Känner en tidsbrist. Vill så mycket, dagarna fram till nästa pass börjar är redan inplanerade och jag vet inte...kan kännas som om man lever i en kalender. Vill mest av allt bara finnas nära, finnas tillgänglig. Jag märker ju att det inte är bra. Önskar att jag kunde göra med. Ibland kan en ö i mälaren vara alldeles för långt bort när man vill ge någon en kram just nu, i denna sekund. Även Upplands Väsby kan vara otorligt långt bort, för att inte tala om Gåssten. Samtidigt, kanske trissar jag bara upp det. Kanske gör jag mig mer behövd än jag är. Men jag vill ge någon en kram, just nu och den personen är inte på kramavstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar