När livet skjuts på framtiden

Att gå in i tentabubblan är verkligen dubbelsidigt. Å ena sidan fylls man av en adrenalinkick, snart måste jag kunna allt det här, sitter och pluggar flera timmar i sträck och dricker en eller två koppar kaffe för mycket varje dag. Det blir en härlig sammanhållning i biblioteket och man har rätt att klaga hur mycket man vill på plugget. Det är tillåtet att känna ångest, panik och att släppa allt annat för att hänga med i studierna. Säg tenta och ingen begär att du ska ha tid med dem förrän den är över.

Sen är det den där självkänslan, säkerheten som aldrig infinner sig. Känslan av att vara korkad, att inte kunna och att det inte spelar någon roll hur många gånger man bläddrat igenom anteckningarna, det vill bara inte fastna. Paniken smyger sig på, varje sekund räknas. Nu är det bara fyra timmar tills jag ska gå och jag har inte lärt mig NÅGONTING idag. Varje felsteg läggs på minnet, varje rätt glöms snabbt bort. Du kan inte, måste plugga mer, måste, måste, måste.

Kanske är det som L sa, att om man inte lär sig något när man sitter och läser i en timme. Då kanske man redan kunde det man läste om. Jag vet inte, jag önskar att det var så och att jag i så fall kunde få inse det. Problemet med mig är ju att jag inte inser att jag kan något förrän frågan ställs och jag inte har någon annan att fråga, bara mig själv att lita på. Då brukar jag lyckas ganska bra, det brukar inte bli helt fel i alla fall.

Underbar kväll med hemgruppen. Gav mycket energi, tankar och frid. Livet handlar inte om torsdagen, tentan är egentligen bara ett väldigt litet steg i utbildningen. Om några år kommer jag inte komma ihåg vilket resultat jag fick. Att alltid höja sina mål, det är ju bra....men det kan samtidigt bli ens fiende. Att klara en tenta med bravur innebär för mig att jag helst ska klara nästa ännu bättre...för annars är jag sämre. Varför inte försöka tänka att bra är man när man klarar en tenta. Varje poäng över 60% är egentligen bara en bonus. Varje fel under 99% är inte ett bevis på hur dålig man är. Tänk vad konstigt man kan tänka ibland, så konstigt att man inte kan säga det högt, inte tänka det så att jag hör.

Det är så många andra tankar som följer med tentaångest. Ångest för mig är minerad mark. Jag vänder mig och springer så fort jag kan. Stänger mig inne i min trygga bubbla och plötsligt blir allt som förrut var så lätt plötsligt så svårt. Plötsligt flyttas jag tre år bakåt i tiden och blir så hjälplöst vilsen att jag blir rädd. Jag vägrar, vägrar att låta mig besegras av mina egna hjärnspöken. De är starka när de kommer, tankarna skjuter mig i magen likt en kanonkula, men jag är förberedd. Jag vet att de kommer och för varje gång blir skyddet starkare och starkare. Än hindrar det mig inte från att tappa andan ibland, men jag blir bättre och bättre på att värja mig. Jag skjuter inte längre livet på framtiden, jag vägrar gå in i bubblan där livet kan börja igen efter att det är avklarat, efter att jag gjort ditt, fått resultaten på datt och hunnit med det där. Nej, jag vill leva här och nu.

Men det finns någon som vet, någon som finns vid min sida. Någon som jag kan lita på, dela min osäkerhet och ångest med. Någon som jag inte behöver säga allt till, någon som förstår endå. Som ser en mening i den kamp jag nu för, och som hjälper mig varje dag. Jag önskar att jag kunde lita på din ovillkorliga kärlek. Var med mig imorgon, sista dagen innan tentan. Låt morgondagen bli lugn och trygg så att jag kan få ro i min krigsdrabbade själ.