Satt och tittade på en dokumentär på om ledarskapsbeteende och det väckte många minnen och många känslor. Jag vet inte varför jag har så svårt för att lämna det, vill jag ens göra det. Jag menar inte alls att jag vill skada mig själv, svälta mig och sikta på ytterligare en inläggning. Tvärt om. Det är något som håller mig kvar, som gör att jag vill veta, förstå, hjälpa, engagera mig. Frågan är bara hur och i vilken form.
Vissa tycker att det är ett tecken på att man inte är frisk. Att så länge man har ett intresse av att följa debatten, diskutera och fundera så är det den sjuka delen av en som vill tillbaka. Jag vill hävda att det kan vara precis tvärt om. Jag känner att jag behöver få distans till det jag varit med om. Detta kan jag inte få genom att stänga dörren till det, lotsas att det aldrig skett, att jag inte har en aning om vad det handlar om. Distans kan jag kanske få om jag kan sätta mina erfarenheter i ett större perspektiv, sluta värdera saker i friskt eller sjukt. Sluta känna att jag måste känna och agera på ett visst sätt för att passa in i samhället.
Så jag kanske just nu tycker att barn och ungdomspsykiatri lockar mer än kardiologi. Det behöver inte betyda att jag är en sämre läkare, att jag inte är frisk. Är det inte så att vi ofta blir intresserade av det vi har egen erfarenhet av. Kanske är det dags för mig att sluta skämmas över det jag varit med om och istället vända det till min styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar