När man inte mår bra pratar alla om att man ska våga hoppa.
Våga hoppa och se att du inte går sönder,
se att någon tar emot
se att det bli bättre.
Det kan vara lättare sagt än gjort. Ibland undrar jag om det är det rätta att säga. För vem, sjuk eller frisk, skulle få för sig att hoppa över kanten i tron om att man kommer fångas upp innan man når marken?
Kanske har jag hoppat, eller så hittade jag bara en väg ner? Ibland när jag får frågor förundras jag över att jag egentligen inte har en aning om hur jag tog mig över kanten.
Men kanter, stup och vägskäl är ju inte något som man bara står vid i extremt svåra situationer. Varje dag möts jag av ett nytt stup eller ett nytt vägskäl. Kanske inte lika livsavgörande, men nog så jobbigt att ta sig förbi. Livet är inte en motorväg helt enkelt, det är små grusvägar, stup och en himla massa korsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar