Att inte känna saknad

- Hur känns det då, när jag säger så?
En fråga, och en lättad suck från mig. "Det känns nog mest skönt, som om jag inte fattar vad jag var så rädd för"

En fråga, ett samtal eller två. Och jag kan släppa oron, för någon som ser, det är ett bekräftade som för mig betyder mer än flera dagar av okontrollerbar glädje. De som sett, och nu ser, de vet och kan visa på skillnaden.

Och en fika under ett samtal, ett skratt och en hej då kram, ett leende på väg ut och en blick till killen i receptionen som säger att jag är här, men behöver det egentligen inte längre. En suck av lättnad då dörren stängs igen bakom en. Det var min trygghet, ett ställe jag inte klarade mig utan, ett ställe jag kanske inte hade klarat mig utan. Men jag behöver det inte längre, och det känns så naturligt. Att stänga dörren och lämna det som varit. Ta med det jag vill, men den där osäkra flickan i receptionen, men axlarna uppdragna till öronen som sakta gick längs korridoren och ägnade timmar åt att fundera hur mycket juice det skulle vara i glaset, hon är inte kvar längre.

Och det är så underbart att jag inte landat riktigt än, så stackars vänner som försöker koncentrera sig på långsamma föreläsningar om pestens utbredning på 1500-talet när jag har myror i brallan. Då är det lättare att skylla på kaffet, för den andra historien hade varit för lång för att ta i pausen.