Skattjakt...barnsligt roligt

Jag går runt ön, tänker funderar och planerar. Jag ler för mig själv. Jag är plötsligt sju år igen och det finns inget roligare än skattjakter.

Kantareller och vildsvin i skogen

När arbetsdagen är slut, köket är skinande rent och fläkten avstängd drar jag på mig mina gymnastikskor, tar en plastpåse och beger mig ut i skogarna här på ön. I var och varannan dunge lyses mossan upp av antingen gula kantareller eller löv. Påse, efter påse, myggstick efter myggstick njuter jag av att få vara här. Ströva tyst i skogen. Ibland hör jag ljudet från mälaren, en fågel som springer i buskarna eller som tidigare ikväll grymtningarna från vildsvinen. Påsen åker i luften, högt skrik och jag har sprungit hundra meter på nytt värdlsrekord. Efter det går jag och sjunger i skogen, vill inte skrämma vildsvinen ytterligare en gång.

Idag bjöd jag de som jobbar i köket på fika ute i trädgården. Foton, skratt och en gemenskap. För en stund glömmer man bort de där gränserna. De suddas ut, försvinner med bullarna och kakorna. Jag har fått sätta många förutfattade meningar under lupp, jag har hört så många livsberättelser att jag skulle kunna skriva flera böcker.

Det är inte bara att ge, jag får så otroligt mycket av att vara här, Även om kroppen är trött efter få timmars sömn och få minuters stillasittande är jag full av energi.

Hoppets ö

Ledighet

Ledig, fri att göra vad jag vill. Jag tänker inte bara på en dag utan minsta planering, utan friheten i att inte behöva göra något just för stunden. För även om jag jobbar är ledigheten under sommaren något fantastiskt. Att låta huvudet ta semester.

Läsa Harry Potter i flera timmar, bara för att jag fick lust.
Bjuda vänner och grannar på middag, bara för att det är härligt
Ta bilen och åka dit man känner, bara för att se var ratten leder
Vakna, vända på sig och somna om, bara för att jag just nu inte orkar gå upp
Ta bussen till jobbet, och se fram emot en veckas vistelse på ön

Att vara ledig, och bara ta dagen som den kommer utan att planera hur man ska få veckan att gå ihop. Det är vad ledighet handlar om. Jag har insett att man inte behöver åka till Grekland eller Spanien för att känna lugnet. En fika i trädgården, blunda och bara vila en timme. Utan några måsten, utan något dåligt samvete och utan känslan att man förlorat tid

.

Hågadalen, lugnets oas i Uppsala

Två dagar utan el och vatten...

Tänk vad beroende man är, av sådant som man inte ens tänker på att man har. Att tvätta händerna i havsvatten, att tända en fotogenlampa när solen går ner och den där svaga bismaken av salt i kaffet eftersom kopparna sköljts i havsvattnet. Det får mig att undra...hur skulle livet vara utan allt det där som vi aldrig ens tänker på att vi är lyckligt lottade att ha.

Här lyser en lampa i ett hörn, på spisen puttrar maten, p3 i bakgrunden och här sitter jag. Framför soffan en TV med DVD. Tänk att för några år sedan hade jag ingen aning om vad DVD var för något. Min mormor och morfar har aldrig köpt en videospelare i hela sitt liv. De har klarat sig fint, förebilder. I stugan i Norge finns numera en liten TV, men det är ingen som tittar på den. Tänk att jag och Jens var i Norge i nästan en månad utan att ens sakna TV.

Så vad gör man istället? Jag badade (tårna), byggde sandslott, plockade smultron, spelade spel, läste, åt god rökt sik och bara njöt. På morgonen åkte jag och Carin ut med kajakerna och hann precis tillbaka innan dimman la sig som ett tjockt täcke runt ön.

Orolig i natten....

Var på bio igår, Harry Potter. Jag och mamma. Konstiga drömmar...rörigt där verklighet och fantasi blandas i en härlig pytt i panna.

Känner en tidsbrist. Vill så mycket, dagarna fram till nästa pass börjar är redan inplanerade och jag vet inte...kan kännas som om man lever i en kalender. Vill mest av allt bara finnas nära, finnas tillgänglig. Jag märker ju att det inte är bra. Önskar att jag kunde göra med. Ibland kan en ö i mälaren vara alldeles för långt bort när man vill ge någon en kram just nu, i denna sekund. Även Upplands Väsby kan vara otorligt långt bort, för att inte tala om Gåssten. Samtidigt, kanske trissar jag bara upp det. Kanske gör jag mig mer behövd än jag är. Men jag vill ge någon en kram, just nu och den personen är inte på kramavstånd.

Om livet på en ö

Det är lugnt och fridfullt. Små hus med olika namn och färg. Ankor och fiskmåsar med sina ungar. En brygga där man kan meta och fiska gädda. En liten eka. Stigar i skogen, längs vattnet. Smuitron, rabarber och körsbär. Ett litet kapell och en matsal.

I ett köka står jag hela dagarna och rör i byttor, blandar degar och knådar kakor. Jag skrattar, jag ler, jag får ta del av livshistorier. Vad vet egentligen jag om livet, undrar de? Jag vet en hel del, men bara om mitt eget liv. Om ditt, och ditt och ditt vet jag ingenting. Vad tänker du på, vilka sorger bär du på, vilka kära saknar du, vad ångrar du, vad flyr du från.

Det är en idyll, men livet här har varit hårt. Ett andrum i förhoppning om att det ska leda till något bättre. Under tiden får jag möjlighet att göra något litet. Ett litet samtal över en kopp kaffe, en nybakad kanelbulle efter utflykt till grannön. Jag vet inte om jag gör någon skillnad, men människorna här gör xkillnad för mig.

TV minnen

Nu är det Skrollan, Ruskprick och Knorrhane på TV. Perfekt eftersom jag har en timme över innan jag ska träffa Loivsa.

Pyssel och annat

Jag snodde lite tyg från mammas låda och sydde mig ett bokfodral. Det var år sedan jag satt framför en symaskin och jag fick mersmak. Nu ska jag och Lovisa till IKEA, funderar på att köpa lite tyg och sy mig några kuddfodral.

Kloka ord

Du bör framför allt vaka över dina tankar,
för de påverkar allt annat i livet.
ords 4:23

När männen blir överflödiga....

I dagens DN kunde man läsa om att forskare lyckats producera konstgjorda spermier. Detta för att kunna hjälpa par att få barn och forska på vad som gör män infertila. Det är ju en jättestor upptäckt, och även om det bara är i förstadiet till att kunna användas antar jag att många par som försöker få barn blir hoppfulla. Det jag egentligen stör mig på är just meningen som säger att detta skulle göra män överflödiga. Det är så trångsynt. Papporna behövs ju till så oerhört mycket mer än bara för att befrukta mammas ägg.

Min pappa, aldrig överflödig!

Dessutom kunde man läsa om att en njurmedicin som används vid transplantationer visat sig vara livsförlängande. Tyvärr hade den ju med sig vissa biverkningar, så som minskat immunförsvar, vilket gör att det i praktiken inte skulle förlänga livet på oss. Men det fungerar ju om man till varje pris vill bli över 100 och är beredd att leva på isolering för att uppnå målet. Jag sjläv lever hellre i det fria, med mitt immunförsvar intakt. Det finns så många andra sätt att förlänga livet här på jorden på. Ett gott skratt om dagen tror jag tex att man kommer långt med!

Sl-bussar

Jag kan inte rå för att iaktta medresenärer så fort jag sätter mig på en buss. Idag stod jag vid Skanstull och väntade då en buss stannade precis framför mig. I bussen står en man och gungar fram och tillbaka, han skakar lite på sig, vickar på höfterna. Jag undrar vad han håller på med. Det visar sig att han inte har myror i byxorna utan en bebis på magen. En liten fot som sticker ut gör det hela plötsligt helt förklarligt. Hade mannan i fråga inte haft barnet på magen hade jag nog tänkt att han var drogpåverkad. Tänk vad små detaljer gör skillnad.

Ytterligare en fundering i väntan på bussen i Rotebro. Jag förstår inte varför vissa personer väntar på en buss i 15 minuter för att sedan gå av på första hållplatsen. Det hade inte tagit mer än max fem minuter att gå. Små saker som kan göra en väldigt irriterad när man själv har X hållplatser att åka och blodsockret sjunkit till en farlig nivå.

Att vara med

Jag minns hur det var. 15 år och man ville vara som alla andra. Jag minns hur det var. 15 år och jag var allt annat än med. Jag minns hur det var. 15 år och jag ville så gärna vara med, men vågade inte. Idag är det inget jag saknar.

Nu är min bror 16. Han är med. Han är förebild. Men ändå är pressen så stor. Jag önskar att han kunde se in i framtiden. Se att livet som 16 bara är en väldigt kort period av sitt liv. Att det känns som den viktigaste tiden idag, men i själva verket bara är en liten parentes. Jag önskar att du skulle våga säga nej, vara förebild åt andra hållet. Jag önskar att du inte tycker det är ett måste,att du såg det jag ser. Jag hör din tvivel, jag hör vad du säger, din önskan. Snälla våga ta steget och säga nej. Man vet aldrig när det går för långt, och det jag fått höra i natt gör mig rädd.

SVT, Dokument innifrån: Rör inte min sup

När världarna krockar

Ett liv i Uppsala, en historia i Stockholm, Småland, Hälsingland, Gotland.... Vi känner varandra, men har egentligen bara delat några få år av ett långt liv tillsammans. Att få träffa familj och vänner som man vet namnet på, att få ett ansikte, ett skratt och lära känna varandra ännu bättre.

Den här sommaren innebär att världarna krockar ibland. Att ta hem vänner till Upplands Väsby, att besöka vänner och lära känna varandras familjer. Att nästan vara lika stolt och glad över att vännens systerdotter börjar äta gröt som gudmodern själv. Det är att lära känna varandra och att dela livet med varandra. Jag vill inte att det bara ska vara för några få år. Jag vill att detta ska vara gemenskaper som kommer förbli livet ut och växa för varje år.

kardemummakaka, Lexus och fläderblomssaft

En liten resumé av dagen. Ibland är det skönt att inte ha något speciellt att göra. Kanske framför allt när man haft en underbar dag igår och har något att se fram emot imorgon. Att vakna och sen bara känna efter vad man har lust att göra. En liten promenad, sillunch på altanen och sen lite degblandning. Det blev en kardemummakaka, mamma gjorde flädersaft och det kändes som jag var fem igen. Fast jag tror inte att mamma någonsin gjort saft förrut. Men känslan, av sommar, semester och lugn och ro.

Vännen från Ljusdal kom förbi med pojkvännen. Lite fika, lite skitsnack och sen fick jag köra en Lexus fram och tillbaka från Rotebro station. Jo, jag tycker om dagar som består av ingenting, men kanske ännu mer dagar med fullt upp. Men det är skönt att landa lite emellan och bara sitta i syrenbersån och lösa korsord, läsa och prata strunt.

Full fart på mammas fest

Kardemummakaka

100 gram smör

3 dl socker

1 ägg

1 msk kardemumma

5 dl mjöl

1 tsk bakpulver

2 1/2 dl mjölk

pärlsocker

Vispa smör och socker smidigt. Tillsätt ägget och kardemumman. Blanda mjölet och bakpulver. Tillsätt växelvis med mjölken. Häll i en smörjd och bröad form, jag använde en rund, och strö över pärlsocker. Grädda i 45 min, 175 grader.

Vännen från norr berättade om en liknande kaka med rabarber i. Det ska jag prova nästa gång, eller kanske hallon.

Jag önskar

att jag kunde berätta,
att jag kunde dela med mig av det jag känner,
att jag hade svar på dina frågor,
att dina kommentarer inte gjorde så ont,

att jag var starkare i min tro,
att jag visste vad jag tror,
att jag kunde svara på dina frågor
att jag inte kände mig så dum.

Men det kommer, och för varje dag blir jag mer och mer viss om saker och ting. Snart ska jag kunna svara. Tills dess går jag undan och läser i tysthet, skickar ett sms till en vän och bara tillåter mig själv att känna.

...

Sjukskriven, rastlös, molande värk, regn och en hel del andra irriterande saker. Jag vaknade helt enkelt på totalt fel sida idag. Så där så att man känner det redan när man öppnar ögonen. Men det bästa med det är ju att det bara kan bli bättre.

Baka bröd på filen som är kvar, kanske en promenad i Håga också måste jag städa lägenheten. Det blir Upplands Väsby i eftermiddag. Uppsala är ingen stad att vara i på sommaren, framför allt när man inte ens jobbar.

Jag vill hit igen, tyvärr måste ju tummen bli bättre innan jag kan
sätta mig i en kajak igen.

Möten i ett väntrum

Som sagt spenderade jag sex timmar på akuten igår. För en liten tumme som kan göra förfärligt ont. Det är inte det roligaste. Vi var en liten skara människor som "flydde" värmen och satt bänkade i ortopedakutens väntrum. Tillfälliga möten, samtal, skratt, någon har en skadad vrist, en annan ont i knät eller handleden också jag med min tumme. Vi förflyttar oss tillsammans från akuten till röntgen och sedan tillbaka igen. Bjuder varandra på kaffe, godispåsen skickas runt. Vi har aldrig träffats förut och har bara gemensamt att vi just i denna stund befinner oss på akuten. Det blir en trevlig kväll fastän stolarna är hårda och tummen bultar. Det är de där tillfälliga mötena med männsikor som ibland förgyller tillvaron, även en kväll på akuten. När min tumme är ordentligt omlindad säger jag hej då och lycka till med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer se dem igen. Jag går ut genom dörren, lämnar akuten, men människorna i väntrummet kommer följa med mig en stund till. Tillfälliga möten lämnar spår.

När smärtan gör det omöjligt att sova

Kom hem från akuten för två timmar sedan. Spricka i tummen, och många skrapsår men annars hyffsat okej efter en regäl vurpa med cykeln. Men nu gör det så sjukt ont. När adrenalinet minskar och man är hemma igen. Det molar och värker så jag kan inte tänka på något annat. Panodilen jag fick ger ingen lindring what so ever. Jag ska aldig klaga på personer med smärta. Det är fruktansvärt. Har aldig varit med om något liknande tror jag. Vill helst av allt bara slita av mig tummen så att jag slipper med den. Vill sova, men har nog stält in mig på en natt utan så många timmars sömn. Hoppas få tag på smärtlindring som fungerar imorgon.