Långbordet är dukat.
Amerikanska pannkakor i högar, nybakat bröd, äggröra och rökt lax. Kaffekannan är påfylld och man kan få både te och kaffe om man inte kan välja. Lite halvfrusna blåbär och groddarna som glöms i kylen.
En lördagsmorgon fylld av skratt, böcker och gemenskap. På väg ner till stan säger vännen "det är konstigt, jag blir alltid lite varm inombords efter våra bokbruncher" och jag förstår precis vad hon menar. Den där varma känslan som fyller ens bröst när man mår bra, är bland vänner och känner gemenskap och frid.
Jag minns en tid, en tid när bröstet var fruset till is, när ingen kunde nå in oavsett om de använde ishacka eller gaslåga. Plötsligt blir allt så solklart, även i det grådaskiga vädret. Det var ju det här jag var så rädd för att gå miste om att jag skyddade mig själv genom att stänga allt och alla utanför. Hellre inte försöka än att bli besviken. Jag blir frustrerad över att inte förstå hur jag själv agerat, förstå hur jag själv fortfarande agerar. Men kanske ska jag bara pröva att släppa det. Våga lita på att jag inte längre behöver skydda mig, vara rädd. Våga lita på att vänner finns här och alltid kommer att finnas oavsett om jag är på topp varje dag eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar