höstkyla och inneboende stress

Det känns som jag är konstant uppe i varv just nu. Som om det är tentaplugg på gång även om det är tre veckor kvar till duggan. Har myror i kroppen, får panik lite då och då och vill helst av allt bara gömma mig. Det jag egentligen önskar är tro på mig själv. Att hitta balansen där jag inte stressar ihjäl mig, känner mig värdelös och får panik om jag inte kan rabbla alla signalvägarna i sömnen. Det är mitt största problem. Jag kan inte lita på mig själv, känner mig dum i huvudet när jag sitter i grupper och pluggar, undrar vad de tror om mig, vad gör jag egentligen på den här utbildningen?

Sen får jag tentaresultat som visar på raka motsatsen av den verklighet jag bygger upp. Hur ska jag få dessa pusselbitar att passa? Ett sätt är att våga ta det lugnt, att fastän jag får panik och ångest inte sitta där med näsan i boken timme efter timme. Det har jag prövat den här terminen med varierande resultat. Det är roligare att plugga i grupp men min osäkerhet blir bara större och större.

Jag vet att jag inte är den enda som brottas med de här problemen, men jag tänker kämpa tills de har blivit så små att de inte längre hindrar mig från att må bra. Just nu sover jag otroligt dåligt och det påverkar mig resten av dagen. Att ligga och vrida och vända på sig, oroa sig, stressa upp sig, planera, ångest, panik... då önskar man att man hade en liten tablett i närheten som skulle kunna dämpa det värsta. Det var länge sen jag gick på medicin nu, men fortfarande kan jag minnas det behagliga/obehagliga lugn de gav mig. Hur de liksom planade ut alla känslor och gjorde välden väldigt luggig. Som att allt baddades in i bomull.

Började dagen med ett stykepass på F&S med Andrea. Att gymma kanske inte är det roligaste som finns, men med gott sällskap och vetskapen om att jag faktiskt bygger upp istället för att brya ner min kropp gör det till några av veckans alla höjdpunkter. Sedan hann jag plugga en stund innan jag åt lunch och for ner till stan för en eftermiddag med Maja. Köpte lite smått och gått vi hittade en jätte fin sjal till Maja.

Nu ska jag till Sara, lite fredagsfilm och sen tror jag det får bli en hyfsat tidig kväll. Måste försöka få några timmars sömn i natt.

Har lovat mig själv att bara plugga på fm imorgon, håller tummarna för att jag lyckas hålla det. Till saken hör ju att man inte lär sig mer för att man sitter åtta timmer en dag istället för två. Det finns en övre gräns för hur många transkriptionsfaktorer och gen-regleringar som huvudet kan ta in per dag. Den går någonstans vid två timmar, sen sitter jag mest för att lindra min egen ångest.

Ögonen är själens spegel

Satt och tittade på en dokumentär på om ledarskapsbeteende och det väckte många minnen och många känslor. Jag vet inte varför jag har så svårt för att lämna det, vill jag ens göra det. Jag menar inte alls att jag vill skada mig själv, svälta mig och sikta på ytterligare en inläggning. Tvärt om. Det är något som håller mig kvar, som gör att jag vill veta, förstå, hjälpa, engagera mig. Frågan är bara hur och i vilken form.

Vissa tycker att det är ett tecken på att man inte är frisk. Att så länge man har ett intresse av att följa debatten, diskutera och fundera så är det den sjuka delen av en som vill tillbaka. Jag vill hävda att det kan vara precis tvärt om. Jag känner att jag behöver få distans till det jag varit med om. Detta kan jag inte få genom att stänga dörren till det, lotsas att det aldrig skett, att jag inte har en aning om vad det handlar om. Distans kan jag kanske få om jag kan sätta mina erfarenheter i ett större perspektiv, sluta värdera saker i friskt eller sjukt. Sluta känna att jag måste känna och agera på ett visst sätt för att passa in i samhället.

Så jag kanske just nu tycker att barn och ungdomspsykiatri lockar mer än kardiologi. Det behöver inte betyda att jag är en sämre läkare, att jag inte är frisk. Är det inte så att vi ofta blir intresserade av det vi har egen erfarenhet av. Kanske är det dags för mig att sluta skämmas över det jag varit med om och istället vända det till min styrka.

Ibland är det helt enkelt inte kul...

Idag är en sån där dag då jag helst av allt skulle vilja gå och gömma mig. Krypa in på en slutenvård någonstans, få krypa upp i någons famn och känna mig liten. Att få gråta utan att andra ska tycka att man är konstig, att få förståelse för något som är så svårt att sätta ord på. Idag är helt enkelt en dag då jag bara vill fly, en dag då allt känns så svårt. Allt blir hundra gånger tyngre än det egentligen borde vara och hjärnspöket skriker så han snart måste bli hes.

Men jag sätter hårt mot hårt. Sitter här fastän jag helst skulle befinna mig på F&S eller i alla fall ute på en promenad. Inte blev det bättre av möte med dietisten där det konstaterades att jag måste äta ÄNNU mer. På ett sätt är det väl underbart att se att två nd om dagen utöver allt jag äter inte gjorde någon skillnad, men samtidigt suckar jag och önskar att det bara kunde vara över. För varje dag som går växer ju motståndet, varför ska just jag gå upp mer i vikt när det finns så många andra som är underviktiga...

Det är skrämmande att läsa skillnaden i detta inlägg mot dagar då jag mår bra. Det är som dag och natt, även om jag kämpar emot är det bara att inse att vissa dagar är det som om åren sen Nordiska/MANDO förvandlats till timmar. Tur då att man kan snegla i kalendern och försäkra sig om att det faktiskt hänt en hel del.

Nu har jag ju tex. ett seminarium att förbereda. För visst kan väl lite läsning om cytokinaser och JAK/STAT signalering få tankarna att skingras.

Lugn, jag kommer igen med nya tag imorgon. Måste bara få ventilera lite. Speciellt som min telefon inte fungerar, underbara inte heller har en telefon och solen redan gått ner.

Tisdag 23 september

Inga föreläsningar förrän efter lunch idag, vilket betyder en ledig förmiddag eftersom jag redan skrivit klart anteckningarna från förra veckan. Tagit en promenad och fyllt på förråden med vitaminer, flourtabletter och näsdukar...och nu tänkte jag läsa lite inför föreläsningen. Vet att det står i alla studieteknik böcker att man ska läsa innan föreläsningen och inte efteråt, men viken verklighet kommer de ifrån. Vem tror att man hinner dels renskriva dagens föreläsningar OCH förbereda morgondagens på en kväll?

Gårdagen var också lugn, vilket fått mig att stressa ner och få båda fötterna på jorden igen. Börjat titta på olika studentrum/bostadsköer också inför flytten i januari. Det är en latent stressfaktor, men jag tror det ordnar sig.

Pappa kom med en överraskning igår. Han har bokat vinterresa till egypten. Dykning och lite sol i början av januari låter ju helt underbart.

Söndag 21 september

Veckorna rusar förbi i rasande takt. Snart är september slut och sommarens värme känns mycket avlägsen. Men jag klagar inte för jag trivs med vardagen och en promenad i skogen en kylig september morgon kan få vem som helst på bra humör.

Fredagen bjöd på PPK och jag kan bara åter igen konstatera att det hänt en del det senaste halvåret. Stolt över vilka framsteg man gjort. Varför är det så att man så lätt glömmer hur det har varit. Det är så lätt att hela tiden fokusera på det som fortfarande spökar och tänka att det aldrig blir bättre. Sanningen är ju faktiskt den att jag kämpat hårt och att kampen faktiskt gett väldigt mycket tillbaka.

Det är svårt att minnas hur det var när allt bara var svart, mörkt och skrämmande. När livet kändes som ett omöjligt pussel som jag inte alls förstod hur jag någonsin skulle kunna hantera. Det är inte så långt borta, ligger alltid och lurar någonstans redo att gripa tag i mig och skrika -DU KAN INTE, DU HÖR INTE HEMMA HÄR, DU HAR INTE RÄTT ATT SÄGA ATT DU MÅR BRA. Sådana tillfällen kryper jag ihop likt en liten boll i sängen och kramar hårt om giraffen....Men efter ett tag inser jag att det bara är ett rop från förr, att ingen begär att jag ska klara allting, att det är ok att känna sig rädd och liten. Det är inte tankarna som skadar mig, det är hur jag hanterar dem!

Jobbade igår, får se hur mycket jag orkar jobba i höst. Fick en glad överraskning i form av fem veckors semesterersättning från Hemköp och då känns det mindre lockande att cykla omkring i Uppsala i höstblåsten. Fast samtidigt så ger det mig otroligt mycket energi att komma hem till någon som säger rakt ut att de saknat en. Det värmer gott i själen.

Nu ska jag göra i ordning lite mellanmål och sen blir det lite plugg-tid med Sara. Ska experimentera i köket ikväll också så måste förbi ICA.

Torsdag 11 september

Det är otroligt hur snabbt rutinerna kommer tillbaka, hur snabbt vardagen omsluter en i ett skyddande hölje. Jag kan inte låta bli att tycka det är underbart att hösten är här, att en ny termin börjat och att vänner äntligen kommit tillbaka till Uppsala. Har nog inte insett hur mycket jag saknat det.

Idag har jag åkt tur och retur till vårdcentralen, hört på vilda äventyr från storsjöyran, träffat en man som ansåg sig perfekt eftersom han såg ut som en gorilla och lyssnat på knaster i lungorna. Vad mer kan en läkarstudent önska sig av en torsdag i september?

Har dessutom återhämtat mig från en tuff förkylning som golvade mig totalt igår. Länge sen jag mått så dåligt och första gången jag svimmat i mitt liv. Det var inte en trevlig upplevelse så jag väntar gärna minst 22 år till nästa gång. Men om gårdagen tillbringades i soffan, med en blixtvisit till BMC för att sekvensbestämma lite DNA, så har jag varit full av energi idag.

Tåget hem var försenat och snälla Andrea bjöd mig på ärtsoppa i Flogsta och sen lite plugg innan jag cyklade hem i mörkret. (måste inse att det är höst och plocka fram cykelamporna nu) Nu ska jag nog krypa ner i sängen tror jag, läsa en stund och sen sova och kurera mig så att jag är i form för uppdykning i helgen.

Livet leker och jag kan inte förtså vad det är jag varit så rädd för under så många år. Än är det en bit kvar, men oh vad många saker som fallit på plats de senaste veckorna.

Ny termin, nya möjligheter

Istället för att fokusera på det som inte fungerar, på det man inte tycker att man klarar av tror jag att man kommer långt genom att istället fokusera på hur man skulle vilja ha det. Jag fick göra en sådan övning hos K sist, och nu är jag på väg att arbeta mot det målet. Ett långsiktigt mål, ett mål att sträva efter och ha i åtanke då behovet att fly stunden kommer.

Än har jag bara kämpat för dessa mål i en vecka, men det börjar ge lite resultat. Jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle göra och insett åt vilket håll jag vill gå. Att skilja mellan det som ger ångestlindring för stunden och det som leder till långvarig lycka är väldigt svårt. En del av mig vill isolera mig, gömma mig för världen, äta si och träna så...Men en annan del, en mycket liten men envis del börjar streta emot och säga att livet kan innehålla så mycket annat. Så nu vänder jag ryggen mot mina gamla sätt att hantera min oro och ångest.

Jag är Bambi på hal is många gånger om dagen. Vill sätta på mig mina löparskor (som mycket praktiskt gått sönder) och bara gömma mig. Men nej, jag säger nej till allt detta och ja till livet. Tänk om det var så enkelt...men jag är på väg att lämna det här nu. Nu får det vara nog. Sjukdomen har tagit sju år av mitt liv, jag tänker inte låta den få åtta!