Alla har vi väl hört talas om Pavalos hundar. På föreläsningen i måndags om medicinsk psykologi fick vi en annan vinkel av samma teori.
En hund som befinner sig i ett rum, där ett staket skiljer ett golv som då och då ger stötar från ett golv som inte ger några stötar kommer snabbt att lära sig att hoppa över staketet till den "säkra sidan" Om en lampa tänds varje gång stöten kommer, resulterar det i att hunden hoppar så fort lampan tänds, även om det inte kommer någon stöt. Ibland är vi helt enkelt så rädda för att få stötar att vi hoppar så fort vi tror att lampan ska tändas. Jag hoppar högt ganska ofta. Vissa dagar känns det som jag befinner mig i luften hela tiden. Ju mer man hoppar, desto mer rädd blir man ju också för stöten. Ungefär som när man står med grässtråt några cm framför el stängslet, eller redo att ta första språnget ner i vattnet. Det är då man är som mest rädd och ofta kanske man ångrar sig, och får aldrig reda på att vattnet var svalkande på ett härligt sätt, eller att elen i stängslet inte var på.
Så för att återgå till hundarna och det jag ville ha sagt med det. Ibland är vi så rädda för att misslyckas, att bli sårade, att komma försent, för tidigt, säga fel saker, inte få vänner, inte hitta rätt.....att vi helt enkelt väljer att hoppa högt så fort risken finns där. Själv har jag kämpat ett tag med att ta det lugnare med plugget. Att lita på att kunskapen finns där, att jag kan, att det inte behövs läsas mer än tillräckligt och att om jag skulle misslyckas någon gång så är det inte hela världen. Än kan jag inte låta bli att hoppa lite då och då, men jag hoppar inte längre lika högt och inte heller innan lampan ens lyser. Tillsammans med andra har jag insett att jag ofta kan mer än jag tror, och att även om jag har panik två tre dagar innan en tenta, så brukar den lägga sig dagen innan. Sanningen är ju att jag inte ens varit i närheten av att få en stöt ens, jag har ingen aning om hur den känns.
Även på andra områden har jag lärt mig att inte hoppa, jag vågar ta steget ut för helt ärligt om vattnet skulle vara svinkallt så kan jag faktiskt ta mig upp, vira om mig i handduken och tycka synd om mig själv en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar