PreKlin

BMC Hills finns nu på youtube.

Bacalao med vänner

Så tog jag mod till mig, antog utmaningen, snörde på mig förklädet, la fisken i blöt och höll tummarna för att det skulle bli bra.
Även om det inte är en kulinarisk måltid är det något speciellt med att göra någon "annans" mat. Bacalao, Norsk/Portugisisk fiskgryta som lagas av min mormor till resten av familjens jubel. En favorit som jag kan äta hur mycket som helst av, kanske just för att det är Norge, sommar och mormor och morfar.

Men nu var det höst, Uppsala och vänner....också jag som lagade Bacalao. Men det blev bra, lite för lite svartpeppar skulle nog morfar tycka, men inte för mycket och inte för lite salt, utan så där underbart gott som bacalao är. Och egentligen är ju det här med grytor underbart när hösten är i antågande. Bacalao är portugiskiska och betyder torsk. Det är en portugisisk nationalrätt som av en rätt rolig händelse lyckats sprida sig till Kristiansundstrakten i Norge.

Klippfisk som är en av huvudingredienserna är saltad torsk som från början läts torka på klipporna. Kristiansund blev på 1750-talet centrum för beredning av klippfisk som framför allt exporterades till spanien och portugal där man använde den i olika grytor. Men självklart skapades en Norsk variant på den portugisiska grytan. Det går att få tag på klippfisk även i Sverige, tex i östermalmshallen skulle jag tro. Det här är min mormors recept:

Bacalao 4-6 personer
1 kg klippfisk.
1-2 kg potatis
2 gula lökar
vitlök
spansk peppar
tomatpuré
krossade tomater
svartpeppar

Klippfisken måste läggas i blöt och saltas ut i 12-15 timmar innan man börjar tillaga grytan. Det görs lättast i en stor gryta. Bara att låta stå över natten och sen smaka av på morgonen. Den ska vara "rätt" salt men inte för salt. Detta tycker jag är det svåra momentet, men tänk att den kommer tappa lite sälta under tillagningen, typ som soltorkade tomater gör....När fisken är utvattnad skär man den i lagom stora bitar, typ fisksopps storlek.

Skiva potatis typ 0.5 cm skivor och lök. Häll i relativt mycket olja i en tjockbottnad gryta, så stor som möjligt eller som i mitt fall två stycken och varva sen potatis, klippfisk och lök. Häll på mycket tomatpuré - typ nästan en hel tub och 1 burk krossade tomater. Krydda med hackad spansk peppar, pressad vitlök och mycket svartpeppar. Låt småkoka under lock i ca 1 timme tills potatisen blivit mosig. Det kan behövas spädas med ytterligare krossade tomater eller vatten, men grytan ska vara rätt kompakt.

Innan servering, smaka av så att det inte behövs mer peppar eller salt. Servera med bröd och enligt morfar kan man inte äta Bacalao utan en liten nubbe till och jag saknade det norska flatbrödet.

En väldigt trevlig kväll med vänner, så där lagom en lördag då man kommit en bit in på hösten. Ibland kan jag inte rå för att förundras över hur bra man kan ha det, vilken gåva det är att få trivas med livet och ha underbara vänner och en underbar familj.

På bilden min mormor som visar mig hur man gör Bacalao i Stabburet förra sommaren.

Konsten att få drömmar uppfyllda

Så står man där, i hallen och hör telefonen surra i väskan. Tanken slår en, kanske är det Klara som ringer och säger att vi får åka. Kanske...Ser att jag fått fem sms under den halvtimme jag ätit lunch. Hoppet stiger. Ringer upp, undviker frågan, och sen jubelropet. Irma, min lilla Irma...inte trodde jag att jag skulle få möjligheten att träffa dig på riktigt. Tänk vad roligt livet är ibland.

Biljetter bokade, mail skrivna, planeringen har börjat. Att ha något att se fram emot gör att jag med glädje ser löven falla från träden. Den här terminen kommer vara späckad av trevligheter från början till slut. Också lite plugg där emellan får vi hoppas.

Gå gärna in på hemsidan för Projecto Renacimiento i Patzún, Guatemala.

Att bocka av

Anatomi tenta - check!

Konsten att vara en jojo

Mina känslor åker fram och tillbaka likt en jojo för stunden. Oro för en vän och glädjen över att ha kommit in på globalmedicin löser av varandra. Har man rätt att vara glad när man suttit med någon som mår så otroligt dåligt en hel dag. Tänk vilken tur vi har som kan gå vart vi vill, vi har ben som för oss dit vi ska, en rygg som rätar upp oss när vi sitter och framför allt...vi behöver inte ha ont så fort någon berör oss. Jag tror det är lätt att glömma bort vilken tur vi egentligen har, hur mycket av kroppen som fungerar. Det är lätt att fokusera på magen som gör ont i tio minuter, huvudet som bultar efter många timmars förelsäning eller träningsvärken som gör det omöjligt att gå i trappor. Men efter igår inser jag vad värklig smärta är och det är något jag hoppas att jag aldrig själv ska behöva uppleva.

Nej, nu ska jag kila iväg och se om jag kan skapa lite skön träningsvärk istället. Kvällen skall faktiskt hör och häpna tilbringas hemma. Städa, tvätta och lite plugg. Det känns som jag inte varit "hemma" på flera dagar.

Att våga ställa frågan

En promenad och hösten har kommit. Mycket som behöver tas igen, dagar av samvaro men ingen närvaro. Och frågan, frågan som gnagt inom mig, oroat mig och fått mig att känna mig obekväm. Rädd att få ett avvisande, ett slutet ansikte och ögon som vägrar se på mig. Rädd att vara den som hatet riktas mot, rädd för att jag vet vad det handlar om.

Men nej, och kanske, kanske hjälpte det lite. I alla fall idag. Kanske, kanske ska man inte vara så rädd för att ställa frågan, säga vad man ser och hur man tänker. Vi vet inte hur andra mår, vi kan bara säga vad vi ser. Och kanske, kanske är det viktigaste ändå att ha någon att prata med.

Att välkomna hösten

Höstmiddag med vänner. Kantarellsoppa, nybakat bröd, blåbär- och äppelpaj och bara en underbar kväll. Lite gränsbrytande och något vi nog alla behövde efter två tuffa veckor. Jag hoppas att fler hakar på trenden. Om inte annat har jag och Klara insett att det är rätt smidigt att dra ihop ett gäng på middag.

Idag cyklade jag och Klara ut till Sunnersta, hyrde kajaker och gav oss ut på vattnet i strålande solsken iklädd endast linne under flytvästen. En dag som ger energi för många veckor framöver. Picknick på en liten strand, och prat om allt det där andra som inte har med skolan att göra.

Det är kulturnatt här i Uppsala ikväll vilket innebär en massa olika happenings runt om i stan. Just nu är jag rätt mör så jag funderar på en powernap innan jag ska få i mig middag och sedan bege mig ner till Ohvandals för poesikväll. Det blir en utmärkt avslutning på en underbar dag i höstens tecken.

Att vara rädd för stötar i golvet

Alla har vi väl hört talas om Pavalos hundar. På föreläsningen i måndags om medicinsk psykologi fick vi en annan vinkel av samma teori.

En hund som befinner sig i ett rum, där ett staket skiljer ett golv som då och då ger stötar från ett golv som inte ger några stötar kommer snabbt att lära sig att hoppa över staketet till den "säkra sidan" Om en lampa tänds varje gång stöten kommer, resulterar det i att hunden hoppar så fort lampan tänds, även om det inte kommer någon stöt. Ibland är vi helt enkelt så rädda för att få stötar att vi hoppar så fort vi tror att lampan ska tändas. Jag hoppar högt ganska ofta. Vissa dagar känns det som jag befinner mig i luften hela tiden. Ju mer man hoppar, desto mer rädd blir man ju också för stöten. Ungefär som när man står med grässtråt några cm framför el stängslet, eller redo att ta första språnget ner i vattnet. Det är då man är som mest rädd och ofta kanske man ångrar sig, och får aldrig reda på att vattnet var svalkande på ett härligt sätt, eller att elen i stängslet inte var på.

Så för att återgå till hundarna och det jag ville ha sagt med det. Ibland är vi så rädda för att misslyckas, att bli sårade, att komma försent, för tidigt, säga fel saker, inte få vänner, inte hitta rätt.....att vi helt enkelt väljer att hoppa högt så fort risken finns där. Själv har jag kämpat ett tag med att ta det lugnare med plugget. Att lita på att kunskapen finns där, att jag kan, att det inte behövs läsas mer än tillräckligt och att om jag skulle misslyckas någon gång så är det inte hela världen. Än kan jag inte låta bli att hoppa lite då och då, men jag hoppar inte längre lika högt och inte heller innan lampan ens lyser. Tillsammans med andra har jag insett att jag ofta kan mer än jag tror, och att även om jag har panik två tre dagar innan en tenta, så brukar den lägga sig dagen innan. Sanningen är ju att jag inte ens varit i närheten av att få en stöt ens, jag har ingen aning om hur den känns.

Även på andra områden har jag lärt mig att inte hoppa, jag vågar ta steget ut för helt ärligt om vattnet skulle vara svinkallt så kan jag faktiskt ta mig upp, vira om mig i handduken och tycka synd om mig själv en stund.

Nybakat

Måste ju bara visa en bild på brödet jag bakade förra veckan. Jag fick en degblandare i födelsedagspresent och detta var invigningsbrödet. Så himla gott och saftigt blev det. Förut har jag haft problem med att det inte jäst och blivit alldeles för kompakt. Men denna gång blev det hur bra som helst. Jag vill inte äta något annat.

Receptet hittade jag i en favorit "Kärlek, Oliver och Timjan" av Anna och Fanny Bergenström

Det där med löften....

Jag har lovat mig själv att ta det lugnare den här terminen, att fokusera lite mer på det där andra...det där som livet egentligen handlar om. Och det går, har gått bättre och bättre för varje termin. Mindre plugg, mer annat. Det blir lättare och lättare. Dels för att jag kan slappna av mer i mitt kontrollbehov och stressen som uppstår men kanske framför allt för att jag fått så mycket annat som jag vill hinna med under helgerna/kvällarna.

Så denna termin är det minst en helt pluggfri dag varje helg som gäller. Veckan har bestått av 12-timmars dagar med fullt fokus på anatomi. Så idag tar jag ledigt. För det snurrar i huvudet av artärer, vener, nervplexan och bukhinnor....dagen ägnas gemenskap med vänner, kanske en sväng ner på stan och en hel del avkoppling. På bilden syns även mitt andra höstprojekt. En påbörjad kofta. Perfekt att koppla av med på kvällarna.