Ingen resumé än...

Än kommer ingen årsresumé. Så inlägget blir ganska kort och händelselöst...vilket även dagen varit.

Tog en underbar promenad i solen i morse, sen pluggade jag faktiskt lite. Så nu får böckerna stanna hemma medan jag åker till Egypten. Upptäckte den laktosfria keson från valio och blev smått förälskad. Dessutom kostar en burk inte så farligt mycket...så det kommer nog gå åt en hel del keso i framtiden.

Planerat och plockat fram saker jag ska ha med mig på resan. Apropå det kom jag precis på att jag har en tvätt i maskinen som måste hängas. Oj, den har nog legat där i si så där två timmar nu. men man kan ju inte komma ihåg allting. När jag som bäst höll på att småpyssla och lyssna på radio fick jag ryck och ringde in till Christer. Så har man gjort radiodebut.

Nu får jag nog bege mig till tvättstugan....kläderna måste ju torka tills de ska ner i väskan. Hoppas på lunch med underbara imorgon.

Och julen varar än till påska...

Eller så kan man anse den över nu.

Jag har haft en väldigt behaglig och trevlig jul. Den började kvällen innan med fika hos Ericsons, en mycket trevlig tradition som återuppstått efter några års dvala. Lillasyster i huset som numera bor i Orrefors och lär sig blåsa glas visade upp fantastiska vaser, glas och glasskulpturer. Jag fyller år i Juni.... Ibland kan det kännas lite tråkigt att bara "plugga" att inte skapa något med händerna, något bestående.

Juldagsmorgonen innebar frukost hos pappa, julmys och sedan en tur till farmors grav. Sen bar det av till Törnis och jul med mamma och tjocka släkten. En lugn sådan med mycket skratt och prat.

Juldagen började med strålande sol och en promenad till Hudde, Gabbes islandshäst. Efter 15 minuter i sadeln var jag förälskad. Dagen efter kunde jag knappt gå...
Sen kom underbara på eftemiddagen. Pusselbygge, prat och middag med familjen, En helt underbar dag och lillebrors kommentar var klockren. "är du säker på att jag inte träffat henne tidigare...det känns som hon liksom hör hemma här"

Annandag jul och obligatoriska biobesöket. Jag och mamma såg Australia. Antingen hade jag en känslig dag för tårarna flödade, eller så insåg inte de andra i salongen hur sorglig filmen var.

Lördagen bestod i konsten att spendera tusen kronor på en dag, men få mycket för pengarna. Detta inbegriper tre timmar i stinsen, nya jeans, toppar, tröjor och en klänning. Sedan över till pappa och middag med Farbror & Co. Kusinen är hemma från Australien och hälsar på och oj vad sugen jag blev på att försöka komma och hälsa på. Det är otroligt vad jag är ressugen. Vad folk än pratar om så börjar jag planera hur jag ska komma dit. Högst på listan står dock centralamerika och afrika.

Gårdagen tillbringades i Törnis med släkten. Lunch och sedan en familjepromenad till Snuggan. Småkusinerna växer så de knakar och jag och Embla kom överrens om att hon måste komma upp till Uppsala i vår. Kanske ett besök i Pelle Svanslös huset?

Nu ska jag strax ner till centrum och träffa Madde. Prata lite skit och höra skvaller från Väsby.

Dessutom är det väl så gott som konstaterat att Tove är laktosintolerant. Bara att bita i det sura äpplet och lära sig att inte proppa munnen full med mjölkchoklad...Men apoteket har tabletter som skall inhandlas idag. Jag kan ju inte åka utomlands utan att kunna äta glass!!!

Det var en väldigt kort resumé om min jul. Ett sådant tråkigt inlägg egentligen, bara massa händelser upprabblade. Men kanske blir det bättre nästa år. Kanske orkar jag ta tag i den här bloggen då, eller så lägger jag ner den. Det visar sig.

Kram

Jullov, men var är snön?

Egentligen finns det ju inget som heter jullov för studenter. Det fick jag veta på måndagens MSR-möte. Men jag hävdar ändå att tre veckors föreläsnings-, seminarie- och fallfria veckor är att beaktas som jullov. Sen får man ju inte glömma bort att vi inte har rätt att klaga om någon får för sig att lägga en tenta i mellandagarna eller ett obligatoriskt seminarium den andra januari.

Så är dock inte fallet i år. Ledig till nionde januari, sen tenta plugg och start av termin tre. Är redan inne i tänket att termin två är över, glömmer lätt bort den mindre tentan som ligger där i gänslandet och väntar. T3, kommer ihåg hur avlägset det kändes vid nollningen. Man tyckte de hade stenkoll på allt, var så sammansvetsade och bara så läkaraktiga. Är vi det nu? Är jag det nu? Mycket har hänt denna termin, jag har mognat, sett samband och fått förståelse för vad jag egentligen håller på med.

Morgonen startade med core-bosu med Klara. Bättre start på dagen finns inte. Hoppas det fortsätter i vår, lite kaos när tre av fyra ledare blir gravida samtidigt. Sen har jag faktiskt pluggat en del. Fått undan lite anteckningar och sådant för att kunna lämna böckerna i uppsala.

Ska strax ner i källaren och hämta kläder ur torktumlaren, sen till Klara på middag. En mysig kväll som avslutning på året i Uppsala. Pappa kommer och hämtar mig och cykeln imorgon. Jag har allt för mycket packning och cykeln alltför platt backdäck och alltför tröga bromsar och obefintliga växlar...stackars cykel vad den har fått uthärda det här året.

Och vi går mot jul

Jag kan inte riktigt förstå vart tiden tar vägen. Jag har fullt upp att hänga med, men jag klagar inte. För helt ärligt, vädret suger och ju snabbare det blir vår desto bättre. Om det endå kunde vara lite sol någon dag. När jag till och med vägrar traska tio minuter till Ica för att handla godis på lunchen, ja då har det gått för långt. Jag som i vanliga fall tar varje tillfälle som fås för en nypa frisk luft kurar numera innomhus om det inte är absolut nödvändigt att sticka näsan utanför dörren.

Kanske har det med att jag trivs innomhus? Älskar mitt nya rum även om det fortfarande saknas gardiner, vissa möbler och är allmänt färglöst. Men känslan när man kommer hem säger allt, här kommer jag trivas. Att bara sitta och babbla lite i köket, ett namn på dörrskylten, ett kontrakt som varar så länge jag vill. Så glad över att jag tog beslutet att flytta.

Två dagar kvar i plugget innan jullovet börjar. Jullovet som egentligen inte finns har vi precis fått veta. Om det vill sig riktigt illa kan man råka få en tenta i mellandagarna för tydligen har studenter inte rätt till ledighet såvida det inte är helgdag....Men vi har väl snälla kursledningar, eller snarare så att de inte heller har lust att åka till BMC i mellandagarna.

Jag åker hem på söndag, julstök och sedan far jag till Egypten första dagen på året. Underbart. Efter den här hösten kan jag inte rå för att jag räknar dagarna tills jag säkert kommer att få se solen igen.

De sega uppdateringarna här har väl mest med att jag har fullt upp. Fullt upp med livet. Kan inte förstå hur det blev så här bra, vad var det som gjorde att allt vände? Plötsligt står man här och vet inte riktigt hur det gick till. Jag som ville komma fram till mirakelmetoden är plötsligt nästan i mål utan att ha en aning om vad som gav den sista knuffen.

Nej, nu ska jag återgå till lite pluggande. Två seminarium på fredag och konsert med Lovisa imorgon. Julkonsert med Peter Jöback och underbara...vad kan göra en bättre avslutning på detta år i Uppsala (oki, konserten är ju i stockholm men endå) Så blev det ytterligare ett meningslöst inlägg om ingenting. Men så är väl mitt liv just nu, fullt upp av allt och ingenting. Jag behöver inte mycket för att trivas för det är alla de här små vardagliga sakerna jag suktat efter så väldigt länge.

Dagen efter/dagen innan

Tentan avklarad. Kramp i handen efter tre timmar, tom i huvudet efter fem och helt slut efter sex. Men orden flödade och jag skulle bli så besviken om jag inte klarade den. Då vet jag faktiskt inte vad jag ska plugga på inför en ev. omtenta. Men vi lägger den åt sidan någon vecka nu, dumt att oroa sig över något som man ändå inte kan råda över. Som L sa, ja det värsta som kan hända är ju att du får skriva en omtenta. Nog för att jag skulle bli helt förstörd, men man har ju fler chanser på sig.

Middag, rödbetsgryta med hallomi och naanbröd. Lite vin fastän jag hade tänkt ha en vit kväll och sen en Abstint som fin avslutning på det hela. Som att dricka munsköljmedel, tårarna flödade och jag visste inte om jag villa svälja eller spotta ut. Sen ÖG och lite dans. Var helt slut och DJen tyckte det var roligt att sjunga själv....vilket vi andra inte höll med om.

Kaos när jag skulle hämta ut min jacka. Killen ger mig fel jacka och väska, blir värsta strulet där han får gå och lyfta upp varenda väska för att se om det är min. Hittade mina saker och sen måste de ju kolla att det är jag...så han frågar vad jag har i väskan. Jag börjar rabbla upp på min fina engelska att jag har mobil, plånbok och nycklar. Så frågar han vilket märke på mobilen och när jag säger Ericsson så säger han...nej det är en Nokia. Så tillslut får vännen säga vad jag heter och han kollar på mitt körkort. Jag var mest förkrossad över att jag inte ens vet vad jag har för mobiltelefon....men när jag tar upp för att verkligen försäkra mig om att det är en Nokia....så är det ju en Ericsson!!! Det var ju så himla komiskt. Jag är i alla fall lättad över att ha fått ut mina saker och dessutom var jag inte helt senil.

Till Max och lite Mozzarella sticks, sen hem till sängen. Sov som en stock och nu känner jag mig pigg och redo för att ta tag i uppgift två denna vecka. Flytten imorgon. Ser mig om i rummet och inser att jag har en hel del saker som ska med. Att mina plastpåsar nog inte räcker till med tanke på att allt pluggrelaterat tagit tre pappperspåsar. Det får bli en tur till ICA för att försöka få tag i banankartonger. Ev fråga Linda om jag kan låna några IKEA-påsar.

Först kanske en promenad så att man vaknar till....eller inte. Usch vilket hemskt väder det är ute idag. Varför var det bara snö de dagarna jag satt tio timmar på BMC för? Ta en tur ner på stan och inhandla en julstjärna kanske? Det vore mysigt. Hitta lite julklappar också, och ladda med ny pärm och nya block inför kursstarten på måndag.

Tillit

Nu sitter jag här igen. Kvällen innan en stor tenta och vet inte riktigt vad jag ska plugga på. Smått panik, tar fram böcker....också vet jag inte vad jag ska läsa. Sitter med A och vi rabblar allt nästan utantill. Det blir nästan komiskt. Hur kan man få in så mycket i huvudet. Utan någon stor tabbe imorgon eller totalt hjärnsläpp borde jag inte behöva sitta här och ha ont i magen av ångest.

Konstigt nog har jag nästan mer ångest för att jag inte har ångestpanik. Känner inte igen den här känslan av att faktiskt tro på att man kan det man ska. Är så rädd för att ha fel. För visst är det hemskare att tro att man ska klara något och sen inte göra det än om man inte från början trodde att man skulle klara det. Det har varit mitt skydd så länge, jag kan inte, jag har inte pluggat tillräckligt, går det bra så är det bara ren tur, nu börjar jag tänka om. Att försöka ha tillit till att om jag kan rabbla något idag kan jag nog få ner något på pappret imorgon.

Men usch, jag vill bara skriva tentan nu och få det överstökat. Det jobbigast är ju ändå dessa tretton timmar som återstår. Tretton timmar av ångest.....eller snarare känslan av att man BORDE plugga. Man BORDE lära sig mer, man BORDE inte sitta och lyssna på Peter Jöback och äta godis. Hm...skulle ha godiset på tentan imorgon, får väl ta en sväng förbi ICA på väg till BMC.

Sen det stora dilemmat som på något vis alltid drabbar mig. Vänner i olika grupperingar eller vad man nu kan kalla det. Att inte få ihop sin vänskapskrets till ett konstant gäng utan att ha många vänner på olika håll och kanter. Det är så det är för mig, och ofta är jag glad över det, att jag har möjligheten att lära så många på detta sätt. Men sen kommer de där problemen, när man inte riktigt kan "välja" vilka man ska vara med. Hmmm....magkänslan leder långt. Men usch så jobbigt det kan bli många gånger. Ibland önskar jag att jag hade någon/några vänner som jag alltid gjorde allt med. Vad mycket enklare det skulle bli då...fast kanske tråkigare också? Acceptans tar en långt, och jag börjar lära mig att hantera dessa situationer. Så middag imorgon och sen ÖG hoppas jag på. Fira att kursen är över. Konstigt, men jag kommer att sakna den. Kommer sakna The Cell, han blev min vän och det har varit himla intressant. Har aldrig lärt mig så mycket som under de här månaderna förrut tror jag.

Fast nästa kurs blir nog också intressant på ett annat sätt. Mycket personliga erfarenheter kanske får en förklaring....och står frågan om när M kommer kanske får ett svar. För övrigt är mitt mål att njuta riktigt ordentligt av December men endå hänga med från början så att jag kan ta ett ordentligt jullov. Låter ju som en bra plan...nu väntar vi bara på att snön ska komma tillbaka. Vad är det för mening med snöstorm i flera dagar om det ska smälta bort på direkten?

Vi säger att det räcker nu, inget mer plugg för idag. Liten genomgång av anteckningarna imorgon kanske, eller sovmorgon och utvilad? Kanske en promenad för att vakna till ordentligt? Det får vädret imorgon utvisa. Varför ska det vara så mörkt på morgonen? Inte kul att ta en promenad när det är bäcksvart ute.

Tentaplugg och något mer?

Sitter just nu och tar en välbehövlig paus i pluggandet, lite kvällsfika och ett avsnitt av sjukhuset var det tänkt men internetuppkopplingen strular så det hänger sig hela tiden. Får vänta och se om det blir bättre imorgon. Det är min stund om dagen, att sätta mig och se på sjukhuset om kvällen samtidigt som jag fikar. Ett perfekt sätt att runda av dagen på.

Två dagar kvar nu, paniken ligger och ruvar i magen. Hur ska det gå, kan jag få in allt tills på fredag. Vad ska man prioritera, vad är viktigt, vad kan man strunta i, och hur i hela fridens namn ska man kunna rita ett tre veckors embryo om det behövs?

Så, då har jag klagat tillräckligt. För faktiskt, så hemskt är det inte. Tycker dagarna på biblioteket är ganska mysiga. Vi sitter en hel hop, tar fikapauser, tassar över och frågar och bara skrattar åt bindväven och celladhesionsreceptorerna som inte alls vill blir våra vänner. Jag trivs, det är bara att konstatera. Lite press, stor gemenskap och en himla massa snö. Vad mer kan man begära?

Jag var hemma en sväng i söndags. Atle konstaterade att jag "pratade konstigt" undrade om jag flyttat till småland. Han har aldrig varit en klippa på dialekter men kanske blir en blandning mellan stockholmska, ljusdalmål, småländska, dalmål, vesteråsdialekt och för att inte glömma skånska och lite värmländska något som i hans öron liknar dialekten i Mönsterås. Jag har alltid haft lätt för att ta upp dialekter och har man inte varit "hemma" i Väsby på över en månad kanske det märks extra tydligt.

Fått beröm hos tandläkaren har jag också. Det är rätt coolt. Har nog aldrig hänt tidigare, inte ens en kommentar om att jag kunde använda lite mer tandtråd. Ett utskrivet munsköljmedel för att skydda visdomständerna som håller på att komma upp och en tid igen om ett år. Kanske hade det med att jag redan betalt för kontrollen, att gå till tandläkeren och veta att man inte kommer bli ruinerad kanske får de allra flesta att le lite extra.

Nej nu ska jag sluta skriva om allt som egentligen inte är intressant. Ska läsa lite om genetik och olika analysmetoder nu. Med tända ljus och julsånger i bakgrunden blir det faktiskt himla mysigt att sitta i sängen och plugga också.

Sommardrömmar

I november har jag alltid ett behov av att börja drömma om sommaren. Att ha något att längta efter gör det lättare att stå ut i regnet. Fast jag ska inte vara orättvis, idag har solen skinit och jag har fått min promenad. Så nu ska jag väl stå ut en vecka till...

Men åter till sommarplanerna. Kan inte riktigt bestämma om jag vill åka till Norge och jobba eller om jag vill försöka få jobb på Akademiska. Det ena utesluter ju inte det andra. Det går tydligen att åka till Norge bara några få veckor och jobba häcken av sig. Fast ska jag till Norge vill jag ju passa på att fjällvandra och åka en sväng förbi Tingvoll. Jag har i alla fall anmält mig till ett bemanningsföretag så nu kan jag enkelt anmäla intresse för diverse sommarjobb. Såg att de redan hade lagt ut annonser för sommaren. Stavanger vore ju kul att se....

Sen vill jag resa, slappa, SOLA, dyka, och bara njuta. Åh vad jag längtar efter sommaren. Jag hade glömt bort hur hemskt det är att frysa så fort man stoppar näsan utanför dörren, hur öronen ömmar efter en kort cykeltur utan mössa och detta ständiga mörker. Kan bara konstatera att jag är smått beroende av värme och solsken.

Kort visit på BMC och föreläsningar om kromosom-rubbningar och genetiska sjukdomar. Intressant men nu har jag nått den gränsen då det känns som jag inte orkar ta in mer innan tentan. Efter lunch cyklade jag till Flogsta och tog en promenad i solen med Andrea. Kaffe och morotskaka samtidigt som lite plugg och småprat blev en härlig eftermiddag. En sväng förbi Ica för att fylla på förråden och sen har jag suttit här hemma och försökt bena ut hur bindväven byggs upp och regleras samt hur tumörer sprids. Det är ju inte små och oviktiga områden...?

Nu ska jag krypa till sängs tror jag. Läsa lite och sova för att vakna utvilad imorgon. Vi börjar inte förrän klockan tolv så jag hoppas på fint väder och en morgonpromenad. Efteråt blir det träning och middag hos Andrea.

Livet leker och även om jag längtar till sommaren så njuter jag av livet här och nu också. Visst vore det underbart med värme, solsken och ledighet, men poängen är att jag då skulle sakna det som är nu. För så fort sista tentan är över tar alla första bästa tåget hem och man blir kvar själv i Uppsala. Så kanske är det bäst att åka till Norge....Åh vad svårt!!!

Konsten att inte göra någonting

Känns som en bra sammanfattning av min helg. Den har gått jätte fort utan att jag egentligen gjort någonting. Idag har jag i alla fall rört mig bort från datorn och skrivbordet för att städa, laga matlådor och träna. Mer än så har jag inte uträttat. Legat i soffan och tittat på Idol...lyckats ladda ner lite musik (stor bedrift) och försökt läsa lite i "the Cell" om bindväv och kollagen. Ska satsa på ytterligare någon timmes läsning nu innan jag bänkar mig framför TVn.

Pratade med underbara, blir så glad, blir så lättad, åh hoppas dessa veckor går snabbt. PJ på Globen, håller tummarna för det. Ger lite ljus i höstrusket. Ett tag snöade det här, men det övergick snabbt till blask.

Laddar för sista veckan av föreläsningar...sen är det plugg,plugg,plugg som gäller. Med lite roligheter emellanåt hoppas jag.

Polkagrisens Preklin

Preklin igår, vilket kväll. Det var helt sjukt och har man inte varit där kan man nog inte ana hur det är. Bara fördrinken då alla anländer i den ena utstyrseln efter den andra. Allt från inlagda sillar, Kameruns avbytarbänk, Kalles Kaviar, midsommarstänger och försvarets hudsalva. Själv var jag polkagris. Jag hamnade vid ett jätte trevligt bord och sittningen gick väldigt fort. Hann knappt äta upp förrän det dukades av. Lite mycket att dricka kanske, eller kanske inte. Så svårt att veta. Vad mår jag bra av? Kanske att utmana mina kontrollbehov, att inse att tappa kontrollen lite kan vara ganska roligt och trevligt. Flytta gränserna lite.
Men att mixa alkohol med medicin kanske inte är det bästa? Är nog tvungen att fråga Karin, står bara "undvik alkohol" på bipacksedeln. På andra mediciner står det ju saker i stil med "skall ej intas med..." Svårt att tolka...och jag ska bli läkare?

Dans, jag älskar att dansa. Kan inte låta bli det. För några år sedan försökte jag komma på alla anledningar för att en kväll ute inte skulle vara något för mig. Att skydda sig genom att tycka något som man inte vågar är tråkigt är effektivt, tyvärr mycket effektivt i mitt fall. Men nu känns det som jag fått bevisat för mig att jag faktiskt tycker om båda. Jag kan vilja sitta hemma en fredag och bara glo på film och äta godis, baka scones som ikväll och sitta och babbla med kompisar. Men jag tycker också om att gå ut och dansa. Är inte det tur, att man inte bestämmer sig för att det bara är en sak man tycker om, att något måste vara på ett visst sätt för att det ska vara ok. Det är ju variationen och möjligheten att göra det man i stunden känner för som är underbart. Jag kan inte låta bli att njuta av det. För första gången på så många år är det inte andra parametrar som bestämmer vad jag ska göra. Jag behöver inte gå och lägga mig klockan elva för att orka gå upp och ta en promenad varje lördagmorgon, jag behöver inte få panik över att jag kanske är trött imorgon och då inte orkar plugga. Jag kan acceptera en lördag tillbringad framför datorn, tvn och sängen...för jag vet att jag mår bra av det i längden. Plugga kan jag som karin säger, det är allt det där andra som jag måste tillåta mig själv att utforska.

Kanske gick det lite snett igår, vet inte...Inte helt bra i alla fall. Så svårt att känna att man kanske gjort någon illa, så svårt när man inte vet vad man ska göra, så svårt att ångra något som man inte vet om man borde ångra?

Svammel, men det är ju ändå ingen som läser. Skriver väl egentligen mest för min egen skull. Nej, nu blir det till att packa väskan och bege sig mot Flogsta.

Meningen med...

bloggen, livet, dagen...Ibland kan man ju undra. Så vi tar det i tur och ordning.

Boggen: Jag har inte riktigt fått till det. Vet inte vad jag vill med den. Har haft bloggar förut, men det har endast varit då jag var sjuk, sjukare och sjukast. Det är svårt att komma förbi, svårt att inte falla tillbaka i gamla vanor och framför allt svårt att veta vad man ska skriva om när mat och ångest inte upptar större delen av ens liv. Det låter kanske konstigt, men det känns inte lika nödvändigt att beskriva allt som går bra, lättare att klaga över det som inte fungerar. Det blir så tråkigt, att ha en blogg där man bara skriver när man mår dåligt. När dessa dagar av ångest blir färre och färre, ja då blir uppdateringarna i bloggen snart ett minna blott. Små stycken om enskilda timmar i vardagen. Så det tål att tänkas på, vet ännu inte om jag har ork att förändra eller om jag helt enkelt lägger ner blogg skrivandet och säger att det var något jag gjorde som sjuk.

Livet: Tyvärr, inget svar på den frågan. Men jag har slutat leta. Tror aldrig jag kommer finna den aha upplevelse jag så länge sökt. Livet är här och nu, jag trivs, det går bra och jag har stunder av extrem lycka då jag inser att jag faktiskt lever. Jag hade kunnat varit död på mer än två sätt. Mitt hjärta hade kunnat stanna där i flygplanet på väg hem från Buffalo, eller på toaletten på Mando, eller i Sandaspåret...livet är skört och jag hade turen på min sida. Jag hade också kunnat vara levande död. Leva i fysiologisk mening, men hela tiden vara fast i min bubbla av ångest. Kanske hemma, kanske på avdelning, vem vet.

Jag har haft en sådan natt som återkommer lite då och då, en natt då antalet sovtimmar går mot att kunna räknas på några få timmar och ljudet av väckarklockan blir en befrielse. Fast i natt, jämfört med vanliga fall, så har tankarna varit riktigt behagliga. Att ligga och fundera över allt man trivs med är så mycket trevligare än att ligga och ha ångest och panik ensam i ett mörkt rum.

Dagen: Meningen med dagen är väl att förstå ytterligare lite hur embryologin fungerar. Skriva rent lite anteckningar och kanske en sväng förbi friskis. Inte en jätte spännande dag, men jag ser fram emot den i alla fall. Embryologi är spännande. Igår fick vi hålla i en moderkaka som för bara några timmar sedan gett näring åt ett litet barn. Sådana saker gör mig lycklig och får mig att tro på livet. Jag samlar på mig dessa ögonblick i ett särskilt område i hjärtat för att ta fram de dagar då mörkret omfamnar mig och får mig att glömma allt. Dessutom har jag en liten lyckobox i hyllan där jag för säkerhets skull lägger en kopia.

Hoppas ni får en trevlig dag,
snart är det december, julprydnader och pepparkaks tider!
Fick dessutom en glad nyhet då jag loggade in på banken, trodde jag var totalt luspank...men det visade sig att jag hade lite fel. Skönt att slippa den paniken eftersom vi inte ens kommit halvvägs genom november än.

Ibland blir det bara fel...

Vet att det blir fel, att jag kanske sårar. Vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bra, trevar, vet inte, försöker men det blir ofta så fel. Känns inuti, gör ont, jag hatar det, men nu kan jag inte göra något åt saken. När ska jag lära mig?

Ska jag göra lite middag nu, sen fixa mig i ordning och handla lite päron....

Ibland blir bara allt så fel så jag vill dra filten över huvudet och gömma mig, men jag hoppas att jag lär mig något på vägen. Att det blir bättre nästa gång. Acceptera att det känns fel...gör det bästa av situationen...acceptera!

Höstens skiftningar

Igår var det helt hemskt väder, jag ville bara krypa ner under en filt och gå i ide tills våren kommer. Men idag skiner solen och jag ska strax gå ut och ta en promenad. Det gäller att ladda förrådet av solsken inför hösten, veckan och den långa vintern. Jag är, på både gott och ont, väldigt beroende av att vara ute i solen. Hösten och vintern är således en pina, liksom att tillbringa soliga dagar inomhus.

Har ökat på min vuxenkvot idag genom att baka två surdegslimpor. Det trodde jag aldrig jag skulle lyckas med när jag började läsa receptet. Aldrig har jag tvivlat så mycket på mina bakkunskaper som då. Men lugn, man behöver inte knåda degen i tretton minuter, sedan tillsätta salt och sen knåda i ytterligare sju minuter. Kanske blir resultatet bättre, men jag är fullt nöjd med mina limpor som jag rörde ihop för hand på mindre än tio minuter.

Tankad med energi från ett Core/Bosu pass ska jag nu ge mig ut i solen. Sedan väntar utgång på Norrlands ikväll. Njuter av livet just nu, vad mer kan man önska sig.

Solen skiner och jag slapp gå till tandläkaren.

Underbara solen tittar fram idag. Ska strax ta en promenad med mamma, sedan bär det av in till stan och träffa L. Så underbart, kan inte fatta att tiden gått så fort. Det var augusti sist vi träffades och nu är det snart november.

Tandläkaren var sjuk igår. Det känns lite surt eftersom det innebär att jag måste åka ner igen nästa vecka. Man kan ju lägga pengar på roligare saker än att åka upptåget. Fast en del av mig var ju lättad, tycker verkligen inte om att gå till tandläkaren och ytterligare en veckas tandtrådsanvändning kanske kan lindra ångesten lite grann.

Psykiatrins ansikten

Jag har haft en intressant eftermiddag, spenderad på Flustret tillsammans med många AT-läkare och några psykiatrer. www.psykiatrinsansikten.se Anade väl innan att många skulle ha kommit längre i sin utbildning, kanske inte att nästan ALLA gjorde AT. Nära att vända i dörren när jag upptäckte det, men skam den som ger sig och glad är jag för att jag stannade.

Fullspäckat schema med allt från rättspsykiatri, barnpsykiatri, teater och mindfulnessövningar. Även om det är långt kvar tills jag ska välja specialitet tycker jag att eftermiddagar som denna är lärorika. Det sätter utbildningen i ett större perspektiv. Får en att se att läkaryrket faktiskt innebär SÅ mycket mer än att kunna rabbla olika signalvägar i sömnen. Den teoretiska kunskapen är nödvändig för att kunna göra ett bra jobb, men att man använder det i ett större perspektiv.

Och ja, jag erkänner. Psykiatri intresserar mig. Inte nödvändigtvis att arbeta med ätstörningar och självskadebeteenden, utan chansen att få arbeta med både kropp och själ. Sen finns det så mycket annat som också intresserar mig att jag inte tänker rikta in mig på en specialitet redan nu. Jag vill gå igenom utbildningen med öppna ögon annars finns en övervägande chans att man går miste om något spännande på vägen.

Nu ska jag dock sätta mig och plugga lite inför fall-avslutet nästa vecka. I alla fall försöka göra en ansträngning att komma ikapp med föreläsningarna. Imorgon bär det av hemåt, först ett samtal i sthlm och sedan en tandläkartid. Längtar till lördag då jag äntligen ska få träffa underbara igen och sen blir det en sväng förbi mormor och morfar innan det blir återresa till Uppsala. Förhoppningsvis fulltankad med energi, mormorbröd och mamma-mat.

Just keep walking..

"Om man varit så sjuk i anorexi kommer man aldrig bli frisk" Fint citat från sjukhuset på tv3. Vad ska jag tolka det som, hatar sådana kommentarer. Så lätt att skylla på sjukdomen, acceptera att den finns där och på ett sätt tillåta den att förstöra ens liv. Jag vill, måste få tro på att man kan bli frisk. Jag känner ju faktiskt att jag är på väg.

Citat som denna gör att jag frågar mig själv "var jag aldrig tillräckligt sjuk?" Så fånigt lätt dessa tankar rycker tag i mig, gång efter gång. Varför ska det vara så viktigt? Vad är det i sjukdomen som gör att man hela tiden känner att man måste prestera, måste vara sjukast. Nu, när jag har framtiden i mina händer, ser ett liv bortom anorexin och är ganska säker på att det livet kommer bli mycket bra, varför tittar jag hela tiden i backspegeln. Varför måste jag försäkra mig om att jag varit tillräckligt sjuk för att få bli frisk? Det är ett helt omöjligt pussel att lägga. Ett minfält att gå på...för sjukdomen tillåter en aldrig att ha varit tillräckligt sjuk. Oavsett hur nära döden man varit hade man kunnat gå ner något kilo till, haft sond någon månad längre och knaprat några fler stesolid om dagen.

Idag är en dag då jag inte alls vill ta de sista stegen. Då jag vill klänga mig fast i det lilla jag fortfarande har kvar. Inte är redo att släppa min identitet som (fd)anorektiker. Men vad är det egentligen för identitet att hålla fast vid? Jag blir så förvirrad, då irriterad på mig själv, varför kan jag inte bara lämna det och gå vidare.

Att sakna det man kämpat mot....det man fortfarande måste slåss mot varje dag....vad mer kan man göra än att fortsätta kämpa. Justkeep on walking...ibland ska man helt enkelt inte tänka så mycket.

Distant dreamer

Although you think I cope,
my head is filled with hope
of some place other than here.

Although you think I smile,
inside all the while
I’m wondering about my destiny.

I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life.

I’m a dreamer,
a distant dreamer,
dreaming for hope, from today.

Even when you see me frown,
my heart won’t let me down,
because I know there’s better things to come.

And when life gets tough,
I feel I’ve had enough,
I hold on to a distant star,

I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life

I’m a dreamer,
A distant dreamer,
dreaming for hope from today.

Duffy-Distant dreamer.

Jaha...

Alltid den där tomheten, när man varit full av adrenalin i flera dagar och sen plötsligt är det över. Nu är det bara att vänta och se...eller vänta och vänta har ju ganska fullt upp under tiden. Men jag tror det gick bra, 60% ska jag nog ha fixat.

Nu har jag städat vårat lilla kollektiv och snart ska jag iväg till friskis för att få ut mig lite energi. Sen blir det trevlig middag på Smålands.

Jag vet det jag vill veta och det jag inte vet är inte värt att veta?

Försöker intala mig själv detta, att jag faktiskt har fått en övergripande bild av hur våra celler fungerar. Jag kan rabbla de flesta signalvägarna utantill och vet i vilken ordning cellcykelns cykliner aktiveras. Jag vet att kalcium oscillerar och jag kan rita en fin bild av cell-cortex. Det är nu det svåraste arbetet börjar. Att lita på mina kunskaper, att det räcker. Jag behöver inte kunna ALLT utantill, det finns där djupt inne och som jag och K sa, någon poäng på varje fråga borde vi få.

Fast jag kan stolt säga att mitt förnuft börjar infinna sig. Jämfört med tidigare har jag en annan säkerhet, jag vet på ett djupare plan att jag faktiskt har helhetsbilden. Jag har argument att säga till mig själv att det räcker, jag har en helt annan styrka i att brotta ner mina negativa tankar. De tar inte längre över! En dag innan tentan och jag har inte panik, jag har inte ont i magen och jag är faktiskt lugnare än på länge.

Kan ju nämnas att jag hade ångest, panik och extremt ont i magen för två dagar sen...så helt smärtfritt har det ju inte varit. Men samtidigt, vetskapen om att bitarna brukar falla på plats efter några dagar kanske kan få nästa tentaperiod att bli ännu lite mindre ångestladdad.

Helt ärligt, det är ganska trevligt att sitta ett gäng i bibblan på BMC. Att smyga fram till någon, viska en fråga, ta en kopp kaffe tillsammans eller bara en runda runt huset för att få lite luft. Kalla mig knasig, men att sitta tillsammans på BMC gör att en helg full med plugg faktiskt kan bli riktigt rolig. Har lite planer på att inte ta med mig mitt skrivbord när jag flyttar i December. Göra en "plugg-fri Zoon" i mitt lilla rum och istället utnyttja biblioteken mer i framtiden. Det tål att tänkas på....

Måste dock skälla lite på mig själv på andra punkter. Inte ok att slarva som jag gjort idag. Men vadå, man är väl inte mer än människa? Har slutat anklaga mig själv för alla mina fel och brister, ibland blir det inte perfekt, men huvudsaken är väl att det inte blir helt fel?

Nej, nu ska jag se på någon film, äta lite glass och bara ta det lugnt ikväll. En ny dag på BMC väntar imorgon, och jag ser faktiskt lite fram emot det.

I'm moving on...

Till triangeln..
Fick nytt studentrum igår, del i triplett på triangeln. Inflyttning första december, fönster mot gården och väldigt bra hyra. Jag är nöjd, skönt att få ett eget kontrakt.

Annars är det inte mycket att skriva om, alternerar mellan tre-fyra platser dessa dagar. Sängen-skrivbordet-BMC och ibland köket.... Men imorgon blir det en liten paus i pluggandet. Är inne i den fasen nu att jag bara vill att det ska vara över, få ladda batterierna igen, pusta ut och slippa vara i konstant ångest.

Men jag kan, det har känts precis lika dant inför de andra tentorna så varför skulle det inte gå vägen den här gången för? Nej, nu ska jag se några avsnitt av sjukhuset på tv3.se en annan bild av vad jag egentligen håller på med. Lätt att gräva ned sig och glömma ibland då alla monomera G-proteiner attackerar en och man förtvivlat försöker minnas om det var TNF eller TGF som stimulerade tillväxt respektive celldöd. Om jag någonsin kommer hitta ett nytt protein har jag lovat mig själv att göra allt jag kan för att det inte ska få en tre-bokstavsförkortning. DÅ tycker jag bättre om smurfar och Mad-max.

Studierådsmöte och konsten att försöka bevara lugnet....

Föreläsningar som vanligt, engagemanget för det extracellulära matrixet då jag vet att det ej kommer komma på nästa veckas dugga kunde inte vara sämre, men lite klarnade väl bilden hoppas jag.

Satt kvar med A och N och pluggade en stund, gick igenom några punkter på målbeskrivningen och sen bar det av till MedC och första mötet på MSR. Intressant vet jag inte om det var, är ju inte så insatt i frågorna men det är roligt att träffa studenter från högre terminer och få ett större perspektiv av vad utbildningen innebär. Det är så lätt att tro att det viktigaste är att kunna exakt hur signalvägen för Tyrosinreceptorerna påverkar gentranskriptionen....när läkaryrket egentligen kretsar kring något helt annat.

Idag har konstigt nog inte paniken över duggan infunnit sig. Jag saknar den inte, men antar att den kommer med nya tag imorgon. Men varje dag utan ångest är en bra dag, så jag ger mig själv en klapp på axen och försöker hålla kvar dessa känslor till imorgon. Jag kan inte allt, jag har mina luckor, men någonstans måste man välja vilken nivå man ska lägga sig på. Jag måste våga pröva att gå till salen på måndag utan att ha pluggat ihjäl mig innan. Som N sa, man måste ju ha krafter kvar på tisdag också. Man måste ju hinna leva!

Så för att orka med morgondagen som bjuder på lite plugg, ett fallavslut och förhoppningsvis ett studentrum så ska jag nog krypa till sängs nu. Satt uppe allt för sent igår och tittade på film. Fattar inte varför jag är som en liten bäbis, jag behöver mina åtta timmars sömn annars är jag en död sill.

Ibland vill jag bara lägga mig bland löven i skogen och drömma mig bort en stund.

Det är en helt underbar morgon idag och jag vill bara ut i skogen. Men har en hel del annat som ska fixas idag så skogen får vänta.

I fredags var det pizza-kväll med K och M. Helt sjukt god pizza och kladdkaka till efterrätt. Sitta och prata i timmar...me like! Gårdagen startade med ett core-bosu pass, finns det något bättre sätt att starta dagen på? Man blir glad i hela kroppen, alla står verkligen och ler där de försöker hålla balansen.
Sen var jag effektiv och pluggade i fyra timmar. Tror jag äntligen knäckt vissa koder, fått bitar att falla på plats och det är en lättnad.

Vid fem mötte jag Maja på Ica och vi inhandlade diverse nödvändigheter för en kyckling/svamp gryta som mer blev ett fräs eftersom vi hade lite mycket kyckling och svamp och lite för lite grädde. Men gott blev det och sen avslutade vi kvällen med Sing-Star i två timmar. Är faktiskt inte så hes som jag trodde. Det är svårt att tänka sig att både jag och Maja i stort sätt mimade oss igenom lucia-tågen på högstadiet. Får vi vara själva har vi inga problem att försöka överrösta Withney Houston. Lite läskigt var det dock när det lät som om någon ringde på dörren... Men det var bara vi som var nojiga.

På andra fronter händer det också saker. Nya metoder, nya hjälpmedel. Jag tror det kan bli bra. Jag känner att jag har stöd, jag känner att de bryr sig. De tar mig på allvar, visar på att jag inte är i mål riktigt än. Trodde aldrig att de skulle finnas där så här mycket. Jag vet att jag haft otroligt tur. "Det är ju nu det roliga arbetet börjar" som K sa när jag försökte säga att jag äter bra och att vardagen fungerar, att jag kände att jag inte hör hemma i huset. Det är ett underbart svar, ett svar som visar på att de ser mig, att de inte är intresserade av sjukdomen utan av att hjälpa mig få ordning på det kaos som jag snurrat omkring i så många år. Det gör att jag vågar släppa taget, lämna över kontrollen och lita på att de tar emot mig om jag skulle falla. Men jag skulle aldrig kunna falla så långt igen, för jag har för mycket som håller mig kvar, för mycket som lockar och drar mig framåt. Eller hoppar kanske jag ska säga, med min krycka...

Allt går i cykler...

Hela huvudet snurrar runt. G1,S,M också tillbaka till G1 igen. Någonstans på vägen glöms stackars G2 bort, viktiga G2 som kontrollerar att ingenting går snett. Cellcykeln...gör ett redan rörigt inre ännu mer kaotsikt. Jag vill bara skrika högt snart -JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ CELLER. Det känns som jag tillbringat flera veckor i ett vakuum. Jag ser celler, signalvägar, mitos och cellskelett. Att bara se till små detaljer gör mig galen, jag får ingen överblick får inget sammanhang. Allt ska fungera för att vi ska överleva...men hur? Ibland blir jag helt enkelt bara mer förbryllad ju mer jag lär mig.

För övrigt är det mycket som går runt runt i mitt liv. Det känns som om hela jag är en stor cellcykel där jag går från ett stadie till ett annat, vidare till ett tredje och sedan tillbaka till första igen. För varje varv hoppas jag att jag lär mig något, skapar verktyg för att en gång för alla ta steget ur spiralen.

Ska till K imorgon, många tankar, ideér och funderingar. Är det dags att ta upp det nu, att inte hålla på det längre. Att våga prova något nytt. Inse att jag kanske behöver en hjälp på traven. Har varit så skeptisk, men något förändras, jag inser vad jag kan förlora, jag ser vad jag har att vinna. Skäms för att ta upp det...NU...
Men varför inte? Det har varit på tal x antal gånger tidigare. Att möta sina fördomar, släppa på kontrollen och kanske ta sig ur spiralen jag hamnat i.

Att inte nöja sig med halvbra, att inte nöja sig med att ta sig igenom dagarna, att inte nöja sig förrän man sprungit enda in i mål. Det är så jag vill se på det. Mycket handlar om att släppa kontrollen, att våga pröva. Att bryta mönster och prova nya vägar. Att lämna det som varit och ta emot det som kommer med öppna armar. Att inte alltid behöva ha full kontroll på allt. Att lära mig hantera mina känslor, att bli bättre på att lyssna till mina känslor och att ta hand om MIG för MIN skull.

Ibland vet jag helt enkelt inte vart jag befinner mig. Varför allt är så svårt för just mig. Eller har alla det så här? Är det så här det är att leva? Jag vägrar tro det, för då vet jag inte vad jag ska kämpa för. Jag vill tro att det där bra dagarna som jag har, att det är så livet kan bli. Att den oron, ångesten och känslan av att vara helt totalt fel och misslyckad faktiskt inte behöver finnas där varenda dag.

Psykosomatik stod på schemat idag det väckte liv i många funderingar. Varför skäms jag så över det som varit, den jag är och det jag kämpar för?

höstkyla och inneboende stress

Det känns som jag är konstant uppe i varv just nu. Som om det är tentaplugg på gång även om det är tre veckor kvar till duggan. Har myror i kroppen, får panik lite då och då och vill helst av allt bara gömma mig. Det jag egentligen önskar är tro på mig själv. Att hitta balansen där jag inte stressar ihjäl mig, känner mig värdelös och får panik om jag inte kan rabbla alla signalvägarna i sömnen. Det är mitt största problem. Jag kan inte lita på mig själv, känner mig dum i huvudet när jag sitter i grupper och pluggar, undrar vad de tror om mig, vad gör jag egentligen på den här utbildningen?

Sen får jag tentaresultat som visar på raka motsatsen av den verklighet jag bygger upp. Hur ska jag få dessa pusselbitar att passa? Ett sätt är att våga ta det lugnt, att fastän jag får panik och ångest inte sitta där med näsan i boken timme efter timme. Det har jag prövat den här terminen med varierande resultat. Det är roligare att plugga i grupp men min osäkerhet blir bara större och större.

Jag vet att jag inte är den enda som brottas med de här problemen, men jag tänker kämpa tills de har blivit så små att de inte längre hindrar mig från att må bra. Just nu sover jag otroligt dåligt och det påverkar mig resten av dagen. Att ligga och vrida och vända på sig, oroa sig, stressa upp sig, planera, ångest, panik... då önskar man att man hade en liten tablett i närheten som skulle kunna dämpa det värsta. Det var länge sen jag gick på medicin nu, men fortfarande kan jag minnas det behagliga/obehagliga lugn de gav mig. Hur de liksom planade ut alla känslor och gjorde välden väldigt luggig. Som att allt baddades in i bomull.

Började dagen med ett stykepass på F&S med Andrea. Att gymma kanske inte är det roligaste som finns, men med gott sällskap och vetskapen om att jag faktiskt bygger upp istället för att brya ner min kropp gör det till några av veckans alla höjdpunkter. Sedan hann jag plugga en stund innan jag åt lunch och for ner till stan för en eftermiddag med Maja. Köpte lite smått och gått vi hittade en jätte fin sjal till Maja.

Nu ska jag till Sara, lite fredagsfilm och sen tror jag det får bli en hyfsat tidig kväll. Måste försöka få några timmars sömn i natt.

Har lovat mig själv att bara plugga på fm imorgon, håller tummarna för att jag lyckas hålla det. Till saken hör ju att man inte lär sig mer för att man sitter åtta timmer en dag istället för två. Det finns en övre gräns för hur många transkriptionsfaktorer och gen-regleringar som huvudet kan ta in per dag. Den går någonstans vid två timmar, sen sitter jag mest för att lindra min egen ångest.

Ögonen är själens spegel

Satt och tittade på en dokumentär på om ledarskapsbeteende och det väckte många minnen och många känslor. Jag vet inte varför jag har så svårt för att lämna det, vill jag ens göra det. Jag menar inte alls att jag vill skada mig själv, svälta mig och sikta på ytterligare en inläggning. Tvärt om. Det är något som håller mig kvar, som gör att jag vill veta, förstå, hjälpa, engagera mig. Frågan är bara hur och i vilken form.

Vissa tycker att det är ett tecken på att man inte är frisk. Att så länge man har ett intresse av att följa debatten, diskutera och fundera så är det den sjuka delen av en som vill tillbaka. Jag vill hävda att det kan vara precis tvärt om. Jag känner att jag behöver få distans till det jag varit med om. Detta kan jag inte få genom att stänga dörren till det, lotsas att det aldrig skett, att jag inte har en aning om vad det handlar om. Distans kan jag kanske få om jag kan sätta mina erfarenheter i ett större perspektiv, sluta värdera saker i friskt eller sjukt. Sluta känna att jag måste känna och agera på ett visst sätt för att passa in i samhället.

Så jag kanske just nu tycker att barn och ungdomspsykiatri lockar mer än kardiologi. Det behöver inte betyda att jag är en sämre läkare, att jag inte är frisk. Är det inte så att vi ofta blir intresserade av det vi har egen erfarenhet av. Kanske är det dags för mig att sluta skämmas över det jag varit med om och istället vända det till min styrka.

Ibland är det helt enkelt inte kul...

Idag är en sån där dag då jag helst av allt skulle vilja gå och gömma mig. Krypa in på en slutenvård någonstans, få krypa upp i någons famn och känna mig liten. Att få gråta utan att andra ska tycka att man är konstig, att få förståelse för något som är så svårt att sätta ord på. Idag är helt enkelt en dag då jag bara vill fly, en dag då allt känns så svårt. Allt blir hundra gånger tyngre än det egentligen borde vara och hjärnspöket skriker så han snart måste bli hes.

Men jag sätter hårt mot hårt. Sitter här fastän jag helst skulle befinna mig på F&S eller i alla fall ute på en promenad. Inte blev det bättre av möte med dietisten där det konstaterades att jag måste äta ÄNNU mer. På ett sätt är det väl underbart att se att två nd om dagen utöver allt jag äter inte gjorde någon skillnad, men samtidigt suckar jag och önskar att det bara kunde vara över. För varje dag som går växer ju motståndet, varför ska just jag gå upp mer i vikt när det finns så många andra som är underviktiga...

Det är skrämmande att läsa skillnaden i detta inlägg mot dagar då jag mår bra. Det är som dag och natt, även om jag kämpar emot är det bara att inse att vissa dagar är det som om åren sen Nordiska/MANDO förvandlats till timmar. Tur då att man kan snegla i kalendern och försäkra sig om att det faktiskt hänt en hel del.

Nu har jag ju tex. ett seminarium att förbereda. För visst kan väl lite läsning om cytokinaser och JAK/STAT signalering få tankarna att skingras.

Lugn, jag kommer igen med nya tag imorgon. Måste bara få ventilera lite. Speciellt som min telefon inte fungerar, underbara inte heller har en telefon och solen redan gått ner.

Tisdag 23 september

Inga föreläsningar förrän efter lunch idag, vilket betyder en ledig förmiddag eftersom jag redan skrivit klart anteckningarna från förra veckan. Tagit en promenad och fyllt på förråden med vitaminer, flourtabletter och näsdukar...och nu tänkte jag läsa lite inför föreläsningen. Vet att det står i alla studieteknik böcker att man ska läsa innan föreläsningen och inte efteråt, men viken verklighet kommer de ifrån. Vem tror att man hinner dels renskriva dagens föreläsningar OCH förbereda morgondagens på en kväll?

Gårdagen var också lugn, vilket fått mig att stressa ner och få båda fötterna på jorden igen. Börjat titta på olika studentrum/bostadsköer också inför flytten i januari. Det är en latent stressfaktor, men jag tror det ordnar sig.

Pappa kom med en överraskning igår. Han har bokat vinterresa till egypten. Dykning och lite sol i början av januari låter ju helt underbart.

Söndag 21 september

Veckorna rusar förbi i rasande takt. Snart är september slut och sommarens värme känns mycket avlägsen. Men jag klagar inte för jag trivs med vardagen och en promenad i skogen en kylig september morgon kan få vem som helst på bra humör.

Fredagen bjöd på PPK och jag kan bara åter igen konstatera att det hänt en del det senaste halvåret. Stolt över vilka framsteg man gjort. Varför är det så att man så lätt glömmer hur det har varit. Det är så lätt att hela tiden fokusera på det som fortfarande spökar och tänka att det aldrig blir bättre. Sanningen är ju faktiskt den att jag kämpat hårt och att kampen faktiskt gett väldigt mycket tillbaka.

Det är svårt att minnas hur det var när allt bara var svart, mörkt och skrämmande. När livet kändes som ett omöjligt pussel som jag inte alls förstod hur jag någonsin skulle kunna hantera. Det är inte så långt borta, ligger alltid och lurar någonstans redo att gripa tag i mig och skrika -DU KAN INTE, DU HÖR INTE HEMMA HÄR, DU HAR INTE RÄTT ATT SÄGA ATT DU MÅR BRA. Sådana tillfällen kryper jag ihop likt en liten boll i sängen och kramar hårt om giraffen....Men efter ett tag inser jag att det bara är ett rop från förr, att ingen begär att jag ska klara allting, att det är ok att känna sig rädd och liten. Det är inte tankarna som skadar mig, det är hur jag hanterar dem!

Jobbade igår, får se hur mycket jag orkar jobba i höst. Fick en glad överraskning i form av fem veckors semesterersättning från Hemköp och då känns det mindre lockande att cykla omkring i Uppsala i höstblåsten. Fast samtidigt så ger det mig otroligt mycket energi att komma hem till någon som säger rakt ut att de saknat en. Det värmer gott i själen.

Nu ska jag göra i ordning lite mellanmål och sen blir det lite plugg-tid med Sara. Ska experimentera i köket ikväll också så måste förbi ICA.

Torsdag 11 september

Det är otroligt hur snabbt rutinerna kommer tillbaka, hur snabbt vardagen omsluter en i ett skyddande hölje. Jag kan inte låta bli att tycka det är underbart att hösten är här, att en ny termin börjat och att vänner äntligen kommit tillbaka till Uppsala. Har nog inte insett hur mycket jag saknat det.

Idag har jag åkt tur och retur till vårdcentralen, hört på vilda äventyr från storsjöyran, träffat en man som ansåg sig perfekt eftersom han såg ut som en gorilla och lyssnat på knaster i lungorna. Vad mer kan en läkarstudent önska sig av en torsdag i september?

Har dessutom återhämtat mig från en tuff förkylning som golvade mig totalt igår. Länge sen jag mått så dåligt och första gången jag svimmat i mitt liv. Det var inte en trevlig upplevelse så jag väntar gärna minst 22 år till nästa gång. Men om gårdagen tillbringades i soffan, med en blixtvisit till BMC för att sekvensbestämma lite DNA, så har jag varit full av energi idag.

Tåget hem var försenat och snälla Andrea bjöd mig på ärtsoppa i Flogsta och sen lite plugg innan jag cyklade hem i mörkret. (måste inse att det är höst och plocka fram cykelamporna nu) Nu ska jag nog krypa ner i sängen tror jag, läsa en stund och sen sova och kurera mig så att jag är i form för uppdykning i helgen.

Livet leker och jag kan inte förtså vad det är jag varit så rädd för under så många år. Än är det en bit kvar, men oh vad många saker som fallit på plats de senaste veckorna.

Ny termin, nya möjligheter

Istället för att fokusera på det som inte fungerar, på det man inte tycker att man klarar av tror jag att man kommer långt genom att istället fokusera på hur man skulle vilja ha det. Jag fick göra en sådan övning hos K sist, och nu är jag på väg att arbeta mot det målet. Ett långsiktigt mål, ett mål att sträva efter och ha i åtanke då behovet att fly stunden kommer.

Än har jag bara kämpat för dessa mål i en vecka, men det börjar ge lite resultat. Jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle göra och insett åt vilket håll jag vill gå. Att skilja mellan det som ger ångestlindring för stunden och det som leder till långvarig lycka är väldigt svårt. En del av mig vill isolera mig, gömma mig för världen, äta si och träna så...Men en annan del, en mycket liten men envis del börjar streta emot och säga att livet kan innehålla så mycket annat. Så nu vänder jag ryggen mot mina gamla sätt att hantera min oro och ångest.

Jag är Bambi på hal is många gånger om dagen. Vill sätta på mig mina löparskor (som mycket praktiskt gått sönder) och bara gömma mig. Men nej, jag säger nej till allt detta och ja till livet. Tänk om det var så enkelt...men jag är på väg att lämna det här nu. Nu får det vara nog. Sjukdomen har tagit sju år av mitt liv, jag tänker inte låta den få åtta!

För mig är inget självklart

Vad är det som gör att du är så viktig?
Varför innebär du en sådan trygghet?
Vad är det som gör att det är så svårt att släppa taget
ta steget, våga sväva fritt, gå vidare

Jag smakar på livet,
blickar tillbaka på helvetet
drömmer om framtiden
och önskar mig neråt

Ena dagens motivation blir nästa dags ångest.
Ena dagens förvirrelse speglar gårdagens glädje.

Jag famlar, ramlar, reser mig upp och kämpar vidare
De har bevisat att de står vid min sida
de ser det jag inte ser, det jag väljer att blunda för
Nu måste jag våga ge det en chans, våga sväva fritt en stund
Tro och tillit är motsatsen till rädsla.


Så rädd för att falla, så rädd för att bli kvar, så rädd för att gå vidare
Ett omöjligt puzzel som ni säger har en lösning. Vågar jag lita på det?

En skör tråd

De senaste dagarna har fått mig att inse hur bräcklig min tillvaro fortfarande är. Det behövs inte mycket för att jag ska komma i obalans och när det börjar snurra för fort tar det inte lång tid förrän man tappar kontrollen helt.

Ibland kan jag tänka "ge mig en månad och jag är där nere igen" och det läskiga är att det verkligen är så. Att allt det jag kämpat så länge för att bygga upp så lätt kan raseras. När ska jag bli så stark att längtan tillbaka försvinner. Varför finns en längtan till något som jag så väl inte leder till något annat än ångest och oro.

Det finns två väger att välja mellan. En som leder tillbaka ner i avgrunden igen. Till en tillvaro som jag kan utan och innan, där jag känner mig hemma men som samtidigt inte har något att ge. Det är ett tomrum som bara resulterar i en ännu längre kamp för att ta sig upp igen. Upp för att så småning om stå vid samma vägsjäl ytterligare en gång. Den andra vägen har jag ingen aning om hur den ser ut. Jag kan ana att den faktist leder till något gott. Jag har ju ett skyddsnät omkring mig. Mår jag bra finns mer tid för vänner, studentliv, friluftsliv och resor. Jag vet det så väl. Det är inte i dessa yttre ting som min rädlsa liggger. Jag oroas över att inte klara av det. Jag vet att jag kan leva som sjuk, jag kan vara en grym anorektiker men kan jag även bli en bra läkare, en bra vän och leva ett liv som jag trivs med?

Stora frågor där svaren inte går att finna förrän man vågar prova. Min säkerhet är väl att jag alltid kan vända om. Min förhoppning och tro är att när jag väl bestämmer mig för att vika in på den sista etappen mot ett liv utan anorexi så kommer jag upptäcka att jag inte för allt i världen vill tillbaka.

Min allra käraste syster

Det gör ont att se dig lida,
Det gör ont att inte räcka till,
Det gör ont att vara så långt borta
Men i mina tankar finns du alltid.

Du och jag, vad mer kan man säga
Du och jag, vad mer behövs
Vi har gått över berg, ner i djupa dalar och ständigt hållt varandra i händerna.
Ibland drar du och jag hänger på, ibland drar jag och du följer med.

Du är min allra käraste syster, min tvillingsjäl.