Jag och Klara gick och funderade på hur mycket energi man lägger ner på att lära sig saker för att visa andra istället för att man VILL lära sig för egen vinnings skull. Att kämpa på dagis med att lära sig skala potatis innan man börjar skolan för att då upptäcka att potatisen kommer oskalad. Det blir en besvikelse, här har man kämpat för att klara av något men man får inte möjlighet att visa att man kan.
Att sitta och plugga är lite samma sak. Besvikelsen över "fel" frågor på tentan, att man pluggat " i onödan" eftersom frågorna på det man tyckt varit svårt inte kommit. Jag faller lätt in i det tänket, att lära mig något för ett visst specifikt ändamål. Jag skulle önska att glädjen finns i att kunna, för sig egen skull, att glädjeruset över att förstå själv skulle vara större än att visa andra att man förstår. Kunskapen är den samma, men känslan en helt annan. Det är så lätt att fastna och tänka att det är vad andra tror att jag kan som spelar roll, att det är viktigare att prestera två timmar under en dugga än under de åtta veckorna kursen pågår.
Det är lätt att prata om att lära sig för sin egen skull, en helt annan sak att få det att fungera i praktiken. När tiden inte räcker till, när böckerna blir för tjocka och läkemedlen för många då sitter man där och tänker "men det här behöver jag inte kunna till tentan" Tentan är om en månad, kunskapen ska finnas resten av livet. Frågan är vad som får mest fokus?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar