I träden hänger tankarna

"Tankarna kan fastna i magen som lim"

I botaniska trädgården hänger det konstverk skapade av barn på olika dagis runt om i Uppsala. Till alla er som har möjlighet, gå dit! Barn är fantastiska, smarta, påhittiga och kluriga. De förstår så mycket mer än man tror.

Tillsammans med Lovisa gick jag omkring och förundrades. En underbar kväll att koppla av från tentaplugget. Sitta på en brygga med picknick, drömmar, resor, prat, skratt som blandas med allvar. Minnen som ingen annan delar, känslor ingen annan kan förstå, vi har en historia tillsammans, vi har en framtid som väntar!

Dagen tillbringades på BMC med farmakologi från åtta till fyra. Det är intressant, jätte intressant. Att inte ha tröttnat efter tre dagars konstant plugg, det är roligt!! Så mycket att lära sig, så mycket att förstå, så mycket vi inte vet, så många teorier...så mycket att utforska!

Tre teorier om depression, tre om migrän, tre om beroende.....vi vill förstå men kan inte. Går det att förstå människor genom att mäta aktiviteten i vissa delar av hjärnan. Kan vi förstå våra känslor genom att veta om något triggar serotoninfrisättningen eller hämmar noradrenalin? Är det så enkelt att våra känslor helt enkelt bara handlar om nervsignaler i vissa banor som triggas igång vid ett visst stimuli? Många teorier och det mesta kan väl sammanfattas just i teorier, vi har egentligen ingen aning om vad som sker.

Egentligen vet vi kanske inte så väldigt mycket mer än fyraåringarna som funderade över vad tankar är. För vad de säger känner vi alla igen. Även om de inte har en aning om vilka receptorer som är inblandade och om cykliskt AMP ökar eller minskar.

"Tankar hoppar från hjärtat till hjärnan"

"Man tänker i huvudet, lite utanför också"

"Om man anstränger sig så kan man blunda
och bli det man vill"

"Man tänker även när man blundar och
sover och äter chips. Man tänker
alltid.

"Tankarna åker ut utan att det hörs
eller syns. Som luft.

Uppsala skriker efter blod

Det råder stor blodbrist i hela landet och framför allt i Uppsala. Därför var vi tre stycken som under lunchen bestämde oss för att gå till blodcentralen och göra lite nytta. På köpet slapp vi ju ha dåligt samvete över att inte sitta i biblioteket och plugga.

Att gå till blodcentralen under lunchtid en dag när det stått i tidningen att det behövs fler blodgivare kanske inte är det klokaste. Vi gick in, konstaterade att det skulle ta ett tag och gick därifrån igen.

Efter sista fallredovisningen för den här terminen (där vi bjöd varandra på fika och pratade om mycket annat än just fallet) gjorde vi ett nytt försök. Jag har aldrig varit på blodcentralen förut. Det har inte heller varit någon större idé eftersom jag redan visste att jag inte skulle få lämna något blod. Så det var kul att komma dit. Extra kul att se vilken tillströmning av männsikor, alla för att bidra med lite blod. Vi fyllde i några blanketter och sen gick vi ut i blåsten och pratade lite läkemedel medan vi väntade på vår tur. Lite fika hann vi med innan M blev inkallad för ett blodprov som skulle kontrollera att hon har tillräckligt bra blodvärden. Fjärde gången gillt!

Själv fick jag vara inne i båset i si så där en minut, kanske på sin höjd två eftersom jag fick en present som tack för besväret. Sjuksköterskan kollade på min ena arm, suckade lite, kollade på den andra och sa "Dina vener är bra mycket mindre än våra nålar. Antar att man måste använda butterfly för att få något blod över huvudtaget" Jag kunde ju inte annat än att hålla med. Jag gjorde i alla fall ett försök och för mig är det en seger att inte bli nekad pga vikten! Fast i ärlighetens namn vet jag ju inte om jag hade blivit godkänd även om jag hade haft lite större vener.

Tydligen är storleken på venerna lite genetiskt, men det kan också skifta med åldern. Yngre har ju oftare mindre vener än äldre. Sjuksköterskan sa att jag kunde komma tillbaka om si så där en fem år och se om de vuxit till sig lite. Kanske tidigare om jag fått barn och märkt att venerna blir större under graviditeten? Känns inte så troligt....

Men jag blev endå donator på ett sätt. Lite besviken över nederlaget fick jag lite information om Tobias-registret där man kan anmäla sig som stamcellsdonator. Det finns många tillfällen då personer kan behöva donationer av stamceller tex vid leukemi, blodbrist, immunbristsjukdomar etc. Eftersom det finns över en miljon olika vävnadstyper behövs det så många personer som möjligt i registret. Mer information finns på www.tobiasregistret.se

Lite ledsen är jag också för att jag såg så fina muggar och skålar som man kunde få varje gång man donerade blod. Nu har jag en, men inte en chans att börja samla förrän om fem år. Kanske får flörta lite med mamma. Hon som alltid tar en trisslott annars.

Sova...nu börjar slutspurten

Jag har haft en underbar helg. Nu ska jag krypa ner i min säng, läsa lite Doris Lessing och ladda batterierna ordentligt. Imorgon börjar slutspurten iför tentan. Två veckor kvar till sommarlovet. Det känns som det är dags nu. Har njutit av tre dagars ledighet. Tänk vad underbart att kunna resa från skolböcker, ta sig ledigt, utan att ha dåligt samvete. Jag kan ta den lilla oro som kryper sig på nu, för jag har inte haft en tanke på njurar, ACE-hämmare eller betablockare på tre dagar!

När känslan hänger kvar.

Jag läste i tidningen i morse om Cannes filmfestival. För mig har denna händelse alltid en väldigt negativ prägel. Allt jippo kring festivalen förknippar jag med en säng, ett gult täcke, en pumpande maskin och en person sittande i stolen bredvid för att hindra mig att göra sådant som hela kroppen skrek att jag var tvungen att göra. Jag kan inte tycka om festivalen för alla känslor den väcker inom mig.

Det är tråkigt att vi alltid hänger upp dåliga minnen på vissa händelser, tillfällen, maträtter, vänner, städer, årstider......Det blir att gå på ett minfält tillslut. Att ständigt akta sig för dåliga minnen och saker som kan tänkas väcka liv i dessa. Jag är ingen filmfantast så för mig gör det inte så mycket att jag kanske undviker sidorna i kulturdelen som handlar om festivalen. Men tänk om jag innan hade varit det? Tänk om jag tittat på morgonTV just för att jag var så intresserad av film och ville hänga med på vad som hände i den franska staden. Då hade mitt intresse förvandlats till ett monster och jag hade nog snabbt slutat bry mig, undvikit allt som jag tidigare tyckt om.

Vad är det i vår mänskliga hjärna som gör att vi inte kan skilja på en specifik känsla och det som händer runt omkring när denna känsla infinner sig. Jag hade ingen ångest över Canne festivalen, men varje gång jag hör talas om den får jag minnen om hur hemsk ångesten var.

En härlig dag

Idag har varit en sådan där underbar dag som man önskar aldrig ska ta slut. Sitter här i mitt rum och bara njuter, av friheten, lugnet, våren, vänner....livet.


Gökotta vid Hågahögen med Klara och gänget. Frukost i gräset, skratt, prat, sång och Swahili.

Vad ska jag skriva,finns det ord? Jag har hittat rätt. Efter åratal av sökande är jag äntligen där. Så många bitar som bara faller på plats av sig själv. Som jag sökt och kämpat i förtvivlan. Tänk att livet kan vara så svårt men underbart på samma gång.




Jag och Lovisa låg på en filt i stadsträdgården och bara njöt av sommarens antågande, gjorde sommarplaner och fantiserade om takvåningar på Södermalm. Själssystrar, tvillingsjälar....man kan kalla det vad man vill. De band vi har till varandra, den kärleken och den tryggheten är ovärderlig för mig. Ingen känner mig bättre, ingen saknar jag mer, ingen ger mig sådan glädje.

Jag ska suga på den här karamellen länge. Bära den med mig de dagar då stormen river i mitt inre. Förhoppningsvis fortsätter helgen i samma anda. Åker till Väsby i morgon och träffar vänner, firar mamma och en heldag med systra mi igen på Söndag.

Injektionsteknik

Jag var på stan idag för att ta ett TBE vaccin. Kunde inte rå för att fascineras över den robusta damen som satt beredd att förse Uppsalas invånare med skydd inför sommaren. Det såg ut som en så enkel sak att göra, sticka, spruta och klart. På med ett plåster, ett leende, 300 kronor och sen nästa person i tur. Jag kan inte låta bli att tänka på den två-timmars genomgång vi hade av just det momentet. Subcutan injektion, vinkel på nålen, hur man ska hålla för att inte sticka sig, inte spruta för snabbt, inte för långsamt, testa att nålen ligger rätt innan man ger injektionen etc. Så är det något som egentligen görs på löpande band utan närmare eftertanke. Hm, jag tror inte att injektioner är det svåraste att göra, tror jag skulle kunna ge en själv om jag bara får försöka. Vad jag vill komma till är kanske att jag idag är nervös för att ge min första injektion eller ta mitt första venprov. Hur ska det då bli när jag står där i operationssalen redo för min fösta operation?

Som tur är har jag en del år kvar till den stunden och vad tjänar det till att oroa sig. Bättre att ägna kvällen åt att läsa lite om njurar och vätskebalans, för det är ju det jag håller på med just nu. Teori, teori och åter lite teori. Jag börjar bli ganska trött på föreläsningar på BMC vid det här laget. Det ska bli ganska skönt att inför nästa termin förflytta sig till Rudbeckslaboratoriet och komma ytterligare ett steg närmare sjukhuset.

På gränsen till migrän

Lyckades med konststycket att dricka alldeles för lite både igår och idag vilket resulterade i en fruktansvärd huvudverk på eftermiddagen. Tog en alvedon och lyckdes sova bort det värsta. Jag måste bli bättre på att ta med mig vattenflaska till BMC. Att bara dricka kaffe och Nd hela dagarna fungerar inte. Jag har även en artikel om hur farligt det kan vara att dricka för mycket...har inte hunnit läsa den så för närvarande kan jag bara konstatera att mitt huvud behöver mer vatten än det fått de senaste dagarna.

Ska nog krypa till kojs nu. Många sena kvällar har gjort att jag även ligger på minuskontot även här. Fast det finns ju andra konton som är rätt välfyllda så jag klagar inte.

Oinbjudna minnen

Helgerna går i rasand takt. Ibland känns det som jag inte hinner andas förrän de är över. Men en heldag på stan med Andrea, fika, shopping och som avslutning middag med Lovisa gjorde lördagen till ett underbart avbrott i den annars pluggfyllda terminen. Känner att krafterna börjar tryta nu, motivationen dalar för var dag och det fina vädret gör att dagarna på BMC känns olidliga. Maj är en lång väntan till sommaren!

Idag hade vi PU med skönlitterära aspekter på läkaryrket. Det var intressant, roligt och om inte annat väldigt annorlunda. Att byta ut all naturvetenskap mot humaniora är inte lätt. Efter allt för få timmars sömn de senaste nätterna gjorde jag min premiär. Tove lyckades somna på en föreläsning. Väl vaken och efter en kaffepaus var jag lite mer allert. Det är tråkigt att så fort en föreläsning som man vet inte kommer att tenteras är det som en del av än slutar lyssn, hjärnan har fullt upp och ibland spelar det ingen roll hur intressant ett ämne är, det går inte att lyssna och ta till sig om inte ridpiskan finns där!

I slutet fick vi en liten skrivövning. Tänk på ett doftminne och skriv om det i fem minuter. Äntligen tänkte jag och började skriva. Vad förvånad jag blev när ett bortglömt minne tränger sig fram och river upp en massa, trodde jag, läkta sår.

Blandningen av hembonat och sjukhusmiljö når mig redan då jag stiger ut ur hissen. På andra sidan om den låsta dörren blir den ännu starkare. Från matsalen till höger tränger lukten av dagens lunch ut genom dörren. En blandning av panik och förväntan. Låt det vara gott, låt det vara tillåtet.

Möter en flicka i korridoren ner mot expeditionen. Hon fick inte följa med. I hennes ögon syns paniken. Snabbare och snabbare går hon, varv efter varv. Hon fick inte följa med. Paniken.

Det är bara att knacka på. Aldrig gå in, stanna i dörröppningen. Det är så lätt. Inne på expeditionen är doften av sjukhus starkare. Rengöringssprit, välstädat, kalt och kallt. Där finns flaskorna och burkarna som kan lindra. Plastmuggen i handen. Lukten av tandkräm, stark och frän. Den sticker i näsan och svider i munnen. Det bränner i halsen på väg ner men är så gott. Det enda som är tillåtet.

Det doftar målarfärg och lim från samlingsrummet. Det är snart påsk. Penslar, akrylfärg, flörtkulor och tapetklister. Allt i en salig blandning tillsammans med korsordstidningar, korsstygnsbroderier och en mattebok. Det luktar hemtrevligt och inbjudande, ro fyllt och samtidigt instängt.

Går mot rummet. Lägger mig i sängen med det blommiga överkastet som luktar gott av äppelblom. Väggen fylld av vykort, i fönstret nyvattnade bommor på sängbordet ett fotografi. Lägger mig ihopkrypen och borrar in ansiktet i Nalles toviga hårtussar. Hemma, doften av mammas tvättmedel; operfymerat. Så nära men endå så långt bort. Andas, Andas. Lugnet kommer sakta, en tår. Doften från köket tränger in genom den öppna dörren. Från korridoren hörs ljud. Snart tolv. Oron kommer krypande. Låt det vara tillåtet, låt det vara gott, låt mig slippa.

Andas in djupt, hur blev det så här?

Mindre än en månad till sommarlov

Tänk vad snabbt tiden går. Det känns som någon månad sedan terminen började samtidigt som NURR var en kurs som varade i evigheter. Träden har slagit ut, det doftar härligt av blommor när man cyklar och med undantag för någon hagelskur då och då känns det verkligen att sommaren är på intågande.

Jag är förnärvarande inne i en slapp period då jag tycker livet har så mycket roligt att erbjuda så farmakologin kommer lite efter. Men två veckors slapphet, sen sista ruschen inför sommaren är förhoppningsvis en taktik som fungerar. Det är bara att inse faktum, när solen skiner och sommaren kommer inser man hur mycket hellre man går ner på stan och fikar med vänner än sitter på biblioteket och pluggar. Det kanske är tur att större delen av terminen ligger på höst/vinter.

Ska strax iväg till Filippa som åker till Frankrike för tre månaders au-pair jobb imorgon. Ikväll blir det liten reunion med alphagruppen och morgondagens 8-17 dag blir en fin avslutning på veckan.

Hört på tunnelbanan...

När jag satt på tunnelbanan tidigare idag diskuterade två män i sådär 30-årsåldern hår avfall och diverse lösningar. Jag har jätte svårt för att inte tjuvlyssna så jag blev väldigt intresserad då den ena kom på lösningen; gipsa huvudet. Jag har själv aldrig burit gips men enligt denna man hade han aldrig varit så hårig om benen som då han brutit det och gått med gips i några månader. Jag vet inte om det skulle fungera, men det vore ju lite komiskt om männen gick omkring med gipsade huvuden då de kände att håret började tunnas ut. Varför kan vi inte bara acceptera att vi blir äldre, vissa av oss kommer tappa håret, andras kommer bli grått och en tredjes stripigt och torrt.

Etik, moral och rättvisa

De senaste två dagarna har mycket handlat om etik, moral och rättvisa. I måndags var jag på SPEAKs kväll om rättvisa och blev inspirerad, utmanad. Det gick så långt att frusna jag igår stängde av duschen medan jag schamponerade mig. Men jag tänkte dela med mig om lite av de tipsen vi fick.

• Köp rättvisemärkt, kravmärkt och ekologiskt, närodlat. Min tanke är att man kan börja med vissa produkter, sen lägga till fler och fler. Då märker man inte den lilla prisskillnad som det blir. Mina varor denna månad blir: Kaffe, bananer, havremjölk, thé och choklad.
  
• Rensa ut garderoben, fundera över vad du verkligen använder. Köp inte allt nytt utan gå till second hand. hmm. min garderob är tom tänker jag varje dag jag ska sätta på mig kläder. Mest för att den inte innehåller så mycket NYA plagg. För visst finns det kläder i den, vissa lådor går knappt att stänga. Så en påse ska framtagas och kläder jag vuxit ur eller inte använt på ett halvår ska rensas ut och skänkas till myrornas. Jag är tyvärr ingen second-hand person, hittar inte kläder jag gillar. Men det finns andra saker man kan köpa begagnat och dessutom finns ju en del ekologiska klädesplagg numera.
  
• Ha aldrig saker på standby utan stänk av med strömbrytaren. Släck lamporna ibland. Jag är ju väldigt känslig vad gäller apparater som står på. Tycker datorn piper om jag inte rycker ut sladden, TVn surrar så jag inte kan sova. Så äntligen ett område där jag faktiskt är miljövänlig. Tyvärr har jag ju en tendens att alltid glömma lamporna på. Jag tänker inte på att de är tända då jag lämnar rummet. Kanske en liten lapp på dörren, i köksskåpet...vad vet jag. Onödigt är det i alla fall.
  
• Sprid lite glädje, säg hej till någon du inte känner.
  
• Investera din tid i volontarbyran.org - Vilken tid?
  
• Cykla, gå eller åk tåg -Japp här är jag med! Har inte suttit i en bil på flera veckor nu.
• Fondspara etiskt, välj god el etc.
  

Ja, det var några av de tips vi fick, plus gott fika och en massa inspiration. Viljan är stor och det gäller att börja någonstans!

Igår hade vi PU om moralisk argumentation. Även om föreläsaren i mina ögon kanske inte var den bästa så var det intressant och spelade an mot måndagens kvällsmöte. Tänk att om vi i "väst" skulle ge 10% av vår inkomst till de fattigaste på jorden, då skulle de inte behöva gå hungriga. 10% av studiemedlet är drygt 700 kronor, det är inte så mycket, men det svider ju lite. För de 700 kronorna är de där nya skorna, biobesök, luncher med vänner och annat skoj.

Ibland känns det ju bara hopplöst. Vad spelar det för roll om jag stänger av lampan. Varför ska jag behöva ha dåligt samvete för att jag köper det billiga tvättmedlet, ett par skor till eller bara sparar på mig saker "i fall att" jag skulle vilja ha dem om något år eller så. Men alla kan vi ju göra något, välja våra områden och tillfällen. För vi kan inte göra allt. Jag tror inte att rätt väg är att vi ska ha dåligt samvete varje gång vi handlar kläder, äter billiga cashewnötter eller inte orkar cykla när det regnar. Reflektera dock, reflektera över VARFÖR du handlar nya kläder, om du verkligen BEHÖVER det. För visst blir det ofta lite "tenta shopping" Att vår belöning efter en prövning, många dagars slit på jobbet eller i biblioteket blir en heldag på stan med lite shopping?

Konsten att skala potatis

Jag och Klara gick och funderade på hur mycket energi man lägger ner på att lära sig saker för att visa andra istället för att man VILL lära sig för egen vinnings skull. Att kämpa på dagis med att lära sig skala potatis innan man börjar skolan för att då upptäcka att potatisen kommer oskalad. Det blir en besvikelse, här har man kämpat för att klara av något men man får inte möjlighet att visa att man kan.

Att sitta och plugga är lite samma sak. Besvikelsen över "fel" frågor på tentan, att man pluggat " i onödan" eftersom frågorna på det man tyckt varit svårt inte kommit. Jag faller lätt in i det tänket, att lära mig något för ett visst specifikt ändamål. Jag skulle önska att glädjen finns i att kunna, för sig egen skull, att glädjeruset över att förstå själv skulle vara större än att visa andra att man förstår. Kunskapen är den samma, men känslan en helt annan. Det är så lätt att fastna och tänka att det är vad andra tror att jag kan som spelar roll, att det är viktigare att prestera två timmar under en dugga än under de åtta veckorna kursen pågår.

Det är lätt att prata om att lära sig för sin egen skull, en helt annan sak att få det att fungera i praktiken. När tiden inte räcker till, när böckerna blir för tjocka och läkemedlen för många då sitter man där och tänker "men det här behöver jag inte kunna till tentan" Tentan är om en månad, kunskapen ska finnas resten av livet. Frågan är vad som får mest fokus?

En stor grå sten

Jag tänkte dela med mig av en text jag läste i boken "livet är inte svartvitt" av Markus Leandersson.

Anders hade aldrig funderat speciellt mycket över den där stenbumlingen som låg borta i gläntan. Ganska stor och kantig, nersjunken intill en tall, övervuxen av mossa och lavar. Säkert hade den legat där i många hundra år, ja säkert tusentals år.

När nu en kvinna i lila kappa och stora röda glasögon knackat på dörren och presenterat sig som Linnéa Klintenstjärna, lärare på en konstskola i Stockholm hade han först trott hon skojat.

"Jag var ute och gick i skogen här utanför när jag plötsligt såg en fantastisk sten. Skulle det vara möjligt att få köpa den?"

Anders hade tittat skeptiskt på henne, men sedan kört fötterna i stövlarna och krängt på sig jackan och följt med henne ut. Medan de gick på stigen upp mot gläntan hade hon förklarat att hon fått ett stort uppdrag av en kommun att göra ett konstverk som skulle pryda en fontän mitt på torget.

I veckor hade hon funderat och förkastat idéer. Hon visste redan från början att hon ville använda ett kraftigt, naturnära material, men inte hittat något som kändes rätt. Inte förrän nu.
Hon hade varit på genomresa och bestämt sig för att sträcka på benen och ta en skogspromenad. Och där, av en slump, hade hon hittat sitt konstverk.
De kom fram till stenbumlingen. Linnéa torkade bort lite skräp och tog ett steg tillbaka.

"Fantastiskt. Vilken sten! Vilket konstverk! Eller vad säger du?" Hon vände sig entusiastiskt till Anders. Han kliade sig i huvudet och visste inte vad han skulle säga. "Ja, jo, för all del" fick han fram. Han hade sett stenen så många gånger att han hade svårt att förstå vad som var så speciellt med den. En helt vanlig, stor, oformlig, grå stenbumling.

Veckorna gick och en dag damp det ner ett vackert brev hos Anders. Han öppnade och såg att det var en inbjudan till invigningen av fontänkonstverket med efterföljande middag i kommunhuset.

När den stora dagen äntligen kommit stod Anders tillsammans med hundratals nyfikna människor på stadens torg och bevittnade hur kommunordföranden höll ett högtidligt tal och avtäckte stenen. När vattnet effektfullt sprutade igång blev han förstummat. Stenen var verkligen vacker. Linnéa hade inte förändrat den någonting. Bara rengjort stenen och placerat den på exakt rätt plats, med en sprutande vattenkaskad runt omkring. Det var verkligen ett konstverk av högsta klass. Tänk att han sett den så många gånger, utan att se det.

Texten handlar om självkänsla står det i inledningen som jag inte tog med. Jag tycker den är alldeles förträfflig. För visst är det så att vi alla är konstverk men att vi har väldigt svårt att se det. Det är lätt att känna sig som en stor ful stenklump med tusentals saker som lätt kan kritiseras.

Vi behöver inte förändra något, kanske tvätta av lite smuts från ytan men på djupet är vi redan fulländade! Vi måste bara testa oss fram och se i vilket sammanhang våran sten blommar ut till ett konstverk. Att lyfta fram det fina vi bär på, våra egna ädelstenar, istället för att försöka bortse och gömma det vi är mindre nöjda med.

Så var kommer självkänslan in i bilden? Jo men jag tänker så här. Vi är alla fantastiska på vårat eget sätt. Ingen är den andra lik så varför strävar vi så mycket efter att göra som alla andra? Varför är det så viktigt att passa in? Jo kanske för att vi inte insett att vi alla bär på ädelstenar, att vi alla har potentialen att bli konstverk fast på olika ställen. Om man tänker så kan man lättare bortse från sådant som mossa och lavar som man kanske är mindre nöjd med och bära en känsla av att man är vacker, värdefull och uppskattad för den man är, innerst inne och att man inte kan hänga upp sin självkänsla och självförtroende på andras beröm och godkännande för det kan vara så att vi försöker påkalla uppmärksamhet från en bonde som inte har blicken för just vår potential. Då får man leta sig fram, prova nya saker och plötsligt så finns den där. Vårat ställe, där vi blommar ut och kommer i rätt dager!