Helgerna går i rasand takt. Ibland känns det som jag inte hinner andas förrän de är över. Men en heldag på stan med Andrea, fika, shopping och som avslutning middag med Lovisa gjorde lördagen till ett underbart avbrott i den annars pluggfyllda terminen. Känner att krafterna börjar tryta nu, motivationen dalar för var dag och det fina vädret gör att dagarna på BMC känns olidliga. Maj är en lång väntan till sommaren!
Idag hade vi PU med skönlitterära aspekter på läkaryrket. Det var intressant, roligt och om inte annat väldigt annorlunda. Att byta ut all naturvetenskap mot humaniora är inte lätt. Efter allt för få timmars sömn de senaste nätterna gjorde jag min premiär. Tove lyckades somna på en föreläsning. Väl vaken och efter en kaffepaus var jag lite mer allert. Det är tråkigt att så fort en föreläsning som man vet inte kommer att tenteras är det som en del av än slutar lyssn, hjärnan har fullt upp och ibland spelar det ingen roll hur intressant ett ämne är, det går inte att lyssna och ta till sig om inte ridpiskan finns där!
I slutet fick vi en liten skrivövning. Tänk på ett doftminne och skriv om det i fem minuter. Äntligen tänkte jag och började skriva. Vad förvånad jag blev när ett bortglömt minne tränger sig fram och river upp en massa, trodde jag, läkta sår.
Blandningen av hembonat och sjukhusmiljö når mig redan då jag stiger ut ur hissen. På andra sidan om den låsta dörren blir den ännu starkare. Från matsalen till höger tränger lukten av dagens lunch ut genom dörren. En blandning av panik och förväntan. Låt det vara gott, låt det vara tillåtet.
Möter en flicka i korridoren ner mot expeditionen. Hon fick inte följa med. I hennes ögon syns paniken. Snabbare och snabbare går hon, varv efter varv. Hon fick inte följa med. Paniken.
Det är bara att knacka på. Aldrig gå in, stanna i dörröppningen. Det är så lätt. Inne på expeditionen är doften av sjukhus starkare. Rengöringssprit, välstädat, kalt och kallt. Där finns flaskorna och burkarna som kan lindra. Plastmuggen i handen. Lukten av tandkräm, stark och frän. Den sticker i näsan och svider i munnen. Det bränner i halsen på väg ner men är så gott. Det enda som är tillåtet.
Det doftar målarfärg och lim från samlingsrummet. Det är snart påsk. Penslar, akrylfärg, flörtkulor och tapetklister. Allt i en salig blandning tillsammans med korsordstidningar, korsstygnsbroderier och en mattebok. Det luktar hemtrevligt och inbjudande, ro fyllt och samtidigt instängt.
Går mot rummet. Lägger mig i sängen med det blommiga överkastet som luktar gott av äppelblom. Väggen fylld av vykort, i fönstret nyvattnade bommor på sängbordet ett fotografi. Lägger mig ihopkrypen och borrar in ansiktet i Nalles toviga hårtussar. Hemma, doften av mammas tvättmedel; operfymerat. Så nära men endå så långt bort. Andas, Andas. Lugnet kommer sakta, en tår. Doften från köket tränger in genom den öppna dörren. Från korridoren hörs ljud. Snart tolv. Oron kommer krypande. Låt det vara tillåtet, låt det vara gott, låt mig slippa.
Andas in djupt, hur blev det så här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar