Jag vill aldrig glömma

Jag vill aldrig glömma
att det går att cykla trots att det är mörkt, minusgrader och snöar
det går att cykla och vara varm från topp till tå
det går att cykla och njuta

det vill jag aldrig glömma när jag är 40 år och sätter mig i bilen istället.

Och Tji fick jag...

Rolig dag, givande på många sätt och vis. Jag och Maria är grymma på att göra sigmoideumskopier! "Det blir lättare om man spelar mycket tv-spel." Där rök min karriär som gastroenterolog. Dessutom har jag blivit sökt hela två gånger (kandidatens eviga väntan) och lämnat in min sökare (och fick tillbaka 500kr).

Och på tal om gastroskopi....mycket stesolid var det. Eller?

Skopi...nej tack eller möjligtvis med en massa stesolid

Det var summeringen av dagen på skopimottagningen. Vet inte vad som verkade vara värst. Kräkreflexerna vid gastroskopi eller den ev. smärtan vid coloskopi. Tydligen kan man genomföra en coloskopi helt utan smärta, men det var inget jag fick bevittna idag. Nej jag är tacksam om jag slipper.

Så jag och Maria konstaterade, till en sjuksköterskas glada leende, att om vi någonsin skulle behöva genomgå en själva så ska det vara i narkos eller i alla fall med höga koncentrationer stesolid i blodet.
Det var däremot väldigt bra att vara läkarkandidat och stå bredvid. Tarmludd är ju riktigt gulligt!

Imorgon blir det mottagning hela dagen och sedan är veckan på gastroenterologen till ända. Sedan bär det av till Falun för tre veckors kirurgplacering.

Konsekvenser

Igår fick jag en bild av vad konsekvenser innebär.
Ett snedsteg på 70-talet
Kris på 00-talet
Transplantation, komplikationer, rädsla och smärta...

Jag fick också en bild av mina egna förutfattade meningar.
Hepatit pga IV-missbruk - domen var fälld
oj vad fel jag hade.
________________________________________________

Jag skickade ett mail igår-kväll till någon som betyder väldigt mycket för mig, men som jag inte talat med på snart tre år. Jag hade fått ett svar nu, och det värmer i hjärtat. För även här har saker jag gått igenom tidigare fått stora konsekvenser.

Halvtid

Igår firade x antal glada läkarstudenter att de genomfört halva sin utbildning. God mat, skönsång(?) och väldigt mycket skratt. Dans tills stängningsdags och en hel del småprat om allt och inget.
Jag kröp ned i sängen varm inombords av lycka. Livet kanske inte känns tipp topp varje dag, men kvällar som den här får mig att inse att det är underbart just nu.

Kanske är det kontrasterna som gör det. Kontrasterna där ena året innebär ångest, sjukhus och tabletter och det andra året något helt annat. Ibland förundras jag över skillnaden. Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka och krama om den där rädda lilla flickan som satt uppkrupen i en IKEA fåtölj alldeles paralyserad av skräck inför livet. Jag skulle vilja lugna henne och säga "Det blir bra, du kommer bli glad igen, du kommer hitta vänner, du kommer vilja leva igen. Bara stå ut och lita på mig"

Vissa stunder kommer den rädda lilla flickan fram igen. Säger till mig att det bara är på låtsas, att det snart tar slut och att jag inte ska våga tro eller hoppas. Jag säger till henne att hålla tyst, jag springer till mina vänner och får en kram, jag tar en Nd och småler mot tankar som säger något helt annat och jag vet att jag lärt mig något livsviktigt längs vägen.

På toppen av vulkanen utanför León

Andra dagar kryper jag ihop i min fåtölj med filten om benen och tillåter mig själv att vara livrädd. Jag låter tårarna falla och håller om mig själv för att inte börja skaka av rädsla. Det är inte lätt att alltid vara stark.
Men några timmar senare hoppar jag på cykeln till sjukhuset för ytterligare en dag med mina vänner och den rädda flickan försvinner bort någonstans i kulverten.

Toilet day

Det går alltid att fira något, hitta något att vara glad över.
Igår var det world toilet day något jag uppmärksammades på då jag åt frukost Svd.
Dagar när man är lite allmänt vissen är det bra att påminnas om dessa små glädjestunder.
Idag läser jag om koleraepidemin på Haiti och då blir snön som faller utanför fönstret inte ett lika stort problem. Jag har i alla fall tillgång till toalett och rent vatten.

Så här glad blev Maria över den rosa toaletten på hotellet i San Salvador.

Människoöden

För två veckor sedan plockade vi svamp tillsammans,
Hon var lite förklyd,
Envis in i det sista.
Om jag bara fått henne att söka tidigare.

Det är hårt, livet.
Ett hjärtstopp förvandlas plötsligt till ett livsöde. En människa blir en person. En patient blir en döende mamma.

Livsöden, kärlek och sorg. Allt i en härlig kompott på lasarettet. Och det är där jag trivs som bäst.

Trampa vatten, simma en bit, trampa vatten.

Jag är förvirrad just nu, men vet av erfarenhet 

att det ofta leder till något bra.

En ny horisont som siktas, ett nytt mål,

men jag är så dum att jag först måste pröva på 

känslan av att drunkna

en gång till

för att sedan börja simma igen

Varför? 

Det bara är så ibland, 

att man blir trött

och behöver någon

som kastar en livboj till en

Brunch med böcker

Långbordet är dukat.
Amerikanska pannkakor i högar, nybakat bröd, äggröra och rökt lax. Kaffekannan är påfylld och man kan få både te och kaffe om man inte kan välja. Lite halvfrusna blåbär och groddarna som glöms i kylen.

En lördagsmorgon fylld av skratt, böcker och gemenskap. På väg ner till stan säger vännen "det är konstigt, jag blir alltid lite varm inombords efter våra bokbruncher" och jag förstår precis vad hon menar. Den där varma känslan som fyller ens bröst när man mår bra, är bland vänner och känner gemenskap och frid.

Jag minns en tid, en tid när bröstet var fruset till is, när ingen kunde nå in oavsett om de använde ishacka eller gaslåga. Plötsligt blir allt så solklart, även i det grådaskiga vädret. Det var ju det här jag var så rädd för att gå miste om att jag skyddade mig själv genom att stänga allt och alla utanför. Hellre inte försöka än att bli besviken. Jag blir frustrerad över att inte förstå hur jag själv agerat, förstå hur jag själv fortfarande agerar. Men kanske ska jag bara pröva att släppa det. Våga lita på att jag inte längre behöver skydda mig, vara rädd. Våga lita på att vänner finns här och alltid kommer att finnas oavsett om jag är på topp varje dag eller inte.

Förnuft och känsla

Ibland skriker min känsla rakt ut. Sparkar bakut som en stor hingst i mitt bröst. Får mig att tappa andan, stänga den stora svarta porten som vaktar mitt hjärta och gå in i mitt trygga fort. Jag blir livrädd och innan jag hinner förstå vad som hänt så har jag skyddat mig själv så som jag alltid gjort. 

Det är normalt att tycka det är obehagligt och tråkigt när vänner är trötta så att de blir lite griniga. Men det är inte normalt att bli livrädd, banna sig själv och tycka att man är världens jubelidiot som inte tidigare fattat att vi kanske trots allt inte är vänner. Det är inte normalt att tolka in djupa meningar med varje ord som sägs och att låta det gå ut över hela förmiddagen. 

Minnen väcks till liv i känslorna. Och jag får inse att jag fortfarande inte kan hantera stressade och trötta vänner. Men det häftiga är att jag idag faktiskt kan prata om det. Och tänk vad mycket ett ord på känslan kan göra. Bang säger det så exploderar tankebubblan och jag är tillbaka i verkligheten.

Så min dröm är att jag ska våga sätta ord på det redan när det kommer. Så att jag slipper dessa dagar av fängelse där självförebråelserna haglar över mig. 

Så lugnar sig stormen och man kan återigen njuta av havet. 

Det är underligt,
hur en sak leder till en annan.
Hur allt länkas samman, dominobrickor som faller efter varandra.
Ibland önskar jag att de stod med lite längre mellanrum från varandra, att bara en eller två kunde falla utan att ta de andra med sig. Ibland önskar jag att en vindpust skulle komma och få den första att falla, så att hela kedjan av brickor på några sekunder hade rasat.

Jag är ofta så rädd för att de ska börja falla. Vill att de ska stå där uppradade med jämna mellanrum. Har ingen kontroll över förloppet när väl den första börjar tippa. Men jag vill tro och lita på att det bär med sig något gott. För kanske har jag redan funnit ett bättre plats att bygga upp dem på nästa gång, bara de väl börjar falla.

Te enligt Nasse

" Det finns någonting inom oss alla som vill vara olyckligt. Det får vår fantasi att skapa problem som inte existerar, vilket ofta leder till att de verkligen dyker upp. Det får oss att överdriva de svårigheter vi redan har. Det förstärker det dåliga självförtroendet och en bristande respekt för andra. Det förstör vår stolthet över yrkesskicklighet, ordning och renlighet. Det förvandlar möten till Konfrontationer, förväntningar till Fasa, möjligheter till Faror och spångbrädor till Stötestenar. Man kan se hur det fungerar i grimaser och rynkor i pannor, som drar ansiktsmuskulaturerna framåt och nedåt och påskyndar åldrandet. Det förgiftar tankarna därbakom med sin negativa energi och sprider sig åt alla håll som en sjukdom. Och sen återkommer det speglat och förstorat av andra, olyckliga tankar och ansikten. Och så håller det på. "

  Benjamiin Hoff

Jag läser en bok som jag länge tänkt läsa. Skriven av en tjej jag mötte en eftermiddag i en hall fem trappor upp på St. Eriksgatan. Hon log och skrattade, jag var helt inne i mig själv. Hon blev ett bevis på att det gick, men också en jobbig förebild att leva upp till. Idag är hon en kämpe, det är jag också. 

Vi har nog båda en liten djävul som sitter på axeln och ständigt säger att vi inte duger, men vi har också en ängel som sitter på andra axeln och tjäbblar emot. 

Tuvstarr, John Bauer  

Tankar

Tankar som virvlar,

tidigt på morgonen, 

sent på kvällen,

natten igenom.

Vissa tidpunkter i livet,

fyllda av tankar.

Det leder någon vart, 

men vägen känns lång.

Pockar på, säger 

hej, du där, glöm inte.

Och jag önskar jag kunde glömma

önskar jag kunde vända ryggen mot 

det som gör ont. Bara gå vidare....

Så står jag där, och väntar. 

För sanningen är att jag inte kommer

någonstans. Inte innan jag tar tag

i allt det där som jag önskar glömma. 

Ord

Ibland är det mest bara babbel, ibland träffar de mitt i prick.
Ibland saknas de när man som mest behöver dem,
Ibland kommer de utan att man hinner tänka efter.

Ibland sårar de mer än man menat, ibland helar de mer än man kan förstå.
Ibland startar de en lång resa, ibland utgör de sista meningen av ett långt stycke.
Ibland önskar man att man hade dem alla, ibland önskar man att man inget förstod.

Ord kan såra, Ord kan läka, Ord kan få oss att skratta, att gråta. Ord kan bygga upp och de kan bryta ner.

Ord, ord, ord. Hela dagarna omges vi av dessa små beståndsdelar.

Radio

Radion står på mest hela dagarna...eller i alla fall de få timmar jag befinner mig i mitt eget krypin. Jag lyssnar på P1 på morgonen, P3 på eftermiddagen och PodRadio på kvällarna. 

Så ett tips till er. Lyssna på "Piratpillren och striden om HIV-medicinerna" från P3-dokumentär. 

Nykläckt

Sommarminnen som får mig att le av värme. Och jag ler med hela ansiktet när jag tänker på hösten som ligger framför oss. Tänk att jag skulle börja tycka om kirurgi också...redan efter en vecka. Var skall detta sluta? Det har kläckts ytterligare en tanke, en till möjlighet, en till väg att gå. 

Sommaren som gick

Den kom med dagar av ledighet, tid att göra allt det där som inte hunnits med.
Den blev ganska lagom lång. Svenskt lagom av arbete och vila, hemmatid och resor.

Nu är jag tillbaka i Uppsala. I mitt lilla krypin där jag trivs mer och mer för varje dag som går. Ommålat, nymöblerat och en massa småpyssel som ligger och väntar. I like....

Idag slogs jag även av idén att jag kanske vill bli kirurg. Ytterligare ett alternativ att fråga på den ständigt återkommande undran om "vilken SORTS läkare ska du bli?

Hösten kommer sakta, känner kylan när man cyklar till Ackis tidigt på morgonen. Jag trivs, den är välkommen. Jag har laddat förrådet av te, värmeljus och mörk choklad. Sitter just nu och dricker "den raude"från Kraenku.

Boklista

Kurön två veckor kräver noggrann planering för vilka böcker jag ska ta med mig. Jag klarade statistiktentan igår så "Handbok i medicinsk och biologisk forskning" får stanna hemma.


Men med mig tar jag nog:


Jesus for president av Shane Claiborne och Chris Haw. Shane Claiborne har även skrivit the irresisteble revolution. som jag läste när vi reste runt i centralamerika.

Dessutom tar jag med mig

Rätt inställning till regn av Alexander McCall Smith.
Samma författare till Damernas detektivbyrå. Detta är en av de böcker vi ska läsa i bokklubben under sommaren och mitt paket från adlibris kom passande nog igår. Med detta paket kom även

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Men den får nog stanna kvar i Väsby denna gång. Igår fick jag nämligen

Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda. En bok som jag länge velat läsa. Hennes andra böcker som jag läst är fantastiska. Ett tips inför sommaren till er alla!

Lugna dagar i Väsby

Så har snart en vecka i Väsby gått. Jag har sysselsatt mig med att måla om en sekretär, ligga flertalet timmar på stranden och lyssnat på sommarpratarna och räddat grönsakslandet. Det har varit mysiga dagar, fulla av vila och småpyssel, men nu ser jag fram emot att börja jobba.

Denna lilla guldklimp har jag också tagit hand om i två dagar. En liten bäbis som kommer till en med en strumpa i munnen om han tycker att man ägnat för mycket uppmärksamhet åt datorn, matlagning eller sovande. Underbart och sorgen över att ha valt ett yrke där hund på jobbet inte är möjligt blir större. Men man får väl träffa en kille som har den möjligheten....

Livet

För drygt ett år sedan ägnade jag flera timmar åt att fundera på om jag skulle bjuda med mig både mamma och pappa till en viktig dag, eller om jag egentligen bara ville att en av dem skulle komma eftersom jag då kunde vara mer avslappnad och själv njuta av dagen. Att ha dem i samma rum fick mig att kippa efter andan och det var som att ständigt gå på glödande kol. Det var nära att jag valde att inte ha med båda två...

För lite mindre än ett år sedan ringde jag överraskad till en vän. Tänk mina föräldrar ska åka i samma bil till Uppsala. Vi förundrades över denna drastiska vändning. Tänk, i samma bil i 40 minuter. Nu önskar jag inget mer, nu känns det som jag kan andas ut. Nu är 7 år av tisslande och tassande kanske äntligen över.

För ett halvår sedan satt jag i Nicaragua och läste ett konstigt mail. Mamma på hockey, pappa på middag, pappa till arlanda.....hmmm. Vi skrattade tillsammans där vi satt och åt passionsfrukt på hotellet. Tänk vad kul om de skulle börja ses igen. Möta upp oss på Arlanda för att de ville berätta något....Ha, ha, ha...

För fem månader sedan ringde mamma och frågade om jag kunde komma till Väsby på middag. En halvtimme senare ringer pappa och frågar samma sak. Jag skrattar med vänner. Ha,ha nu ska de väl gifta sig.....

Tänk vad livet kan ta stora vändningar inom loppet av ett år....

Minnen som får hjärtat att le

Jag satt och förde över bilder från pappas dator till min egen. Kunde inte låta bli att dela med mig av denna. Underbar dag, underbar, underbar vän.

Koncentration

Jag kan läsa i timmar, bli helt uppslukad i en bok. Tiden går och jag förstår inte var dagen tar vägen. Jag försvinner in i en annan värld för en stund. Det kan vara skönlitteratur eller kurslitteratur, tidningar eller korta broschyrer. Att läsa allt och ingenting är något jag gör större delen av dagen.

Du lyssnar på musik, verkligen lyssnar till texten, till tonen i bakgrunden och till takten som ger ett lugn. Försvinner in i låtarna, låter de visa på känslor, ge hopp, uttrycka förtvivlan och sorg. Jag läser, du lyssnar på musik. Tänk vad olika, men ändå så sjukt lika.

En del av mig önskar få upptäcka musikvärlden, att Spotify och radio inte bara ska bli ett störande bakgrundsljud som stör min koncentration när jag läser eller tänker. Men jag kan inte, har inte ro att sätta mig och låga musiken tala. Vi är olika, jag läser du lyssnar.

 För ungefär ett år sedan låg jag en hel dag i Hågadalen med en thermos kaffe och en bok. 

saknad

Det är konstigt. Bara för att någon befinner sig så långt borta saknar man dem mycket mer. Det var bara en vecka sedan vi sågs senast, vilket är nyligen mätt i våra termer. Men oj vad jag har börjat bli en skype-nörd med ny dator och pappa i landet där det bara är "vår" trots att det är 38 grader varmt.

Om pyrande eldar

Ibland finns det saker som ligger och pyr,

som legat och små-glödit i flera år, ja hela mitt liv.

Som då och då blossar upp till riktiga eldar,

och sedan återgår till att ligga och pyra.

Glöder och sprider aska omkring sig,

Får konsekvenser som man i efterhand

kan se att man skulle ha kunnat undvika,

bara man plockat fram och släckt glöden

en gång för alla.

Men kanske är den släckt nu,

den är i alla fall synliggjord.

Och kanske kan vi lämna det bakom oss,

och gå vidare till något som kan bli 

riktigt bra. 

Ta det roligt

Ta det roligt,
Vi er lukket in.

Det är vad jag tänker på varje gång jag hör Robyn på radion.
Tänk vad tio minuter i en hiss kan göra.
Fina minnen från en jobbig period i livet.
Det ska man ta vara på

Tiden

Tiden är en konstig sak,

man får aldrig grepp om den,

blir aldrig riktigt tillfreds med den.

Igår gick tiden väldigt långsam,

idag fyller jag 24 och det känns som

tiden gått mycket fort.

Tiden är egentligen bara ett begrepp för att

ringa in vardagen, som ett register som behövs

för att det inte ska bli kaos i pärmen,

Tänk så många som stressar upp sig över tiden,

mår dåligt över tiden,

sörjer att tiden gått för fort, är otåliga för att den går för

långsamt och stressar för att den inte räcker till.

Glädje

Längtan efter naturen

Sommar

Sommaren innebär att man blir full av energi, eller helt uttömd och bara ligger och läser en bok i en solstol hela dagarna. Just nu är jag inne i en energifull period då jag vill göra allt det där som jag inte hunnit göra under terminen.

Så på en dag har jag lyckats
- köpa ny dator
- ev. fått en handledare till projektarbetet och en chans att åka till Etiopien nästa sommar.
- Börjat lära mig att fota på riktigt
- Nästan stickat klart min tröja
- Bokat klipptid(klippt om en timme)

Så nu börjar sommaren på riktigt. Kanske blir det även en omstart för denna lilla sida som i stort sätt varit död sedan förra sommaren. Det får tiden visa.

Till nytt krypin

Nu har jag flyttat vidare till mitt första alldeles egna krypin. En liten lägenhet på 36 kvadratmeter, precis lagom för mig. Än är den inte ombonad och klar, men jag stormtrivs redan. Dock har det inte blivit så många nätter i mitt krypin eftersom jag är placerad i Köping för närvarande och tillbringar de flesta nätterna i veckan på vandrarhemmet "Tre Knektar"

Köping är en rolig liten stad, inte mycket att se, men man kan inte låta bli att tycka om den i alla fall. Jag går genom staden tidigt på morgonen och sedan hem igen senare på eftermiddagen. Det får mig att tänka på Mönsterås och farmor. Så där halvdött som svenska städer kan vara.

Jag trivs med livet som läkarkandidat, har funnit mig till rätta och dagarna går så mycket fortare än när man satt på BMC och föreläsningar. Och alla saker på "att göra denna terminen listan" är avklarade och jag avslutar terminen med en vecka på akuten tillsammans med trevliga AT-läkare och handledare. Köping må vara litet för världen, men ärligt talat så är det så bra stämning på sjukhuset att AT eller sommarvik inte känns helt otänkbart. Mamma skrattar...jag sa tydligen detsamma om Avesta för någon månad sedan. Det är ju jag i ett nötskal, fröken optimist ja-visst!

Sånt man blir hög på...

Att sticka en nål i någons arm...
och det kommer blod.

Att säga "Rör inte patienten eller sängen, jag defibrillerar nu!"
och låtsas livrädda en docka.

Att räkna upp ABCDE och föreställa sig ett akutrum

Att vara bland vänner och leka doktor. Precis som när man var liten

Rädd blir jag först när jag inser att jag verkligen måste lära mig allt det här...
för jag ska tydligen bli doktor på riktigt.

Våren som övergick i snöstorm

Igår såg jag årets första krokusar, igår tog jag en promenad i gymnastikskor, igår hade jag ingen mössa på mig, igår njöt jag av vårsolen.

Idag pulsade jag i snö, fick mascara under ögonen och blöta fötter. Idag höll jag mig inomhus tills det inte längre fanns någon återvändo. Idag bakade jag bröd, drack litervis med thé och tyckte allmänt synd om mig själv för att snön yrde utanför fönstret.

Idag satt jag och bläddrade i IKEA-katalogen, igår gick jag förbi ett fönster och fantiserade om vilka blommor som ska växa i blomlådorna just där om några månader. Idag lagade jag en dammsugare, igår letade jag efter en ny till mig själv.....

Och det bästa av allt. Idag och igår tillbringade jag med mina vänner. Då spelar det inte så stor roll om vårsolen skiner eller snön yr.

Att sova i landstingslakan

Det var ett tag sedan
men minnen är starkare än man tror.

Som tur var står det ett annat landstingsnamn tryckt på de blårandiga lakanen och handdukarna. Jag sover i dem av en helt annan anledning, och jag sover gott.

Staden är liten, AT-rekryteringen är i full gång, och dagarna lunkar på. Det är trevligt, det är avslappnat och ganska behagligt. Väldigt få måsten, en liten paus i vardagen och på kvällarna samlas vi framför TV:n för att visa våra skills och lösa fallen innan Dr House.

Söndagsmorgon

Snart är ännu en vecka till ända. Jag känner mig gammal, tiden rusar förbi och veckorna går.
Solen värmer och snart borde våren vara här. Det blir underbart.

Att fatta stora beslut är inte min sak, jag gömmer mig, vill att någon annan ska bestämma. Men tyvärr, jag måste välja väg. Ta klivet ut ur rondellen och välja avfart. Sen får man arbeta framåt utifrån det. Just nu snurrar jag runt runt. Det är konstigt att det alltid är själva valprocessen som är jobbigast, som ger en mest ångest och som tar mest energi. Har man väl, en gång för alla, fattat ett beslut så blir det ofta så mycket lättare. Då vet man vartåt man strävar och behöver inte snegla lika mycket åt de andra avfarterna.

Men jag känner mig så vilsen, är ute på hal is där det inte spelar någon roll hur mycket jag läser, hur mycket jag pratar med andra. I slutändan är det mitt beslut och åsikterna går så isär att jag blir alldeles förvirrad.

Så jag skjuter upp det hela, tänker att jag väntar en vecka till, eller en månad, eller ett år....Och dagar som igår, så gör det inte så mycket. För jag har vänner som har öppna hem, där man kan sitta och sticka medan vännen försöker lära sig bokföring, där man kan koka tomatsoppa på tomater inhandlade i Karlstad och där andra vänner kommer förbi. Ett varmt kök hos varma vänner. Och plötsligt finns ytterligare ett alternativ.....JAG BLIR
 VANSINNIG!!!

Att ta kliv

Jag velar fram och tillbaka hela tiden känns det som.
Letar bostad, är nöjd med mitt rum, letar bostad, är nöjd,
letar igen, drömmer, letar, drömmer, är nöjd, drömmer, letar,
nöjd...... Jag skulle bara vilja att någon fattade beslutet åt mig.

Hur mycket är ett boende värt? Och hur får man ett lån på banken?
Hur många dagar i kö har jag? Vill jag bo ensam? Vilken sida om ån vill jag på på?
Vill jag verkligen bo SJÄLV? Trivs jag där jag bor nu? Orkar jag flytta? Vågar jag köpa en lägenhet?
Kan jag be mamma och pappa om hjälp? Kan jag bo kvar här? Vill jag, orkar jag,

letar, drömmer, tvekar, drömmer, letar, tvekar, tvekar, letar, drömmer.........

Trötthet

Jag är så trött hela tiden,
en lång väntan på vår och sol,
efter energi som ska fylla mitt inre
vill sprudla igen.

Men är så trött just nu....
så ska gå och lägga mig nu,
imorgon blir det nya äventyr på sjukhuset

Morgontidning

Finns det något underbarare än att vakna upp en lördag,
brygga en kopp kaffe
göra smörgåsar, hälla upp fil och musli
och sätta sig till bords med DN.

Då kan jag sitta och äta frukost i flera timmar

Möten på fel plats

Att möta fel person på fel ställe. 

Det gör ont.

När omständigheterna gör att man förstår,

utan att orden uttalas.

Och tiden stannar för en stund.

sen skyndar man vidare, 

för jag är kandidat nu, och vet inte ens

om det är tillåtet att ge någon en kram iklädd sjukhuskläder....

Lättnad

När saker och ting börjar klarna,

blir det plötsligt mycket

lättare att 

flyga

Ett bra exempel

Att krascha i störtlopp, kana nedför banan utan en chans att stanna eller parera. Att överleva och kunna stå på benen efteråt. Att sen ta sig upp för samma backe igen dagen efter, kasta sig ner, ge allt, och ta en tredjeplats. Det kallar jag coolt.

Kanske är det ett bra exempel att ta till när det känns hopplöst, när allt tycks gå emot en och man blir så rädd för att ens våga försöka en gång till. Nu är ju Anja lite av en superwoman, men jag tror att vi alla har den kapaciteten i oss, bara vi vågar ta steget. Själv skulle jag aldrig sätta min fot i en störtloppsbana, men det finns andra stup jag skulle behöva kasta mig utför. Men jag är lite feg, rädd för att slå mig ytterligare och står där uppe på toppen och vet inte hur jag ska ta mig ner på lättast tänkbara sätt.

Anjas brons är ett bra exempel på att man aldrig ska ge sig och kanske, kanske har hon med sin bragd fått några av oss att ta ett steg närmare att själva kasta oss utför våra egna störtloppsbanor även om vi redan är blåslagna från föregående försök. Kanske är det den här gången det lyckas, det här försöket som leder till medalj.....

Minnen