Hela huvudet snurrar runt. G1,S,M också tillbaka till G1 igen. Någonstans på vägen glöms stackars G2 bort, viktiga G2 som kontrollerar att ingenting går snett. Cellcykeln...gör ett redan rörigt inre ännu mer kaotsikt. Jag vill bara skrika högt snart -JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ CELLER. Det känns som jag tillbringat flera veckor i ett vakuum. Jag ser celler, signalvägar, mitos och cellskelett. Att bara se till små detaljer gör mig galen, jag får ingen överblick får inget sammanhang. Allt ska fungera för att vi ska överleva...men hur? Ibland blir jag helt enkelt bara mer förbryllad ju mer jag lär mig.
För övrigt är det mycket som går runt runt i mitt liv. Det känns som om hela jag är en stor cellcykel där jag går från ett stadie till ett annat, vidare till ett tredje och sedan tillbaka till första igen. För varje varv hoppas jag att jag lär mig något, skapar verktyg för att en gång för alla ta steget ur spiralen.
Ska till K imorgon, många tankar, ideér och funderingar. Är det dags att ta upp det nu, att inte hålla på det längre. Att våga prova något nytt. Inse att jag kanske behöver en hjälp på traven. Har varit så skeptisk, men något förändras, jag inser vad jag kan förlora, jag ser vad jag har att vinna. Skäms för att ta upp det...NU...
Men varför inte? Det har varit på tal x antal gånger tidigare. Att möta sina fördomar, släppa på kontrollen och kanske ta sig ur spiralen jag hamnat i.
Att inte nöja sig med halvbra, att inte nöja sig med att ta sig igenom dagarna, att inte nöja sig förrän man sprungit enda in i mål. Det är så jag vill se på det. Mycket handlar om att släppa kontrollen, att våga pröva. Att bryta mönster och prova nya vägar. Att lämna det som varit och ta emot det som kommer med öppna armar. Att inte alltid behöva ha full kontroll på allt. Att lära mig hantera mina känslor, att bli bättre på att lyssna till mina känslor och att ta hand om MIG för MIN skull.
Ibland vet jag helt enkelt inte vart jag befinner mig. Varför allt är så svårt för just mig. Eller har alla det så här? Är det så här det är att leva? Jag vägrar tro det, för då vet jag inte vad jag ska kämpa för. Jag vill tro att det där bra dagarna som jag har, att det är så livet kan bli. Att den oron, ångesten och känslan av att vara helt totalt fel och misslyckad faktiskt inte behöver finnas där varenda dag.
Psykosomatik stod på schemat idag det väckte liv i många funderingar. Varför skäms jag så över det som varit, den jag är och det jag kämpar för?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar