Veckorna rusar förbi i rasande takt. Snart är september slut och sommarens värme känns mycket avlägsen. Men jag klagar inte för jag trivs med vardagen och en promenad i skogen en kylig september morgon kan få vem som helst på bra humör.
Fredagen bjöd på PPK och jag kan bara åter igen konstatera att det hänt en del det senaste halvåret. Stolt över vilka framsteg man gjort. Varför är det så att man så lätt glömmer hur det har varit. Det är så lätt att hela tiden fokusera på det som fortfarande spökar och tänka att det aldrig blir bättre. Sanningen är ju faktiskt den att jag kämpat hårt och att kampen faktiskt gett väldigt mycket tillbaka.
Det är svårt att minnas hur det var när allt bara var svart, mörkt och skrämmande. När livet kändes som ett omöjligt pussel som jag inte alls förstod hur jag någonsin skulle kunna hantera. Det är inte så långt borta, ligger alltid och lurar någonstans redo att gripa tag i mig och skrika -DU KAN INTE, DU HÖR INTE HEMMA HÄR, DU HAR INTE RÄTT ATT SÄGA ATT DU MÅR BRA. Sådana tillfällen kryper jag ihop likt en liten boll i sängen och kramar hårt om giraffen....Men efter ett tag inser jag att det bara är ett rop från förr, att ingen begär att jag ska klara allting, att det är ok att känna sig rädd och liten. Det är inte tankarna som skadar mig, det är hur jag hanterar dem!
Jobbade igår, får se hur mycket jag orkar jobba i höst. Fick en glad överraskning i form av fem veckors semesterersättning från Hemköp och då känns det mindre lockande att cykla omkring i Uppsala i höstblåsten. Fast samtidigt så ger det mig otroligt mycket energi att komma hem till någon som säger rakt ut att de saknat en. Det värmer gott i själen.
Nu ska jag göra i ordning lite mellanmål och sen blir det lite plugg-tid med Sara. Ska experimentera i köket ikväll också så måste förbi ICA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar