Ibland vill jag bara lägga mig bland löven i skogen och drömma mig bort en stund.

Det är en helt underbar morgon idag och jag vill bara ut i skogen. Men har en hel del annat som ska fixas idag så skogen får vänta.

I fredags var det pizza-kväll med K och M. Helt sjukt god pizza och kladdkaka till efterrätt. Sitta och prata i timmar...me like! Gårdagen startade med ett core-bosu pass, finns det något bättre sätt att starta dagen på? Man blir glad i hela kroppen, alla står verkligen och ler där de försöker hålla balansen.
Sen var jag effektiv och pluggade i fyra timmar. Tror jag äntligen knäckt vissa koder, fått bitar att falla på plats och det är en lättnad.

Vid fem mötte jag Maja på Ica och vi inhandlade diverse nödvändigheter för en kyckling/svamp gryta som mer blev ett fräs eftersom vi hade lite mycket kyckling och svamp och lite för lite grädde. Men gott blev det och sen avslutade vi kvällen med Sing-Star i två timmar. Är faktiskt inte så hes som jag trodde. Det är svårt att tänka sig att både jag och Maja i stort sätt mimade oss igenom lucia-tågen på högstadiet. Får vi vara själva har vi inga problem att försöka överrösta Withney Houston. Lite läskigt var det dock när det lät som om någon ringde på dörren... Men det var bara vi som var nojiga.

På andra fronter händer det också saker. Nya metoder, nya hjälpmedel. Jag tror det kan bli bra. Jag känner att jag har stöd, jag känner att de bryr sig. De tar mig på allvar, visar på att jag inte är i mål riktigt än. Trodde aldrig att de skulle finnas där så här mycket. Jag vet att jag haft otroligt tur. "Det är ju nu det roliga arbetet börjar" som K sa när jag försökte säga att jag äter bra och att vardagen fungerar, att jag kände att jag inte hör hemma i huset. Det är ett underbart svar, ett svar som visar på att de ser mig, att de inte är intresserade av sjukdomen utan av att hjälpa mig få ordning på det kaos som jag snurrat omkring i så många år. Det gör att jag vågar släppa taget, lämna över kontrollen och lita på att de tar emot mig om jag skulle falla. Men jag skulle aldrig kunna falla så långt igen, för jag har för mycket som håller mig kvar, för mycket som lockar och drar mig framåt. Eller hoppar kanske jag ska säga, med min krycka...