Tillbaka i mitt krypin

Nu är jag äntligen tillbaka i mitt eget lilla krypin. Efter fyra timmars röjande, sorterande, kastande och spring till källaren har jag äntligen fått lite ordning och reda på allt.





Sommarens sista dagar har gått fort. Lugn och ro, festligheter, kultur och lite äventyr.
Lämnade ön bakom mig i torsdags, tre dagar senare än tänkt och startade de sista lediga dagarna med parkteater och sushi.

Sedan fortsatte det med en kajaktur runt ett blåsigt Kungsholmen tillsammans med Klara i fredags. Ytterligare en sak som fanns med på "att göra listan" inför sommaren. Stockholm från sin bästa sida...vattnet. En häftig upplevelse som jag verkligen kan reckomendera. Nästa gång får det bli söder eller djugården runt. Det är inte många huvudstäder som man så enkelt kan utforska från vattnet. Och Klara min Klara, vad skulle jag göra utan henne.

Lördag och en tur till Uppsala för att lämna saker. I hundraåttio gick det vilket resulterade i kaoset jag mötte idag. Sedan var det fest. Moster Gabbe har fyllt femtio och jag hjälpte till i köket. Lagade musslor för första gången i mitt liv...till 50 personer. Då kan man snacka om att nerverna var på helspänn. Men bra blev det. Många fina tal, hon är så fin min moster och min morbror höll tal så jag kände tårarna i ögonvråna.

Söndag och heldag/halvdag på söder. Jag och Klara gick till hennes hemtrakter, kår 393 för gudstjänst. Annorlunda, men väldigt trevligt. Middag tillsammans med nya bekantskaper och sedan vidare till Vitabergen och Kullbergsbaletten. Mycket folk, vi satt i trapporna och vår yngsta medföljare var bedårande.

Men bästa av allt var nog dagen. Dagen då jag fick höra orden, dagen då livet faktiskt tar en ny vändpunkt. Dagen då den jag litar oerhört mycket på säger det som jag så länge väntat på. Och jag ler, för även om jag känt det väldigt länge så är det en oerhörd befrielse att få det bekräftat av henne. Och tänk, för ett år sedan satt jag i mariakyrka, med tårarna rinnande nedför kinderna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Livet kändes helt omöjligt, jag trevade fram, föll åt ena hållet och sedan åt det andra. Det var en labyrint jag tappat hoppen om att hitta vägen ur. Men idag är jag här, och aldigt någonsin vill jag tappa bort mig så fullkomligt igen.