"Om man varit så sjuk i anorexi kommer man aldrig bli frisk" Fint citat från sjukhuset på tv3. Vad ska jag tolka det som, hatar sådana kommentarer. Så lätt att skylla på sjukdomen, acceptera att den finns där och på ett sätt tillåta den att förstöra ens liv. Jag vill, måste få tro på att man kan bli frisk. Jag känner ju faktiskt att jag är på väg.
Citat som denna gör att jag frågar mig själv "var jag aldrig tillräckligt sjuk?" Så fånigt lätt dessa tankar rycker tag i mig, gång efter gång. Varför ska det vara så viktigt? Vad är det i sjukdomen som gör att man hela tiden känner att man måste prestera, måste vara sjukast. Nu, när jag har framtiden i mina händer, ser ett liv bortom anorexin och är ganska säker på att det livet kommer bli mycket bra, varför tittar jag hela tiden i backspegeln. Varför måste jag försäkra mig om att jag varit tillräckligt sjuk för att få bli frisk? Det är ett helt omöjligt pussel att lägga. Ett minfält att gå på...för sjukdomen tillåter en aldrig att ha varit tillräckligt sjuk. Oavsett hur nära döden man varit hade man kunnat gå ner något kilo till, haft sond någon månad längre och knaprat några fler stesolid om dagen.
Idag är en dag då jag inte alls vill ta de sista stegen. Då jag vill klänga mig fast i det lilla jag fortfarande har kvar. Inte är redo att släppa min identitet som (fd)anorektiker. Men vad är det egentligen för identitet att hålla fast vid? Jag blir så förvirrad, då irriterad på mig själv, varför kan jag inte bara lämna det och gå vidare.
Att sakna det man kämpat mot....det man fortfarande måste slåss mot varje dag....vad mer kan man göra än att fortsätta kämpa. Justkeep on walking...ibland ska man helt enkelt inte tänka så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar