Uppsala skriker efter blod

Det råder stor blodbrist i hela landet och framför allt i Uppsala. Därför var vi tre stycken som under lunchen bestämde oss för att gå till blodcentralen och göra lite nytta. På köpet slapp vi ju ha dåligt samvete över att inte sitta i biblioteket och plugga.

Att gå till blodcentralen under lunchtid en dag när det stått i tidningen att det behövs fler blodgivare kanske inte är det klokaste. Vi gick in, konstaterade att det skulle ta ett tag och gick därifrån igen.

Efter sista fallredovisningen för den här terminen (där vi bjöd varandra på fika och pratade om mycket annat än just fallet) gjorde vi ett nytt försök. Jag har aldrig varit på blodcentralen förut. Det har inte heller varit någon större idé eftersom jag redan visste att jag inte skulle få lämna något blod. Så det var kul att komma dit. Extra kul att se vilken tillströmning av männsikor, alla för att bidra med lite blod. Vi fyllde i några blanketter och sen gick vi ut i blåsten och pratade lite läkemedel medan vi väntade på vår tur. Lite fika hann vi med innan M blev inkallad för ett blodprov som skulle kontrollera att hon har tillräckligt bra blodvärden. Fjärde gången gillt!

Själv fick jag vara inne i båset i si så där en minut, kanske på sin höjd två eftersom jag fick en present som tack för besväret. Sjuksköterskan kollade på min ena arm, suckade lite, kollade på den andra och sa "Dina vener är bra mycket mindre än våra nålar. Antar att man måste använda butterfly för att få något blod över huvudtaget" Jag kunde ju inte annat än att hålla med. Jag gjorde i alla fall ett försök och för mig är det en seger att inte bli nekad pga vikten! Fast i ärlighetens namn vet jag ju inte om jag hade blivit godkänd även om jag hade haft lite större vener.

Tydligen är storleken på venerna lite genetiskt, men det kan också skifta med åldern. Yngre har ju oftare mindre vener än äldre. Sjuksköterskan sa att jag kunde komma tillbaka om si så där en fem år och se om de vuxit till sig lite. Kanske tidigare om jag fått barn och märkt att venerna blir större under graviditeten? Känns inte så troligt....

Men jag blev endå donator på ett sätt. Lite besviken över nederlaget fick jag lite information om Tobias-registret där man kan anmäla sig som stamcellsdonator. Det finns många tillfällen då personer kan behöva donationer av stamceller tex vid leukemi, blodbrist, immunbristsjukdomar etc. Eftersom det finns över en miljon olika vävnadstyper behövs det så många personer som möjligt i registret. Mer information finns på www.tobiasregistret.se

Lite ledsen är jag också för att jag såg så fina muggar och skålar som man kunde få varje gång man donerade blod. Nu har jag en, men inte en chans att börja samla förrän om fem år. Kanske får flörta lite med mamma. Hon som alltid tar en trisslott annars.

Sova...nu börjar slutspurten

Jag har haft en underbar helg. Nu ska jag krypa ner i min säng, läsa lite Doris Lessing och ladda batterierna ordentligt. Imorgon börjar slutspurten iför tentan. Två veckor kvar till sommarlovet. Det känns som det är dags nu. Har njutit av tre dagars ledighet. Tänk vad underbart att kunna resa från skolböcker, ta sig ledigt, utan att ha dåligt samvete. Jag kan ta den lilla oro som kryper sig på nu, för jag har inte haft en tanke på njurar, ACE-hämmare eller betablockare på tre dagar!

När känslan hänger kvar.

Jag läste i tidningen i morse om Cannes filmfestival. För mig har denna händelse alltid en väldigt negativ prägel. Allt jippo kring festivalen förknippar jag med en säng, ett gult täcke, en pumpande maskin och en person sittande i stolen bredvid för att hindra mig att göra sådant som hela kroppen skrek att jag var tvungen att göra. Jag kan inte tycka om festivalen för alla känslor den väcker inom mig.

Det är tråkigt att vi alltid hänger upp dåliga minnen på vissa händelser, tillfällen, maträtter, vänner, städer, årstider......Det blir att gå på ett minfält tillslut. Att ständigt akta sig för dåliga minnen och saker som kan tänkas väcka liv i dessa. Jag är ingen filmfantast så för mig gör det inte så mycket att jag kanske undviker sidorna i kulturdelen som handlar om festivalen. Men tänk om jag innan hade varit det? Tänk om jag tittat på morgonTV just för att jag var så intresserad av film och ville hänga med på vad som hände i den franska staden. Då hade mitt intresse förvandlats till ett monster och jag hade nog snabbt slutat bry mig, undvikit allt som jag tidigare tyckt om.

Vad är det i vår mänskliga hjärna som gör att vi inte kan skilja på en specifik känsla och det som händer runt omkring när denna känsla infinner sig. Jag hade ingen ångest över Canne festivalen, men varje gång jag hör talas om den får jag minnen om hur hemsk ångesten var.

En härlig dag

Idag har varit en sådan där underbar dag som man önskar aldrig ska ta slut. Sitter här i mitt rum och bara njuter, av friheten, lugnet, våren, vänner....livet.


Gökotta vid Hågahögen med Klara och gänget. Frukost i gräset, skratt, prat, sång och Swahili.

Vad ska jag skriva,finns det ord? Jag har hittat rätt. Efter åratal av sökande är jag äntligen där. Så många bitar som bara faller på plats av sig själv. Som jag sökt och kämpat i förtvivlan. Tänk att livet kan vara så svårt men underbart på samma gång.




Jag och Lovisa låg på en filt i stadsträdgården och bara njöt av sommarens antågande, gjorde sommarplaner och fantiserade om takvåningar på Södermalm. Själssystrar, tvillingsjälar....man kan kalla det vad man vill. De band vi har till varandra, den kärleken och den tryggheten är ovärderlig för mig. Ingen känner mig bättre, ingen saknar jag mer, ingen ger mig sådan glädje.

Jag ska suga på den här karamellen länge. Bära den med mig de dagar då stormen river i mitt inre. Förhoppningsvis fortsätter helgen i samma anda. Åker till Väsby i morgon och träffar vänner, firar mamma och en heldag med systra mi igen på Söndag.

Injektionsteknik

Jag var på stan idag för att ta ett TBE vaccin. Kunde inte rå för att fascineras över den robusta damen som satt beredd att förse Uppsalas invånare med skydd inför sommaren. Det såg ut som en så enkel sak att göra, sticka, spruta och klart. På med ett plåster, ett leende, 300 kronor och sen nästa person i tur. Jag kan inte låta bli att tänka på den två-timmars genomgång vi hade av just det momentet. Subcutan injektion, vinkel på nålen, hur man ska hålla för att inte sticka sig, inte spruta för snabbt, inte för långsamt, testa att nålen ligger rätt innan man ger injektionen etc. Så är det något som egentligen görs på löpande band utan närmare eftertanke. Hm, jag tror inte att injektioner är det svåraste att göra, tror jag skulle kunna ge en själv om jag bara får försöka. Vad jag vill komma till är kanske att jag idag är nervös för att ge min första injektion eller ta mitt första venprov. Hur ska det då bli när jag står där i operationssalen redo för min fösta operation?

Som tur är har jag en del år kvar till den stunden och vad tjänar det till att oroa sig. Bättre att ägna kvällen åt att läsa lite om njurar och vätskebalans, för det är ju det jag håller på med just nu. Teori, teori och åter lite teori. Jag börjar bli ganska trött på föreläsningar på BMC vid det här laget. Det ska bli ganska skönt att inför nästa termin förflytta sig till Rudbeckslaboratoriet och komma ytterligare ett steg närmare sjukhuset.

På gränsen till migrän

Lyckades med konststycket att dricka alldeles för lite både igår och idag vilket resulterade i en fruktansvärd huvudverk på eftermiddagen. Tog en alvedon och lyckdes sova bort det värsta. Jag måste bli bättre på att ta med mig vattenflaska till BMC. Att bara dricka kaffe och Nd hela dagarna fungerar inte. Jag har även en artikel om hur farligt det kan vara att dricka för mycket...har inte hunnit läsa den så för närvarande kan jag bara konstatera att mitt huvud behöver mer vatten än det fått de senaste dagarna.

Ska nog krypa till kojs nu. Många sena kvällar har gjort att jag även ligger på minuskontot även här. Fast det finns ju andra konton som är rätt välfyllda så jag klagar inte.

Oinbjudna minnen

Helgerna går i rasand takt. Ibland känns det som jag inte hinner andas förrän de är över. Men en heldag på stan med Andrea, fika, shopping och som avslutning middag med Lovisa gjorde lördagen till ett underbart avbrott i den annars pluggfyllda terminen. Känner att krafterna börjar tryta nu, motivationen dalar för var dag och det fina vädret gör att dagarna på BMC känns olidliga. Maj är en lång väntan till sommaren!

Idag hade vi PU med skönlitterära aspekter på läkaryrket. Det var intressant, roligt och om inte annat väldigt annorlunda. Att byta ut all naturvetenskap mot humaniora är inte lätt. Efter allt för få timmars sömn de senaste nätterna gjorde jag min premiär. Tove lyckades somna på en föreläsning. Väl vaken och efter en kaffepaus var jag lite mer allert. Det är tråkigt att så fort en föreläsning som man vet inte kommer att tenteras är det som en del av än slutar lyssn, hjärnan har fullt upp och ibland spelar det ingen roll hur intressant ett ämne är, det går inte att lyssna och ta till sig om inte ridpiskan finns där!

I slutet fick vi en liten skrivövning. Tänk på ett doftminne och skriv om det i fem minuter. Äntligen tänkte jag och började skriva. Vad förvånad jag blev när ett bortglömt minne tränger sig fram och river upp en massa, trodde jag, läkta sår.

Blandningen av hembonat och sjukhusmiljö når mig redan då jag stiger ut ur hissen. På andra sidan om den låsta dörren blir den ännu starkare. Från matsalen till höger tränger lukten av dagens lunch ut genom dörren. En blandning av panik och förväntan. Låt det vara gott, låt det vara tillåtet.

Möter en flicka i korridoren ner mot expeditionen. Hon fick inte följa med. I hennes ögon syns paniken. Snabbare och snabbare går hon, varv efter varv. Hon fick inte följa med. Paniken.

Det är bara att knacka på. Aldrig gå in, stanna i dörröppningen. Det är så lätt. Inne på expeditionen är doften av sjukhus starkare. Rengöringssprit, välstädat, kalt och kallt. Där finns flaskorna och burkarna som kan lindra. Plastmuggen i handen. Lukten av tandkräm, stark och frän. Den sticker i näsan och svider i munnen. Det bränner i halsen på väg ner men är så gott. Det enda som är tillåtet.

Det doftar målarfärg och lim från samlingsrummet. Det är snart påsk. Penslar, akrylfärg, flörtkulor och tapetklister. Allt i en salig blandning tillsammans med korsordstidningar, korsstygnsbroderier och en mattebok. Det luktar hemtrevligt och inbjudande, ro fyllt och samtidigt instängt.

Går mot rummet. Lägger mig i sängen med det blommiga överkastet som luktar gott av äppelblom. Väggen fylld av vykort, i fönstret nyvattnade bommor på sängbordet ett fotografi. Lägger mig ihopkrypen och borrar in ansiktet i Nalles toviga hårtussar. Hemma, doften av mammas tvättmedel; operfymerat. Så nära men endå så långt bort. Andas, Andas. Lugnet kommer sakta, en tår. Doften från köket tränger in genom den öppna dörren. Från korridoren hörs ljud. Snart tolv. Oron kommer krypande. Låt det vara tillåtet, låt det vara gott, låt mig slippa.

Andas in djupt, hur blev det så här?