Kanten

När man inte mår bra pratar alla om att man ska våga hoppa. 

Våga hoppa och se att du inte går sönder, 

se att någon tar emot

se att det bli bättre.

Det kan vara lättare sagt än gjort. Ibland undrar jag om det är det rätta att säga. För vem, sjuk eller frisk, skulle få för sig att hoppa över kanten i tron om att man kommer fångas upp innan man når marken? 

Kanske har jag hoppat, eller så hittade jag bara en väg ner? Ibland när jag får frågor förundras jag över att jag egentligen inte har en aning om hur jag tog mig över kanten. 

Men kanter, stup och vägskäl är ju inte något som man bara står vid i extremt svåra situationer. Varje dag möts jag av ett nytt stup eller ett nytt vägskäl. Kanske inte lika livsavgörande, men nog så jobbigt att ta sig förbi. Livet är inte en motorväg helt enkelt, det är små grusvägar, stup och en himla massa korsningar. 

Med sommaren kommer...

önskan att bli mer kreativ.

Varje sommar får jag för mig att i sommar, i sommar då ska jag

• Lära mig spela gitarr
• Lära mig måla både akvarell och olja
• Lära mig sy kläder
• Lära mig odla grönsaker
• Lära mig skriva poesi
• Lära mig sticka
• Lära mig scrap-booka
• Lära mig fota och redigera foton

Kanske handlar det om att jag under terminerna saknar kreativiteten. Kanske handlar det om ljuset och energin som kommer på våren. Kanske är det bara tron om att sommaren är oändligt lång så att man måste fylla den med någonting för att inte bli uttråkad. Varje sommar kommer denna önskan. 

Förra sommaren satt jag på kurön och spelade gitarr. Jag lärde mig två låtar som tyvärr fallit i glömska under sommaren. Sommaren innan dess satt hade jag kameran med vart jag än gick och sommaren innan dess var det akvarellblocket som följde med vart jag än åkte. Vi får se vad det blir i sommar. 

Hemma

Hur känns det att vara hemma?
Frågan kommer minst en gång om dagen.
Och jag har inte något bra svar.

En del av mig tycker det är jätte skönt.
En del av mig vill sätta mig på första flyg härifrån.
En del av mig vill prata i timmar om tiden i Sydafrika och Etiopien.
En del av mig får inte fram ett vettigt ord.

Så mycket mer hände under resan än det som går att beskriva. Har jag vuxit? landat? funnit ro? eller är jag bara väldigt tillfreds efter tre månaders äventyr? Det är en känsla som inte går att sätta fingret på. Plötsligt känns sådant som förut var läskigt och viktigt helt irrelevant medan nya saker har kommit upp i ljuset.

Man vidgar sina vyer genom att resa heter det ju, jag visste bara inte att det skulle bli en så total kontrast mot mina gamla vyer.

Tack, det var skönt att höra

Just nu: Jorden har inte gått under




Ibland är det tur att Aftonbladet finns så att man inte går miste om viktiga händelser.

Kanske, kanske inte

Hemma,
Mitt lilla krypin börjar sakta fyllas av mina saker.
Solen skiner och jag har en liten kolonilott som vill bli odlad i.

Två veckor till sommarlov, forskning och frihet.
Två år till examen. Plötsligt känns allt mycket nära.

Men det här känns väldigt långt borta redan.

Nedräkning

Tenta - Check
Då plötsligt insåg jag att jag snart är i Sydafrika.
Just nu att göra lista XL och en härlig förväntan som gör att jag inte alls är intresserad av att sitta på föreläsningar eller förbereda fallseminarium.

Så en helg kvar i Sverige. Det innebär packning av både resväska och lgh in i kartonger. Flytt av saker till Sollentuna och sen försöka umgås med vänner och familj så mycket som möjligt. Jag kan aldrig riktigt förstå att jag ska åka förrän jag är på Arlanda, kanske därför jag alltid vill vara där så tidigt. Den här hösten har varit så intensiv att jag inte haft tid att tänka på resan den senaste månaden. Men så öppnas en lucka då tentan är skriven och plötsligt kommer alla tankar samtidigt.

Havet är djupt

Nu är jag tillbaka i Sverige efter en vecka i Hurghada med familjen. Att dyka ner i Röda havet är en fantastisk upplevelse som får mig att fascineras totalt. Några timmars av iakttagelse och förundran. Delfiner, havssköldpaddor och vrak. Men kanske är det de vanligaste fiskarna som fascinerar mig mest, livet i reven, så sprudlande och på ett sätt så likt livet på land. Vissa har mer makt, vissa lever i par andra ensamma och många i stim. Vem leder stimmet? Vem bestämmer var de ska simma? Och det är lika hemskt att hamna utanför stimmet för fisken som det är för oss människor att komma utanför en gemenskap.

Clownfiskar ligger mig varmt om hjärtat.

De lever i par i en speciell havsanemon som syns på bilden. Anemonen är giftig och bränner andra fiskar och människor som kommer för nära. Men clownfisken har en skyddande hinna över skinnet som gör det möjligt för dem att leva skyddade i anemonen. Där bor de; mamma, pappa och små bebisar. Alltid nyfikna när man simmar förbi. Men man får inte röra dem, då kan man förstöra den skyddande hinnan så att de inte längre kan leva i skydd av anemonen utan dör. Inte lätt att vara clownfisk när hela världen vill kela med en Nemo.

En annan rolig kuriosa om clownfisken. Om honan dör, förvandlas hanen till en hona och inom kort har han/hon hittat en ny partner. Jag och mamma hade mycket roligt åt detta och blev ännu mer förtjusta i clownfiskarna.

Jag vill aldrig glömma

Jag vill aldrig glömma
att det går att cykla trots att det är mörkt, minusgrader och snöar
det går att cykla och vara varm från topp till tå
det går att cykla och njuta

det vill jag aldrig glömma när jag är 40 år och sätter mig i bilen istället.

Och Tji fick jag...

Rolig dag, givande på många sätt och vis. Jag och Maria är grymma på att göra sigmoideumskopier! "Det blir lättare om man spelar mycket tv-spel." Där rök min karriär som gastroenterolog. Dessutom har jag blivit sökt hela två gånger (kandidatens eviga väntan) och lämnat in min sökare (och fick tillbaka 500kr).

Och på tal om gastroskopi....mycket stesolid var det. Eller?

Skopi...nej tack eller möjligtvis med en massa stesolid

Det var summeringen av dagen på skopimottagningen. Vet inte vad som verkade vara värst. Kräkreflexerna vid gastroskopi eller den ev. smärtan vid coloskopi. Tydligen kan man genomföra en coloskopi helt utan smärta, men det var inget jag fick bevittna idag. Nej jag är tacksam om jag slipper.

Så jag och Maria konstaterade, till en sjuksköterskas glada leende, att om vi någonsin skulle behöva genomgå en själva så ska det vara i narkos eller i alla fall med höga koncentrationer stesolid i blodet.
Det var däremot väldigt bra att vara läkarkandidat och stå bredvid. Tarmludd är ju riktigt gulligt!

Imorgon blir det mottagning hela dagen och sedan är veckan på gastroenterologen till ända. Sedan bär det av till Falun för tre veckors kirurgplacering.

Konsekvenser

Igår fick jag en bild av vad konsekvenser innebär.
Ett snedsteg på 70-talet
Kris på 00-talet
Transplantation, komplikationer, rädsla och smärta...

Jag fick också en bild av mina egna förutfattade meningar.
Hepatit pga IV-missbruk - domen var fälld
oj vad fel jag hade.
________________________________________________

Jag skickade ett mail igår-kväll till någon som betyder väldigt mycket för mig, men som jag inte talat med på snart tre år. Jag hade fått ett svar nu, och det värmer i hjärtat. För även här har saker jag gått igenom tidigare fått stora konsekvenser.

Halvtid

Igår firade x antal glada läkarstudenter att de genomfört halva sin utbildning. God mat, skönsång(?) och väldigt mycket skratt. Dans tills stängningsdags och en hel del småprat om allt och inget.
Jag kröp ned i sängen varm inombords av lycka. Livet kanske inte känns tipp topp varje dag, men kvällar som den här får mig att inse att det är underbart just nu.

Kanske är det kontrasterna som gör det. Kontrasterna där ena året innebär ångest, sjukhus och tabletter och det andra året något helt annat. Ibland förundras jag över skillnaden. Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka och krama om den där rädda lilla flickan som satt uppkrupen i en IKEA fåtölj alldeles paralyserad av skräck inför livet. Jag skulle vilja lugna henne och säga "Det blir bra, du kommer bli glad igen, du kommer hitta vänner, du kommer vilja leva igen. Bara stå ut och lita på mig"

Vissa stunder kommer den rädda lilla flickan fram igen. Säger till mig att det bara är på låtsas, att det snart tar slut och att jag inte ska våga tro eller hoppas. Jag säger till henne att hålla tyst, jag springer till mina vänner och får en kram, jag tar en Nd och småler mot tankar som säger något helt annat och jag vet att jag lärt mig något livsviktigt längs vägen.

På toppen av vulkanen utanför León

Andra dagar kryper jag ihop i min fåtölj med filten om benen och tillåter mig själv att vara livrädd. Jag låter tårarna falla och håller om mig själv för att inte börja skaka av rädsla. Det är inte lätt att alltid vara stark.
Men några timmar senare hoppar jag på cykeln till sjukhuset för ytterligare en dag med mina vänner och den rädda flickan försvinner bort någonstans i kulverten.

Toilet day

Det går alltid att fira något, hitta något att vara glad över.
Igår var det world toilet day något jag uppmärksammades på då jag åt frukost Svd.
Dagar när man är lite allmänt vissen är det bra att påminnas om dessa små glädjestunder.
Idag läser jag om koleraepidemin på Haiti och då blir snön som faller utanför fönstret inte ett lika stort problem. Jag har i alla fall tillgång till toalett och rent vatten.

Så här glad blev Maria över den rosa toaletten på hotellet i San Salvador.

Människoöden

För två veckor sedan plockade vi svamp tillsammans,
Hon var lite förklyd,
Envis in i det sista.
Om jag bara fått henne att söka tidigare.

Det är hårt, livet.
Ett hjärtstopp förvandlas plötsligt till ett livsöde. En människa blir en person. En patient blir en döende mamma.

Livsöden, kärlek och sorg. Allt i en härlig kompott på lasarettet. Och det är där jag trivs som bäst.

Trampa vatten, simma en bit, trampa vatten.

Jag är förvirrad just nu, men vet av erfarenhet 

att det ofta leder till något bra.

En ny horisont som siktas, ett nytt mål,

men jag är så dum att jag först måste pröva på 

känslan av att drunkna

en gång till

för att sedan börja simma igen

Varför? 

Det bara är så ibland, 

att man blir trött

och behöver någon

som kastar en livboj till en

Brunch med böcker

Långbordet är dukat.
Amerikanska pannkakor i högar, nybakat bröd, äggröra och rökt lax. Kaffekannan är påfylld och man kan få både te och kaffe om man inte kan välja. Lite halvfrusna blåbär och groddarna som glöms i kylen.

En lördagsmorgon fylld av skratt, böcker och gemenskap. På väg ner till stan säger vännen "det är konstigt, jag blir alltid lite varm inombords efter våra bokbruncher" och jag förstår precis vad hon menar. Den där varma känslan som fyller ens bröst när man mår bra, är bland vänner och känner gemenskap och frid.

Jag minns en tid, en tid när bröstet var fruset till is, när ingen kunde nå in oavsett om de använde ishacka eller gaslåga. Plötsligt blir allt så solklart, även i det grådaskiga vädret. Det var ju det här jag var så rädd för att gå miste om att jag skyddade mig själv genom att stänga allt och alla utanför. Hellre inte försöka än att bli besviken. Jag blir frustrerad över att inte förstå hur jag själv agerat, förstå hur jag själv fortfarande agerar. Men kanske ska jag bara pröva att släppa det. Våga lita på att jag inte längre behöver skydda mig, vara rädd. Våga lita på att vänner finns här och alltid kommer att finnas oavsett om jag är på topp varje dag eller inte.

Förnuft och känsla

Ibland skriker min känsla rakt ut. Sparkar bakut som en stor hingst i mitt bröst. Får mig att tappa andan, stänga den stora svarta porten som vaktar mitt hjärta och gå in i mitt trygga fort. Jag blir livrädd och innan jag hinner förstå vad som hänt så har jag skyddat mig själv så som jag alltid gjort. 

Det är normalt att tycka det är obehagligt och tråkigt när vänner är trötta så att de blir lite griniga. Men det är inte normalt att bli livrädd, banna sig själv och tycka att man är världens jubelidiot som inte tidigare fattat att vi kanske trots allt inte är vänner. Det är inte normalt att tolka in djupa meningar med varje ord som sägs och att låta det gå ut över hela förmiddagen. 

Minnen väcks till liv i känslorna. Och jag får inse att jag fortfarande inte kan hantera stressade och trötta vänner. Men det häftiga är att jag idag faktiskt kan prata om det. Och tänk vad mycket ett ord på känslan kan göra. Bang säger det så exploderar tankebubblan och jag är tillbaka i verkligheten.

Så min dröm är att jag ska våga sätta ord på det redan när det kommer. Så att jag slipper dessa dagar av fängelse där självförebråelserna haglar över mig. 

Så lugnar sig stormen och man kan återigen njuta av havet. 

Det är underligt,
hur en sak leder till en annan.
Hur allt länkas samman, dominobrickor som faller efter varandra.
Ibland önskar jag att de stod med lite längre mellanrum från varandra, att bara en eller två kunde falla utan att ta de andra med sig. Ibland önskar jag att en vindpust skulle komma och få den första att falla, så att hela kedjan av brickor på några sekunder hade rasat.

Jag är ofta så rädd för att de ska börja falla. Vill att de ska stå där uppradade med jämna mellanrum. Har ingen kontroll över förloppet när väl den första börjar tippa. Men jag vill tro och lita på att det bär med sig något gott. För kanske har jag redan funnit ett bättre plats att bygga upp dem på nästa gång, bara de väl börjar falla.

Te enligt Nasse

" Det finns någonting inom oss alla som vill vara olyckligt. Det får vår fantasi att skapa problem som inte existerar, vilket ofta leder till att de verkligen dyker upp. Det får oss att överdriva de svårigheter vi redan har. Det förstärker det dåliga självförtroendet och en bristande respekt för andra. Det förstör vår stolthet över yrkesskicklighet, ordning och renlighet. Det förvandlar möten till Konfrontationer, förväntningar till Fasa, möjligheter till Faror och spångbrädor till Stötestenar. Man kan se hur det fungerar i grimaser och rynkor i pannor, som drar ansiktsmuskulaturerna framåt och nedåt och påskyndar åldrandet. Det förgiftar tankarna därbakom med sin negativa energi och sprider sig åt alla håll som en sjukdom. Och sen återkommer det speglat och förstorat av andra, olyckliga tankar och ansikten. Och så håller det på. "

  Benjamiin Hoff

Jag läser en bok som jag länge tänkt läsa. Skriven av en tjej jag mötte en eftermiddag i en hall fem trappor upp på St. Eriksgatan. Hon log och skrattade, jag var helt inne i mig själv. Hon blev ett bevis på att det gick, men också en jobbig förebild att leva upp till. Idag är hon en kämpe, det är jag också. 

Vi har nog båda en liten djävul som sitter på axeln och ständigt säger att vi inte duger, men vi har också en ängel som sitter på andra axeln och tjäbblar emot. 

Tuvstarr, John Bauer