Idag är en sån där dag då jag helst av allt skulle vilja gå och gömma mig. Krypa in på en slutenvård någonstans, få krypa upp i någons famn och känna mig liten. Att få gråta utan att andra ska tycka att man är konstig, att få förståelse för något som är så svårt att sätta ord på. Idag är helt enkelt en dag då jag bara vill fly, en dag då allt känns så svårt. Allt blir hundra gånger tyngre än det egentligen borde vara och hjärnspöket skriker så han snart måste bli hes.
Men jag sätter hårt mot hårt. Sitter här fastän jag helst skulle befinna mig på F&S eller i alla fall ute på en promenad. Inte blev det bättre av möte med dietisten där det konstaterades att jag måste äta ÄNNU mer. På ett sätt är det väl underbart att se att två nd om dagen utöver allt jag äter inte gjorde någon skillnad, men samtidigt suckar jag och önskar att det bara kunde vara över. För varje dag som går växer ju motståndet, varför ska just jag gå upp mer i vikt när det finns så många andra som är underviktiga...
Det är skrämmande att läsa skillnaden i detta inlägg mot dagar då jag mår bra. Det är som dag och natt, även om jag kämpar emot är det bara att inse att vissa dagar är det som om åren sen Nordiska/MANDO förvandlats till timmar. Tur då att man kan snegla i kalendern och försäkra sig om att det faktiskt hänt en hel del.
Nu har jag ju tex. ett seminarium att förbereda. För visst kan väl lite läsning om cytokinaser och JAK/STAT signalering få tankarna att skingras.
Lugn, jag kommer igen med nya tag imorgon. Måste bara få ventilera lite. Speciellt som min telefon inte fungerar, underbara inte heller har en telefon och solen redan gått ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar