En stor grå sten

Jag tänkte dela med mig av en text jag läste i boken "livet är inte svartvitt" av Markus Leandersson.

Anders hade aldrig funderat speciellt mycket över den där stenbumlingen som låg borta i gläntan. Ganska stor och kantig, nersjunken intill en tall, övervuxen av mossa och lavar. Säkert hade den legat där i många hundra år, ja säkert tusentals år.

När nu en kvinna i lila kappa och stora röda glasögon knackat på dörren och presenterat sig som Linnéa Klintenstjärna, lärare på en konstskola i Stockholm hade han först trott hon skojat.

"Jag var ute och gick i skogen här utanför när jag plötsligt såg en fantastisk sten. Skulle det vara möjligt att få köpa den?"

Anders hade tittat skeptiskt på henne, men sedan kört fötterna i stövlarna och krängt på sig jackan och följt med henne ut. Medan de gick på stigen upp mot gläntan hade hon förklarat att hon fått ett stort uppdrag av en kommun att göra ett konstverk som skulle pryda en fontän mitt på torget.

I veckor hade hon funderat och förkastat idéer. Hon visste redan från början att hon ville använda ett kraftigt, naturnära material, men inte hittat något som kändes rätt. Inte förrän nu.
Hon hade varit på genomresa och bestämt sig för att sträcka på benen och ta en skogspromenad. Och där, av en slump, hade hon hittat sitt konstverk.
De kom fram till stenbumlingen. Linnéa torkade bort lite skräp och tog ett steg tillbaka.

"Fantastiskt. Vilken sten! Vilket konstverk! Eller vad säger du?" Hon vände sig entusiastiskt till Anders. Han kliade sig i huvudet och visste inte vad han skulle säga. "Ja, jo, för all del" fick han fram. Han hade sett stenen så många gånger att han hade svårt att förstå vad som var så speciellt med den. En helt vanlig, stor, oformlig, grå stenbumling.

Veckorna gick och en dag damp det ner ett vackert brev hos Anders. Han öppnade och såg att det var en inbjudan till invigningen av fontänkonstverket med efterföljande middag i kommunhuset.

När den stora dagen äntligen kommit stod Anders tillsammans med hundratals nyfikna människor på stadens torg och bevittnade hur kommunordföranden höll ett högtidligt tal och avtäckte stenen. När vattnet effektfullt sprutade igång blev han förstummat. Stenen var verkligen vacker. Linnéa hade inte förändrat den någonting. Bara rengjort stenen och placerat den på exakt rätt plats, med en sprutande vattenkaskad runt omkring. Det var verkligen ett konstverk av högsta klass. Tänk att han sett den så många gånger, utan att se det.

Texten handlar om självkänsla står det i inledningen som jag inte tog med. Jag tycker den är alldeles förträfflig. För visst är det så att vi alla är konstverk men att vi har väldigt svårt att se det. Det är lätt att känna sig som en stor ful stenklump med tusentals saker som lätt kan kritiseras.

Vi behöver inte förändra något, kanske tvätta av lite smuts från ytan men på djupet är vi redan fulländade! Vi måste bara testa oss fram och se i vilket sammanhang våran sten blommar ut till ett konstverk. Att lyfta fram det fina vi bär på, våra egna ädelstenar, istället för att försöka bortse och gömma det vi är mindre nöjda med.

Så var kommer självkänslan in i bilden? Jo men jag tänker så här. Vi är alla fantastiska på vårat eget sätt. Ingen är den andra lik så varför strävar vi så mycket efter att göra som alla andra? Varför är det så viktigt att passa in? Jo kanske för att vi inte insett att vi alla bär på ädelstenar, att vi alla har potentialen att bli konstverk fast på olika ställen. Om man tänker så kan man lättare bortse från sådant som mossa och lavar som man kanske är mindre nöjd med och bära en känsla av att man är vacker, värdefull och uppskattad för den man är, innerst inne och att man inte kan hänga upp sin självkänsla och självförtroende på andras beröm och godkännande för det kan vara så att vi försöker påkalla uppmärksamhet från en bonde som inte har blicken för just vår potential. Då får man leta sig fram, prova nya saker och plötsligt så finns den där. Vårat ställe, där vi blommar ut och kommer i rätt dager!