Möten i ett väntrum

Som sagt spenderade jag sex timmar på akuten igår. För en liten tumme som kan göra förfärligt ont. Det är inte det roligaste. Vi var en liten skara människor som "flydde" värmen och satt bänkade i ortopedakutens väntrum. Tillfälliga möten, samtal, skratt, någon har en skadad vrist, en annan ont i knät eller handleden också jag med min tumme. Vi förflyttar oss tillsammans från akuten till röntgen och sedan tillbaka igen. Bjuder varandra på kaffe, godispåsen skickas runt. Vi har aldrig träffats förut och har bara gemensamt att vi just i denna stund befinner oss på akuten. Det blir en trevlig kväll fastän stolarna är hårda och tummen bultar. Det är de där tillfälliga mötena med männsikor som ibland förgyller tillvaron, även en kväll på akuten. När min tumme är ordentligt omlindad säger jag hej då och lycka till med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer se dem igen. Jag går ut genom dörren, lämnar akuten, men människorna i väntrummet kommer följa med mig en stund till. Tillfälliga möten lämnar spår.