En skör tråd

De senaste dagarna har fått mig att inse hur bräcklig min tillvaro fortfarande är. Det behövs inte mycket för att jag ska komma i obalans och när det börjar snurra för fort tar det inte lång tid förrän man tappar kontrollen helt.

Ibland kan jag tänka "ge mig en månad och jag är där nere igen" och det läskiga är att det verkligen är så. Att allt det jag kämpat så länge för att bygga upp så lätt kan raseras. När ska jag bli så stark att längtan tillbaka försvinner. Varför finns en längtan till något som jag så väl inte leder till något annat än ångest och oro.

Det finns två väger att välja mellan. En som leder tillbaka ner i avgrunden igen. Till en tillvaro som jag kan utan och innan, där jag känner mig hemma men som samtidigt inte har något att ge. Det är ett tomrum som bara resulterar i en ännu längre kamp för att ta sig upp igen. Upp för att så småning om stå vid samma vägsjäl ytterligare en gång. Den andra vägen har jag ingen aning om hur den ser ut. Jag kan ana att den faktist leder till något gott. Jag har ju ett skyddsnät omkring mig. Mår jag bra finns mer tid för vänner, studentliv, friluftsliv och resor. Jag vet det så väl. Det är inte i dessa yttre ting som min rädlsa liggger. Jag oroas över att inte klara av det. Jag vet att jag kan leva som sjuk, jag kan vara en grym anorektiker men kan jag även bli en bra läkare, en bra vän och leva ett liv som jag trivs med?

Stora frågor där svaren inte går att finna förrän man vågar prova. Min säkerhet är väl att jag alltid kan vända om. Min förhoppning och tro är att när jag väl bestämmer mig för att vika in på den sista etappen mot ett liv utan anorexi så kommer jag upptäcka att jag inte för allt i världen vill tillbaka.