någon timme eller två. Var kom allt detta ifrån frågar jag mig. Inte för att det blev vackert, men det var en så underbar stund som jag gärna upplever fler gånger.

En tur till IKEA för att inhandlar lite småramar för konstverken har jag också hunnit med, liksom en Mc Fluffy vid ån. Konstigt att en dag av ingenting ofta inbegriper väldigt mycket. Det var månader sedan jag hade dagar helt för mig själv. Och även om jag just nu skriker efter lite sällskap så uppskattar jag dem ofantligt mycket inser jag.

Bröder och systrar

Sju personer
Två vet jag namnet på, en av dem känner jag lite mer.
Vi samlas för att äta, prata och dela gemenskap med varandra
Inget konstigt med det
Vi är bröder och systrar
Kan prata om allt och ingenting


Men egentligen är det ofattbart. En underbar kväll med nya människor.
Underbara personer som man nyss träffat, men som jag på ett sätt redan kände.

En dag av ingenting

Idag har varit en sådan där underbar dag som egentligen bestått av allt och ingenting.
Jag cyklade ut till Håga efter lunch, tog med mig min filt, en termos kaffe och en nybakad fralla. La mig i gräset och läste, läste, läste tills boken tog slut. Fotade stort och smått, experimentera med skärpa, bländare och djup...så mycket att lära, se världen ur ett annat perspektiv.








'





Efter att jag läst ut boken började jag fundera på hur min bild av livet är. För det är ju så att min bild av livet formar mitt liv. Min definition av livet avgör på ett sätt mitt öde. Väljer jag att se på livet som en dans på rosor blir ju målet att ständigt har roligt, är livet istället ett krig som måste vinnas, eller en motorväg som leder till något annat....ja då blir målen att segra och skynda.

Jag vill se på livet som en gåva, något vi har fått och som vi bör förvalta väl. Det svåra är bara att veta av vem man fått denna gåva, vad man ska göra med den, och hur man vet att man är en bra förvaltare. Att bära frukt som det så fint heter...vad innebär det?

Picknick med mamma

Min mamma väckte mig i morse, vilket hör till ovanligheterna. Det brukar vara jag som är uppe med tuppen, men idag blev jag tagen på sängen klockan nio. Skönt att sova ut ordentligt när man är ledig.

Mamma packade in en massa ting i bilen och körde upp till dottern som under tiden åt frukost och städade lägenheten. Varför städar man alltid när man vet att man kommer få besök? Jag vet att min mamma inte bryr sig om ifall disken står kvar i diskstället eller det är någon smula på köksbordet, men likaså åker dammsugaren fram en halvtimme innan någon kommer.

Jag ska ut på äventyr nästa helg, så tält, liggunderlag och sovsäck befinner sig nu i Uppsala redo att användas. Då det såg ut att bli en härlig sommardag packade vi ihop en korg med filt och skålar, åkte förbi Hemköp och satte oss ute i Hågadalen. Mitt paradis.

Jag bara älskar min mamma, det har varit en följetong i DN om mor och dotter och vi satt och pratade rätt länge om våran relation. Hur den förändrats under årens lopp och att vi är både väldigt lika, men samtidigt mycket olika. Det är spännande, vi känner varandra så väl efter allt vi gått igenom, och vi har funnit ett sätt att diskutera, resonera och prata om allt mellan himmel och jord. Min mamma slutar aldrig att förvåna mig!

Picknicken slutade i köket eftersom vi drabbades av en störtskur. Men vattenmelon, kaffe och choklad gör sig rätt bra med regnbågen i bakgrunden

.

Tankar från jobbet

Jag har jobbat hela midsommar, det har varit väldigt lungt så många timmar har spenderats vid köksbordet hos våra tanter och farbröder.

"evigheten måste vara oändligt stor. Det är svårt att tänka sig hur stort gränslöst är. Tänk att solen skiner på alla människor, och att vi vill ha den samtidigt som andra vill ha regn. Ja, det finns så mycket att lära sig"
96årings funderingar


Vad säger man som svar. Jag kan bara nicka och hålla med. Det saknas ord att beskriva uttryck så som evighet, oändlighet och gränslöshet. Kanske lite som att beskriva vad internet är för en myra.

Sommar, sommarjobb, sommarlugn

Före lugnet kommer stormen heter det. Och ja, innan sommarlugnet infann sig hade jag en häktisk men härlig vecka i Upplands Väsby. Men nu är den här, sommarlugnet, sover en timme längre på morgonen, tankar på måsten har för tillfället försvunnit.

Börjat jobba, tanter och farbröder blir glada återseenden. Vissa pratar fortfarande bara om väder, ger en samma sorts karameller, vill inte duscha, tycker bara om fisk eller vill ha socker i saften. Jag kan inte låta bli att tycka så otroligt mycket om dem. Jobbet ger mig så mycket glädje, så mycket energi och kärlek. Dessutom blir jag så glad när allt det där som förra sommaren var jobbigt, stressen, tidsbristen etc är åtgärdat och att jobbet nu faktiskt handlar om att ta hand om våra äldre. Att sitta i en timme och prata minnen från en världsomsegling, sitta i tystnad och lyssna på musik eller bli totalt utklassad i yazzy...kan man ha ett bättre sommarjobb? Idag smälte mitt hjärta då jag blev överraskad med midsommarbakelse hos en äldre herre, fick en härlig kram av en tant för att jag läste högt ur hennes Bibel och ytterligare en kram när jag kom med en tidning och lite jordgubbar till en annan tant.

Väsby, att vara hemma men endå inte

Jag har mitt hem i Uppsala. Det är där jag bor, där mitt hjärta och mina vänner finns. Plötsligt inser jag att jag har väldigt lite kvar i Väsby. Några få vänner, familj och inte så mycket mer. Rummet är urplockat, dator, böcker och andra pysselsaker finns i Uppsala och två dagar att fördriva i ett öde hus börjar gå mig lite på nerverna.

Tur att det finns en hel del att förbereda, kaffe att dricka och en dator att låna. Suttit och tittat runt på olika systemkameror, funderat på ett tal tills på måndag och snart ska jag börja klippa ut bordsplaceringslappar.

Det är en underlig känsla att inte längre räkna vårvägen som mitt "hem". Jag är uppvuxen här, har så många minnen, men inget att göra. Sitter och nynnar på musik, lärt mig spela broder Jakob på gitarr, målat naglarna igen! och läser, läser, läser. Så underbar bok jag har just nu. Skriver om den lite senare.

Nyss gick dagisgruppen förbi utanför. Vi har en gångtunnel nedanför slänten och varje gång dagis går förbi hör man skoj och skratt, ekon och ugglor i tunneln. Jag ler, då känner jag mig som hemma. Hur många gånger har man inte själv fastnat i tunneln i flera minuter. För att inte tala om hur många gånger vi spelat vägg i den, med irriterande cyklister som då och då fick en boll på sig.

Även om det regnar skiner solen innom mig

Det gör inget att regndropparna smattrar mot altantaket. Det är sommar innom mig.

Igår åkta jag och Oskar till vår vårdcentral för sista gången den här terminen. Det är kul, för varje gång man kommer dit inser man att man lärt sig något nytt från förra gången. Att förklara för en orolig gravidkvinna varför det kan domna i händerna, undersöka en 70årig kvinna med hypotyreos som tycker livet leker för att pardansen har uppvisning och hon snart ska åka till landet. Och så lilla M, min solstråle igår. Inte ens två år men så van vid sjukvård att bara jag får en ficklampa får ni göra vad ni vill. Hans lilla hjärta som slår, ögonen som tittar nyfiket på en då man står och lyssnar till slagen. Leendet när man känner lite på magen och hjälpen när man ska kika i öronen. Jag vill bli barnläkare, även om få barn är så glada, hjälpsamma och söta som M. Men längtan kom, och snart har det gått så långt att jag har svårt att tänka mig något annat.

Är hemma i Väsby ny, Vilda Väsby. Natten resulterade i inbrottsförsök i vårat garage, stulna cyklar hos grannen och allmänt stök. Jag förstår inte vad som händer i Bollstanäs? Man kan ju inte låta bli att undra hur ungdomarna här mår, innerst inne?

Nagelacket måste bort!

Orsaken till att jag sällan målar naglarna är för att jag två dagar senare måste ta bort det eftersom det ser förfärligt ut. Hinner ju knappt njuta av finmålade naglar innan färgen börjar försvinna. Inte blir det bättre av en storstädning på rummet heller. Jag inser att jag trivs i nagelack, även om jag använder det cirkus sumarum två gånger per år. Jul och skolavslutningar.

De tre lediga dagarna har ägnats åt ingenting. Vara med vänner, sova ikapp, läsa böcker och en del andra upptåg. Sommaren kommer bli bra, jag känner det redan nu. Väntar på något vis fortfarande på att den ska börja. Kan inte riktigt slappna av och tänka bort skolan än. Men jobbschemat är fixat, kajakkursen betald, ska till VC imorgon och sen hem till Upplands Väsby för att förbereda fest på lördag. Jag njuter, fick en liten chock igår när jag insåg hur otroligt godtrogen jag kan vara. Vill kunna lita på människor, dela med mig och få igen. Vill inte behöva gå runt och vara rädd, ständigt på sin vakt och bygga upp en mur omkring sig så att främlingar inte har en chans att komma in. Det är tråkigt när man känner sig sviken...men man lär sig ju något på vägen.



Dessutom drömmer jag om resor. Resor till Nicaragua, Indien, Vietnam, Filippinerna, Kenya, Sydaftika och Tanzania, Rom och Barcelona....Förstår inte var all reslust kommit ifrån. Efter idag lades filippinerna på listan. Dessutom har jag mött en drömprins...tyvärr med prefixet dröm.

Konsten att inte göra någonting

Det är en obeskrivlig känsla att vakna för första gången på väldigt många månader och inte känna några måsten. Inga föreläsningar att gå igenom, inga fall att plugga inför och ingen stress över huvudtaget. Det är underbart att plugga, men svårigheten är att man aldrig är ledig. En lördag utan plugg är ändå en dag då man tänker på plugget någon gång per timme. Så jag ska njuta i sommar. Njuta av att inte behöva göra någonting, av att ett år gått och ladda batterierna inför nästa. Tror nästa år kommer bli om inte ännu roligare. Preklin, globalmedicin och sen ut på klinikerna termin fem.

När livet skjuts på framtiden

Att gå in i tentabubblan är verkligen dubbelsidigt. Å ena sidan fylls man av en adrenalinkick, snart måste jag kunna allt det här, sitter och pluggar flera timmar i sträck och dricker en eller två koppar kaffe för mycket varje dag. Det blir en härlig sammanhållning i biblioteket och man har rätt att klaga hur mycket man vill på plugget. Det är tillåtet att känna ångest, panik och att släppa allt annat för att hänga med i studierna. Säg tenta och ingen begär att du ska ha tid med dem förrän den är över.

Sen är det den där självkänslan, säkerheten som aldrig infinner sig. Känslan av att vara korkad, att inte kunna och att det inte spelar någon roll hur många gånger man bläddrat igenom anteckningarna, det vill bara inte fastna. Paniken smyger sig på, varje sekund räknas. Nu är det bara fyra timmar tills jag ska gå och jag har inte lärt mig NÅGONTING idag. Varje felsteg läggs på minnet, varje rätt glöms snabbt bort. Du kan inte, måste plugga mer, måste, måste, måste.

Kanske är det som L sa, att om man inte lär sig något när man sitter och läser i en timme. Då kanske man redan kunde det man läste om. Jag vet inte, jag önskar att det var så och att jag i så fall kunde få inse det. Problemet med mig är ju att jag inte inser att jag kan något förrän frågan ställs och jag inte har någon annan att fråga, bara mig själv att lita på. Då brukar jag lyckas ganska bra, det brukar inte bli helt fel i alla fall.

Underbar kväll med hemgruppen. Gav mycket energi, tankar och frid. Livet handlar inte om torsdagen, tentan är egentligen bara ett väldigt litet steg i utbildningen. Om några år kommer jag inte komma ihåg vilket resultat jag fick. Att alltid höja sina mål, det är ju bra....men det kan samtidigt bli ens fiende. Att klara en tenta med bravur innebär för mig att jag helst ska klara nästa ännu bättre...för annars är jag sämre. Varför inte försöka tänka att bra är man när man klarar en tenta. Varje poäng över 60% är egentligen bara en bonus. Varje fel under 99% är inte ett bevis på hur dålig man är. Tänk vad konstigt man kan tänka ibland, så konstigt att man inte kan säga det högt, inte tänka det så att jag hör.

Det är så många andra tankar som följer med tentaångest. Ångest för mig är minerad mark. Jag vänder mig och springer så fort jag kan. Stänger mig inne i min trygga bubbla och plötsligt blir allt som förrut var så lätt plötsligt så svårt. Plötsligt flyttas jag tre år bakåt i tiden och blir så hjälplöst vilsen att jag blir rädd. Jag vägrar, vägrar att låta mig besegras av mina egna hjärnspöken. De är starka när de kommer, tankarna skjuter mig i magen likt en kanonkula, men jag är förberedd. Jag vet att de kommer och för varje gång blir skyddet starkare och starkare. Än hindrar det mig inte från att tappa andan ibland, men jag blir bättre och bättre på att värja mig. Jag skjuter inte längre livet på framtiden, jag vägrar gå in i bubblan där livet kan börja igen efter att det är avklarat, efter att jag gjort ditt, fått resultaten på datt och hunnit med det där. Nej, jag vill leva här och nu.

Men det finns någon som vet, någon som finns vid min sida. Någon som jag kan lita på, dela min osäkerhet och ångest med. Någon som jag inte behöver säga allt till, någon som förstår endå. Som ser en mening i den kamp jag nu för, och som hjälper mig varje dag. Jag önskar att jag kunde lita på din ovillkorliga kärlek. Var med mig imorgon, sista dagen innan tentan. Låt morgondagen bli lugn och trygg så att jag kan få ro i min krigsdrabbade själ.

I träden hänger tankarna

"Tankarna kan fastna i magen som lim"

I botaniska trädgården hänger det konstverk skapade av barn på olika dagis runt om i Uppsala. Till alla er som har möjlighet, gå dit! Barn är fantastiska, smarta, påhittiga och kluriga. De förstår så mycket mer än man tror.

Tillsammans med Lovisa gick jag omkring och förundrades. En underbar kväll att koppla av från tentaplugget. Sitta på en brygga med picknick, drömmar, resor, prat, skratt som blandas med allvar. Minnen som ingen annan delar, känslor ingen annan kan förstå, vi har en historia tillsammans, vi har en framtid som väntar!

Dagen tillbringades på BMC med farmakologi från åtta till fyra. Det är intressant, jätte intressant. Att inte ha tröttnat efter tre dagars konstant plugg, det är roligt!! Så mycket att lära sig, så mycket att förstå, så mycket vi inte vet, så många teorier...så mycket att utforska!

Tre teorier om depression, tre om migrän, tre om beroende.....vi vill förstå men kan inte. Går det att förstå människor genom att mäta aktiviteten i vissa delar av hjärnan. Kan vi förstå våra känslor genom att veta om något triggar serotoninfrisättningen eller hämmar noradrenalin? Är det så enkelt att våra känslor helt enkelt bara handlar om nervsignaler i vissa banor som triggas igång vid ett visst stimuli? Många teorier och det mesta kan väl sammanfattas just i teorier, vi har egentligen ingen aning om vad som sker.

Egentligen vet vi kanske inte så väldigt mycket mer än fyraåringarna som funderade över vad tankar är. För vad de säger känner vi alla igen. Även om de inte har en aning om vilka receptorer som är inblandade och om cykliskt AMP ökar eller minskar.

"Tankar hoppar från hjärtat till hjärnan"

"Man tänker i huvudet, lite utanför också"

"Om man anstränger sig så kan man blunda
och bli det man vill"

"Man tänker även när man blundar och
sover och äter chips. Man tänker
alltid.

"Tankarna åker ut utan att det hörs
eller syns. Som luft.

Uppsala skriker efter blod

Det råder stor blodbrist i hela landet och framför allt i Uppsala. Därför var vi tre stycken som under lunchen bestämde oss för att gå till blodcentralen och göra lite nytta. På köpet slapp vi ju ha dåligt samvete över att inte sitta i biblioteket och plugga.

Att gå till blodcentralen under lunchtid en dag när det stått i tidningen att det behövs fler blodgivare kanske inte är det klokaste. Vi gick in, konstaterade att det skulle ta ett tag och gick därifrån igen.

Efter sista fallredovisningen för den här terminen (där vi bjöd varandra på fika och pratade om mycket annat än just fallet) gjorde vi ett nytt försök. Jag har aldrig varit på blodcentralen förut. Det har inte heller varit någon större idé eftersom jag redan visste att jag inte skulle få lämna något blod. Så det var kul att komma dit. Extra kul att se vilken tillströmning av männsikor, alla för att bidra med lite blod. Vi fyllde i några blanketter och sen gick vi ut i blåsten och pratade lite läkemedel medan vi väntade på vår tur. Lite fika hann vi med innan M blev inkallad för ett blodprov som skulle kontrollera att hon har tillräckligt bra blodvärden. Fjärde gången gillt!

Själv fick jag vara inne i båset i si så där en minut, kanske på sin höjd två eftersom jag fick en present som tack för besväret. Sjuksköterskan kollade på min ena arm, suckade lite, kollade på den andra och sa "Dina vener är bra mycket mindre än våra nålar. Antar att man måste använda butterfly för att få något blod över huvudtaget" Jag kunde ju inte annat än att hålla med. Jag gjorde i alla fall ett försök och för mig är det en seger att inte bli nekad pga vikten! Fast i ärlighetens namn vet jag ju inte om jag hade blivit godkänd även om jag hade haft lite större vener.

Tydligen är storleken på venerna lite genetiskt, men det kan också skifta med åldern. Yngre har ju oftare mindre vener än äldre. Sjuksköterskan sa att jag kunde komma tillbaka om si så där en fem år och se om de vuxit till sig lite. Kanske tidigare om jag fått barn och märkt att venerna blir större under graviditeten? Känns inte så troligt....

Men jag blev endå donator på ett sätt. Lite besviken över nederlaget fick jag lite information om Tobias-registret där man kan anmäla sig som stamcellsdonator. Det finns många tillfällen då personer kan behöva donationer av stamceller tex vid leukemi, blodbrist, immunbristsjukdomar etc. Eftersom det finns över en miljon olika vävnadstyper behövs det så många personer som möjligt i registret. Mer information finns på www.tobiasregistret.se

Lite ledsen är jag också för att jag såg så fina muggar och skålar som man kunde få varje gång man donerade blod. Nu har jag en, men inte en chans att börja samla förrän om fem år. Kanske får flörta lite med mamma. Hon som alltid tar en trisslott annars.

Sova...nu börjar slutspurten

Jag har haft en underbar helg. Nu ska jag krypa ner i min säng, läsa lite Doris Lessing och ladda batterierna ordentligt. Imorgon börjar slutspurten iför tentan. Två veckor kvar till sommarlovet. Det känns som det är dags nu. Har njutit av tre dagars ledighet. Tänk vad underbart att kunna resa från skolböcker, ta sig ledigt, utan att ha dåligt samvete. Jag kan ta den lilla oro som kryper sig på nu, för jag har inte haft en tanke på njurar, ACE-hämmare eller betablockare på tre dagar!

När känslan hänger kvar.

Jag läste i tidningen i morse om Cannes filmfestival. För mig har denna händelse alltid en väldigt negativ prägel. Allt jippo kring festivalen förknippar jag med en säng, ett gult täcke, en pumpande maskin och en person sittande i stolen bredvid för att hindra mig att göra sådant som hela kroppen skrek att jag var tvungen att göra. Jag kan inte tycka om festivalen för alla känslor den väcker inom mig.

Det är tråkigt att vi alltid hänger upp dåliga minnen på vissa händelser, tillfällen, maträtter, vänner, städer, årstider......Det blir att gå på ett minfält tillslut. Att ständigt akta sig för dåliga minnen och saker som kan tänkas väcka liv i dessa. Jag är ingen filmfantast så för mig gör det inte så mycket att jag kanske undviker sidorna i kulturdelen som handlar om festivalen. Men tänk om jag innan hade varit det? Tänk om jag tittat på morgonTV just för att jag var så intresserad av film och ville hänga med på vad som hände i den franska staden. Då hade mitt intresse förvandlats till ett monster och jag hade nog snabbt slutat bry mig, undvikit allt som jag tidigare tyckt om.

Vad är det i vår mänskliga hjärna som gör att vi inte kan skilja på en specifik känsla och det som händer runt omkring när denna känsla infinner sig. Jag hade ingen ångest över Canne festivalen, men varje gång jag hör talas om den får jag minnen om hur hemsk ångesten var.

En härlig dag

Idag har varit en sådan där underbar dag som man önskar aldrig ska ta slut. Sitter här i mitt rum och bara njuter, av friheten, lugnet, våren, vänner....livet.


Gökotta vid Hågahögen med Klara och gänget. Frukost i gräset, skratt, prat, sång och Swahili.

Vad ska jag skriva,finns det ord? Jag har hittat rätt. Efter åratal av sökande är jag äntligen där. Så många bitar som bara faller på plats av sig själv. Som jag sökt och kämpat i förtvivlan. Tänk att livet kan vara så svårt men underbart på samma gång.




Jag och Lovisa låg på en filt i stadsträdgården och bara njöt av sommarens antågande, gjorde sommarplaner och fantiserade om takvåningar på Södermalm. Själssystrar, tvillingsjälar....man kan kalla det vad man vill. De band vi har till varandra, den kärleken och den tryggheten är ovärderlig för mig. Ingen känner mig bättre, ingen saknar jag mer, ingen ger mig sådan glädje.

Jag ska suga på den här karamellen länge. Bära den med mig de dagar då stormen river i mitt inre. Förhoppningsvis fortsätter helgen i samma anda. Åker till Väsby i morgon och träffar vänner, firar mamma och en heldag med systra mi igen på Söndag.

Injektionsteknik

Jag var på stan idag för att ta ett TBE vaccin. Kunde inte rå för att fascineras över den robusta damen som satt beredd att förse Uppsalas invånare med skydd inför sommaren. Det såg ut som en så enkel sak att göra, sticka, spruta och klart. På med ett plåster, ett leende, 300 kronor och sen nästa person i tur. Jag kan inte låta bli att tänka på den två-timmars genomgång vi hade av just det momentet. Subcutan injektion, vinkel på nålen, hur man ska hålla för att inte sticka sig, inte spruta för snabbt, inte för långsamt, testa att nålen ligger rätt innan man ger injektionen etc. Så är det något som egentligen görs på löpande band utan närmare eftertanke. Hm, jag tror inte att injektioner är det svåraste att göra, tror jag skulle kunna ge en själv om jag bara får försöka. Vad jag vill komma till är kanske att jag idag är nervös för att ge min första injektion eller ta mitt första venprov. Hur ska det då bli när jag står där i operationssalen redo för min fösta operation?

Som tur är har jag en del år kvar till den stunden och vad tjänar det till att oroa sig. Bättre att ägna kvällen åt att läsa lite om njurar och vätskebalans, för det är ju det jag håller på med just nu. Teori, teori och åter lite teori. Jag börjar bli ganska trött på föreläsningar på BMC vid det här laget. Det ska bli ganska skönt att inför nästa termin förflytta sig till Rudbeckslaboratoriet och komma ytterligare ett steg närmare sjukhuset.

På gränsen till migrän

Lyckades med konststycket att dricka alldeles för lite både igår och idag vilket resulterade i en fruktansvärd huvudverk på eftermiddagen. Tog en alvedon och lyckdes sova bort det värsta. Jag måste bli bättre på att ta med mig vattenflaska till BMC. Att bara dricka kaffe och Nd hela dagarna fungerar inte. Jag har även en artikel om hur farligt det kan vara att dricka för mycket...har inte hunnit läsa den så för närvarande kan jag bara konstatera att mitt huvud behöver mer vatten än det fått de senaste dagarna.

Ska nog krypa till kojs nu. Många sena kvällar har gjort att jag även ligger på minuskontot även här. Fast det finns ju andra konton som är rätt välfyllda så jag klagar inte.

Oinbjudna minnen

Helgerna går i rasand takt. Ibland känns det som jag inte hinner andas förrän de är över. Men en heldag på stan med Andrea, fika, shopping och som avslutning middag med Lovisa gjorde lördagen till ett underbart avbrott i den annars pluggfyllda terminen. Känner att krafterna börjar tryta nu, motivationen dalar för var dag och det fina vädret gör att dagarna på BMC känns olidliga. Maj är en lång väntan till sommaren!

Idag hade vi PU med skönlitterära aspekter på läkaryrket. Det var intressant, roligt och om inte annat väldigt annorlunda. Att byta ut all naturvetenskap mot humaniora är inte lätt. Efter allt för få timmars sömn de senaste nätterna gjorde jag min premiär. Tove lyckades somna på en föreläsning. Väl vaken och efter en kaffepaus var jag lite mer allert. Det är tråkigt att så fort en föreläsning som man vet inte kommer att tenteras är det som en del av än slutar lyssn, hjärnan har fullt upp och ibland spelar det ingen roll hur intressant ett ämne är, det går inte att lyssna och ta till sig om inte ridpiskan finns där!

I slutet fick vi en liten skrivövning. Tänk på ett doftminne och skriv om det i fem minuter. Äntligen tänkte jag och började skriva. Vad förvånad jag blev när ett bortglömt minne tränger sig fram och river upp en massa, trodde jag, läkta sår.

Blandningen av hembonat och sjukhusmiljö når mig redan då jag stiger ut ur hissen. På andra sidan om den låsta dörren blir den ännu starkare. Från matsalen till höger tränger lukten av dagens lunch ut genom dörren. En blandning av panik och förväntan. Låt det vara gott, låt det vara tillåtet.

Möter en flicka i korridoren ner mot expeditionen. Hon fick inte följa med. I hennes ögon syns paniken. Snabbare och snabbare går hon, varv efter varv. Hon fick inte följa med. Paniken.

Det är bara att knacka på. Aldrig gå in, stanna i dörröppningen. Det är så lätt. Inne på expeditionen är doften av sjukhus starkare. Rengöringssprit, välstädat, kalt och kallt. Där finns flaskorna och burkarna som kan lindra. Plastmuggen i handen. Lukten av tandkräm, stark och frän. Den sticker i näsan och svider i munnen. Det bränner i halsen på väg ner men är så gott. Det enda som är tillåtet.

Det doftar målarfärg och lim från samlingsrummet. Det är snart påsk. Penslar, akrylfärg, flörtkulor och tapetklister. Allt i en salig blandning tillsammans med korsordstidningar, korsstygnsbroderier och en mattebok. Det luktar hemtrevligt och inbjudande, ro fyllt och samtidigt instängt.

Går mot rummet. Lägger mig i sängen med det blommiga överkastet som luktar gott av äppelblom. Väggen fylld av vykort, i fönstret nyvattnade bommor på sängbordet ett fotografi. Lägger mig ihopkrypen och borrar in ansiktet i Nalles toviga hårtussar. Hemma, doften av mammas tvättmedel; operfymerat. Så nära men endå så långt bort. Andas, Andas. Lugnet kommer sakta, en tår. Doften från köket tränger in genom den öppna dörren. Från korridoren hörs ljud. Snart tolv. Oron kommer krypande. Låt det vara tillåtet, låt det vara gott, låt mig slippa.

Andas in djupt, hur blev det så här?