Att krascha i störtlopp, kana nedför banan utan en chans att stanna eller parera. Att överleva och kunna stå på benen efteråt. Att sen ta sig upp för samma backe igen dagen efter, kasta sig ner, ge allt, och ta en tredjeplats. Det kallar jag coolt.
Kanske är det ett bra exempel att ta till när det känns hopplöst, när allt tycks gå emot en och man blir så rädd för att ens våga försöka en gång till. Nu är ju Anja lite av en superwoman, men jag tror att vi alla har den kapaciteten i oss, bara vi vågar ta steget. Själv skulle jag aldrig sätta min fot i en störtloppsbana, men det finns andra stup jag skulle behöva kasta mig utför. Men jag är lite feg, rädd för att slå mig ytterligare och står där uppe på toppen och vet inte hur jag ska ta mig ner på lättast tänkbara sätt.
Anjas brons är ett bra exempel på att man aldrig ska ge sig och kanske, kanske har hon med sin bragd fått några av oss att ta ett steg närmare att själva kasta oss utför våra egna störtloppsbanor även om vi redan är blåslagna från föregående försök. Kanske är det den här gången det lyckas, det här försöket som leder till medalj.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar