Halvtid

Igår firade x antal glada läkarstudenter att de genomfört halva sin utbildning. God mat, skönsång(?) och väldigt mycket skratt. Dans tills stängningsdags och en hel del småprat om allt och inget.
Jag kröp ned i sängen varm inombords av lycka. Livet kanske inte känns tipp topp varje dag, men kvällar som den här får mig att inse att det är underbart just nu.

Kanske är det kontrasterna som gör det. Kontrasterna där ena året innebär ångest, sjukhus och tabletter och det andra året något helt annat. Ibland förundras jag över skillnaden. Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka och krama om den där rädda lilla flickan som satt uppkrupen i en IKEA fåtölj alldeles paralyserad av skräck inför livet. Jag skulle vilja lugna henne och säga "Det blir bra, du kommer bli glad igen, du kommer hitta vänner, du kommer vilja leva igen. Bara stå ut och lita på mig"

Vissa stunder kommer den rädda lilla flickan fram igen. Säger till mig att det bara är på låtsas, att det snart tar slut och att jag inte ska våga tro eller hoppas. Jag säger till henne att hålla tyst, jag springer till mina vänner och får en kram, jag tar en Nd och småler mot tankar som säger något helt annat och jag vet att jag lärt mig något livsviktigt längs vägen.

På toppen av vulkanen utanför León

Andra dagar kryper jag ihop i min fåtölj med filten om benen och tillåter mig själv att vara livrädd. Jag låter tårarna falla och håller om mig själv för att inte börja skaka av rädsla. Det är inte lätt att alltid vara stark.
Men några timmar senare hoppar jag på cykeln till sjukhuset för ytterligare en dag med mina vänner och den rädda flickan försvinner bort någonstans i kulverten.