Gröt

Man skulle kunna säga att vi människor är som gröt. Först är vi som dom små havregrynen, vi är små, torra, sköra, ensamma. Men sen kokas vi ihop med dom andra havregrynen och då blir vi mjuka. Vi kokar ihop så att det ena grynet inte kan skiljas från det andra. Vi klibbar ihop, ja nästan upplösta. Tillsammans blir vi en stor gröt som är varm, god och nyttig och ganska vacker. Jag tycker faktiskt att gröten är vacker. Då är vi inte längre små och torra och isolerade utan istället har vi blivit varma, mjuka och sammanklibbade, vi är en del av någonting som är större än vi själva. Och ibland så känns ju livet faktsikt som en enda stor gröt också, tycker ni inte det?

Förlåt jag står och drömmer här. Ska du ha en klick?

Monolog ur filmen Tillsammans