Det är underligt,
hur en sak leder till en annan.
Hur allt länkas samman, dominobrickor som faller efter varandra.
Ibland önskar jag att de stod med lite längre mellanrum från varandra, att bara en eller två kunde falla utan att ta de andra med sig. Ibland önskar jag att en vindpust skulle komma och få den första att falla, så att hela kedjan av brickor på några sekunder hade rasat.

Jag är ofta så rädd för att de ska börja falla. Vill att de ska stå där uppradade med jämna mellanrum. Har ingen kontroll över förloppet när väl den första börjar tippa. Men jag vill tro och lita på att det bär med sig något gott. För kanske har jag redan funnit ett bättre plats att bygga upp dem på nästa gång, bara de väl börjar falla.