Mina känslor åker fram och tillbaka likt en jojo för stunden. Oro för en vän och glädjen över att ha kommit in på globalmedicin löser av varandra. Har man rätt att vara glad när man suttit med någon som mår så otroligt dåligt en hel dag. Tänk vilken tur vi har som kan gå vart vi vill, vi har ben som för oss dit vi ska, en rygg som rätar upp oss när vi sitter och framför allt...vi behöver inte ha ont så fort någon berör oss. Jag tror det är lätt att glömma bort vilken tur vi egentligen har, hur mycket av kroppen som fungerar. Det är lätt att fokusera på magen som gör ont i tio minuter, huvudet som bultar efter många timmars förelsäning eller träningsvärken som gör det omöjligt att gå i trappor. Men efter igår inser jag vad värklig smärta är och det är något jag hoppas att jag aldrig själv ska behöva uppleva.
Nej, nu ska jag kila iväg och se om jag kan skapa lite skön träningsvärk istället. Kvällen skall faktiskt hör och häpna tilbringas hemma. Städa, tvätta och lite plugg. Det känns som jag inte varit "hemma" på flera dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar