Solen skiner och jag slapp gå till tandläkaren.

Underbara solen tittar fram idag. Ska strax ta en promenad med mamma, sedan bär det av in till stan och träffa L. Så underbart, kan inte fatta att tiden gått så fort. Det var augusti sist vi träffades och nu är det snart november.

Tandläkaren var sjuk igår. Det känns lite surt eftersom det innebär att jag måste åka ner igen nästa vecka. Man kan ju lägga pengar på roligare saker än att åka upptåget. Fast en del av mig var ju lättad, tycker verkligen inte om att gå till tandläkaren och ytterligare en veckas tandtrådsanvändning kanske kan lindra ångesten lite grann.

Psykiatrins ansikten

Jag har haft en intressant eftermiddag, spenderad på Flustret tillsammans med många AT-läkare och några psykiatrer. www.psykiatrinsansikten.se Anade väl innan att många skulle ha kommit längre i sin utbildning, kanske inte att nästan ALLA gjorde AT. Nära att vända i dörren när jag upptäckte det, men skam den som ger sig och glad är jag för att jag stannade.

Fullspäckat schema med allt från rättspsykiatri, barnpsykiatri, teater och mindfulnessövningar. Även om det är långt kvar tills jag ska välja specialitet tycker jag att eftermiddagar som denna är lärorika. Det sätter utbildningen i ett större perspektiv. Får en att se att läkaryrket faktiskt innebär SÅ mycket mer än att kunna rabbla olika signalvägar i sömnen. Den teoretiska kunskapen är nödvändig för att kunna göra ett bra jobb, men att man använder det i ett större perspektiv.

Och ja, jag erkänner. Psykiatri intresserar mig. Inte nödvändigtvis att arbeta med ätstörningar och självskadebeteenden, utan chansen att få arbeta med både kropp och själ. Sen finns det så mycket annat som också intresserar mig att jag inte tänker rikta in mig på en specialitet redan nu. Jag vill gå igenom utbildningen med öppna ögon annars finns en övervägande chans att man går miste om något spännande på vägen.

Nu ska jag dock sätta mig och plugga lite inför fall-avslutet nästa vecka. I alla fall försöka göra en ansträngning att komma ikapp med föreläsningarna. Imorgon bär det av hemåt, först ett samtal i sthlm och sedan en tandläkartid. Längtar till lördag då jag äntligen ska få träffa underbara igen och sen blir det en sväng förbi mormor och morfar innan det blir återresa till Uppsala. Förhoppningsvis fulltankad med energi, mormorbröd och mamma-mat.

Just keep walking..

"Om man varit så sjuk i anorexi kommer man aldrig bli frisk" Fint citat från sjukhuset på tv3. Vad ska jag tolka det som, hatar sådana kommentarer. Så lätt att skylla på sjukdomen, acceptera att den finns där och på ett sätt tillåta den att förstöra ens liv. Jag vill, måste få tro på att man kan bli frisk. Jag känner ju faktiskt att jag är på väg.

Citat som denna gör att jag frågar mig själv "var jag aldrig tillräckligt sjuk?" Så fånigt lätt dessa tankar rycker tag i mig, gång efter gång. Varför ska det vara så viktigt? Vad är det i sjukdomen som gör att man hela tiden känner att man måste prestera, måste vara sjukast. Nu, när jag har framtiden i mina händer, ser ett liv bortom anorexin och är ganska säker på att det livet kommer bli mycket bra, varför tittar jag hela tiden i backspegeln. Varför måste jag försäkra mig om att jag varit tillräckligt sjuk för att få bli frisk? Det är ett helt omöjligt pussel att lägga. Ett minfält att gå på...för sjukdomen tillåter en aldrig att ha varit tillräckligt sjuk. Oavsett hur nära döden man varit hade man kunnat gå ner något kilo till, haft sond någon månad längre och knaprat några fler stesolid om dagen.

Idag är en dag då jag inte alls vill ta de sista stegen. Då jag vill klänga mig fast i det lilla jag fortfarande har kvar. Inte är redo att släppa min identitet som (fd)anorektiker. Men vad är det egentligen för identitet att hålla fast vid? Jag blir så förvirrad, då irriterad på mig själv, varför kan jag inte bara lämna det och gå vidare.

Att sakna det man kämpat mot....det man fortfarande måste slåss mot varje dag....vad mer kan man göra än att fortsätta kämpa. Justkeep on walking...ibland ska man helt enkelt inte tänka så mycket.

Distant dreamer

Although you think I cope,
my head is filled with hope
of some place other than here.

Although you think I smile,
inside all the while
I’m wondering about my destiny.

I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life.

I’m a dreamer,
a distant dreamer,
dreaming for hope, from today.

Even when you see me frown,
my heart won’t let me down,
because I know there’s better things to come.

And when life gets tough,
I feel I’ve had enough,
I hold on to a distant star,

I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life

I’m a dreamer,
A distant dreamer,
dreaming for hope from today.

Duffy-Distant dreamer.

Jaha...

Alltid den där tomheten, när man varit full av adrenalin i flera dagar och sen plötsligt är det över. Nu är det bara att vänta och se...eller vänta och vänta har ju ganska fullt upp under tiden. Men jag tror det gick bra, 60% ska jag nog ha fixat.

Nu har jag städat vårat lilla kollektiv och snart ska jag iväg till friskis för att få ut mig lite energi. Sen blir det trevlig middag på Smålands.

Jag vet det jag vill veta och det jag inte vet är inte värt att veta?

Försöker intala mig själv detta, att jag faktiskt har fått en övergripande bild av hur våra celler fungerar. Jag kan rabbla de flesta signalvägarna utantill och vet i vilken ordning cellcykelns cykliner aktiveras. Jag vet att kalcium oscillerar och jag kan rita en fin bild av cell-cortex. Det är nu det svåraste arbetet börjar. Att lita på mina kunskaper, att det räcker. Jag behöver inte kunna ALLT utantill, det finns där djupt inne och som jag och K sa, någon poäng på varje fråga borde vi få.

Fast jag kan stolt säga att mitt förnuft börjar infinna sig. Jämfört med tidigare har jag en annan säkerhet, jag vet på ett djupare plan att jag faktiskt har helhetsbilden. Jag har argument att säga till mig själv att det räcker, jag har en helt annan styrka i att brotta ner mina negativa tankar. De tar inte längre över! En dag innan tentan och jag har inte panik, jag har inte ont i magen och jag är faktiskt lugnare än på länge.

Kan ju nämnas att jag hade ångest, panik och extremt ont i magen för två dagar sen...så helt smärtfritt har det ju inte varit. Men samtidigt, vetskapen om att bitarna brukar falla på plats efter några dagar kanske kan få nästa tentaperiod att bli ännu lite mindre ångestladdad.

Helt ärligt, det är ganska trevligt att sitta ett gäng i bibblan på BMC. Att smyga fram till någon, viska en fråga, ta en kopp kaffe tillsammans eller bara en runda runt huset för att få lite luft. Kalla mig knasig, men att sitta tillsammans på BMC gör att en helg full med plugg faktiskt kan bli riktigt rolig. Har lite planer på att inte ta med mig mitt skrivbord när jag flyttar i December. Göra en "plugg-fri Zoon" i mitt lilla rum och istället utnyttja biblioteken mer i framtiden. Det tål att tänkas på....

Måste dock skälla lite på mig själv på andra punkter. Inte ok att slarva som jag gjort idag. Men vadå, man är väl inte mer än människa? Har slutat anklaga mig själv för alla mina fel och brister, ibland blir det inte perfekt, men huvudsaken är väl att det inte blir helt fel?

Nej, nu ska jag se på någon film, äta lite glass och bara ta det lugnt ikväll. En ny dag på BMC väntar imorgon, och jag ser faktiskt lite fram emot det.

I'm moving on...

Till triangeln..
Fick nytt studentrum igår, del i triplett på triangeln. Inflyttning första december, fönster mot gården och väldigt bra hyra. Jag är nöjd, skönt att få ett eget kontrakt.

Annars är det inte mycket att skriva om, alternerar mellan tre-fyra platser dessa dagar. Sängen-skrivbordet-BMC och ibland köket.... Men imorgon blir det en liten paus i pluggandet. Är inne i den fasen nu att jag bara vill att det ska vara över, få ladda batterierna igen, pusta ut och slippa vara i konstant ångest.

Men jag kan, det har känts precis lika dant inför de andra tentorna så varför skulle det inte gå vägen den här gången för? Nej, nu ska jag se några avsnitt av sjukhuset på tv3.se en annan bild av vad jag egentligen håller på med. Lätt att gräva ned sig och glömma ibland då alla monomera G-proteiner attackerar en och man förtvivlat försöker minnas om det var TNF eller TGF som stimulerade tillväxt respektive celldöd. Om jag någonsin kommer hitta ett nytt protein har jag lovat mig själv att göra allt jag kan för att det inte ska få en tre-bokstavsförkortning. DÅ tycker jag bättre om smurfar och Mad-max.

Studierådsmöte och konsten att försöka bevara lugnet....

Föreläsningar som vanligt, engagemanget för det extracellulära matrixet då jag vet att det ej kommer komma på nästa veckas dugga kunde inte vara sämre, men lite klarnade väl bilden hoppas jag.

Satt kvar med A och N och pluggade en stund, gick igenom några punkter på målbeskrivningen och sen bar det av till MedC och första mötet på MSR. Intressant vet jag inte om det var, är ju inte så insatt i frågorna men det är roligt att träffa studenter från högre terminer och få ett större perspektiv av vad utbildningen innebär. Det är så lätt att tro att det viktigaste är att kunna exakt hur signalvägen för Tyrosinreceptorerna påverkar gentranskriptionen....när läkaryrket egentligen kretsar kring något helt annat.

Idag har konstigt nog inte paniken över duggan infunnit sig. Jag saknar den inte, men antar att den kommer med nya tag imorgon. Men varje dag utan ångest är en bra dag, så jag ger mig själv en klapp på axen och försöker hålla kvar dessa känslor till imorgon. Jag kan inte allt, jag har mina luckor, men någonstans måste man välja vilken nivå man ska lägga sig på. Jag måste våga pröva att gå till salen på måndag utan att ha pluggat ihjäl mig innan. Som N sa, man måste ju ha krafter kvar på tisdag också. Man måste ju hinna leva!

Så för att orka med morgondagen som bjuder på lite plugg, ett fallavslut och förhoppningsvis ett studentrum så ska jag nog krypa till sängs nu. Satt uppe allt för sent igår och tittade på film. Fattar inte varför jag är som en liten bäbis, jag behöver mina åtta timmars sömn annars är jag en död sill.

Ibland vill jag bara lägga mig bland löven i skogen och drömma mig bort en stund.

Det är en helt underbar morgon idag och jag vill bara ut i skogen. Men har en hel del annat som ska fixas idag så skogen får vänta.

I fredags var det pizza-kväll med K och M. Helt sjukt god pizza och kladdkaka till efterrätt. Sitta och prata i timmar...me like! Gårdagen startade med ett core-bosu pass, finns det något bättre sätt att starta dagen på? Man blir glad i hela kroppen, alla står verkligen och ler där de försöker hålla balansen.
Sen var jag effektiv och pluggade i fyra timmar. Tror jag äntligen knäckt vissa koder, fått bitar att falla på plats och det är en lättnad.

Vid fem mötte jag Maja på Ica och vi inhandlade diverse nödvändigheter för en kyckling/svamp gryta som mer blev ett fräs eftersom vi hade lite mycket kyckling och svamp och lite för lite grädde. Men gott blev det och sen avslutade vi kvällen med Sing-Star i två timmar. Är faktiskt inte så hes som jag trodde. Det är svårt att tänka sig att både jag och Maja i stort sätt mimade oss igenom lucia-tågen på högstadiet. Får vi vara själva har vi inga problem att försöka överrösta Withney Houston. Lite läskigt var det dock när det lät som om någon ringde på dörren... Men det var bara vi som var nojiga.

På andra fronter händer det också saker. Nya metoder, nya hjälpmedel. Jag tror det kan bli bra. Jag känner att jag har stöd, jag känner att de bryr sig. De tar mig på allvar, visar på att jag inte är i mål riktigt än. Trodde aldrig att de skulle finnas där så här mycket. Jag vet att jag haft otroligt tur. "Det är ju nu det roliga arbetet börjar" som K sa när jag försökte säga att jag äter bra och att vardagen fungerar, att jag kände att jag inte hör hemma i huset. Det är ett underbart svar, ett svar som visar på att de ser mig, att de inte är intresserade av sjukdomen utan av att hjälpa mig få ordning på det kaos som jag snurrat omkring i så många år. Det gör att jag vågar släppa taget, lämna över kontrollen och lita på att de tar emot mig om jag skulle falla. Men jag skulle aldrig kunna falla så långt igen, för jag har för mycket som håller mig kvar, för mycket som lockar och drar mig framåt. Eller hoppar kanske jag ska säga, med min krycka...

Allt går i cykler...

Hela huvudet snurrar runt. G1,S,M också tillbaka till G1 igen. Någonstans på vägen glöms stackars G2 bort, viktiga G2 som kontrollerar att ingenting går snett. Cellcykeln...gör ett redan rörigt inre ännu mer kaotsikt. Jag vill bara skrika högt snart -JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ CELLER. Det känns som jag tillbringat flera veckor i ett vakuum. Jag ser celler, signalvägar, mitos och cellskelett. Att bara se till små detaljer gör mig galen, jag får ingen överblick får inget sammanhang. Allt ska fungera för att vi ska överleva...men hur? Ibland blir jag helt enkelt bara mer förbryllad ju mer jag lär mig.

För övrigt är det mycket som går runt runt i mitt liv. Det känns som om hela jag är en stor cellcykel där jag går från ett stadie till ett annat, vidare till ett tredje och sedan tillbaka till första igen. För varje varv hoppas jag att jag lär mig något, skapar verktyg för att en gång för alla ta steget ur spiralen.

Ska till K imorgon, många tankar, ideér och funderingar. Är det dags att ta upp det nu, att inte hålla på det längre. Att våga prova något nytt. Inse att jag kanske behöver en hjälp på traven. Har varit så skeptisk, men något förändras, jag inser vad jag kan förlora, jag ser vad jag har att vinna. Skäms för att ta upp det...NU...
Men varför inte? Det har varit på tal x antal gånger tidigare. Att möta sina fördomar, släppa på kontrollen och kanske ta sig ur spiralen jag hamnat i.

Att inte nöja sig med halvbra, att inte nöja sig med att ta sig igenom dagarna, att inte nöja sig förrän man sprungit enda in i mål. Det är så jag vill se på det. Mycket handlar om att släppa kontrollen, att våga pröva. Att bryta mönster och prova nya vägar. Att lämna det som varit och ta emot det som kommer med öppna armar. Att inte alltid behöva ha full kontroll på allt. Att lära mig hantera mina känslor, att bli bättre på att lyssna till mina känslor och att ta hand om MIG för MIN skull.

Ibland vet jag helt enkelt inte vart jag befinner mig. Varför allt är så svårt för just mig. Eller har alla det så här? Är det så här det är att leva? Jag vägrar tro det, för då vet jag inte vad jag ska kämpa för. Jag vill tro att det där bra dagarna som jag har, att det är så livet kan bli. Att den oron, ångesten och känslan av att vara helt totalt fel och misslyckad faktiskt inte behöver finnas där varenda dag.

Psykosomatik stod på schemat idag det väckte liv i många funderingar. Varför skäms jag så över det som varit, den jag är och det jag kämpar för?

höstkyla och inneboende stress

Det känns som jag är konstant uppe i varv just nu. Som om det är tentaplugg på gång även om det är tre veckor kvar till duggan. Har myror i kroppen, får panik lite då och då och vill helst av allt bara gömma mig. Det jag egentligen önskar är tro på mig själv. Att hitta balansen där jag inte stressar ihjäl mig, känner mig värdelös och får panik om jag inte kan rabbla alla signalvägarna i sömnen. Det är mitt största problem. Jag kan inte lita på mig själv, känner mig dum i huvudet när jag sitter i grupper och pluggar, undrar vad de tror om mig, vad gör jag egentligen på den här utbildningen?

Sen får jag tentaresultat som visar på raka motsatsen av den verklighet jag bygger upp. Hur ska jag få dessa pusselbitar att passa? Ett sätt är att våga ta det lugnt, att fastän jag får panik och ångest inte sitta där med näsan i boken timme efter timme. Det har jag prövat den här terminen med varierande resultat. Det är roligare att plugga i grupp men min osäkerhet blir bara större och större.

Jag vet att jag inte är den enda som brottas med de här problemen, men jag tänker kämpa tills de har blivit så små att de inte längre hindrar mig från att må bra. Just nu sover jag otroligt dåligt och det påverkar mig resten av dagen. Att ligga och vrida och vända på sig, oroa sig, stressa upp sig, planera, ångest, panik... då önskar man att man hade en liten tablett i närheten som skulle kunna dämpa det värsta. Det var länge sen jag gick på medicin nu, men fortfarande kan jag minnas det behagliga/obehagliga lugn de gav mig. Hur de liksom planade ut alla känslor och gjorde välden väldigt luggig. Som att allt baddades in i bomull.

Började dagen med ett stykepass på F&S med Andrea. Att gymma kanske inte är det roligaste som finns, men med gott sällskap och vetskapen om att jag faktiskt bygger upp istället för att brya ner min kropp gör det till några av veckans alla höjdpunkter. Sedan hann jag plugga en stund innan jag åt lunch och for ner till stan för en eftermiddag med Maja. Köpte lite smått och gått vi hittade en jätte fin sjal till Maja.

Nu ska jag till Sara, lite fredagsfilm och sen tror jag det får bli en hyfsat tidig kväll. Måste försöka få några timmars sömn i natt.

Har lovat mig själv att bara plugga på fm imorgon, håller tummarna för att jag lyckas hålla det. Till saken hör ju att man inte lär sig mer för att man sitter åtta timmer en dag istället för två. Det finns en övre gräns för hur många transkriptionsfaktorer och gen-regleringar som huvudet kan ta in per dag. Den går någonstans vid två timmar, sen sitter jag mest för att lindra min egen ångest.

Ögonen är själens spegel

Satt och tittade på en dokumentär på om ledarskapsbeteende och det väckte många minnen och många känslor. Jag vet inte varför jag har så svårt för att lämna det, vill jag ens göra det. Jag menar inte alls att jag vill skada mig själv, svälta mig och sikta på ytterligare en inläggning. Tvärt om. Det är något som håller mig kvar, som gör att jag vill veta, förstå, hjälpa, engagera mig. Frågan är bara hur och i vilken form.

Vissa tycker att det är ett tecken på att man inte är frisk. Att så länge man har ett intresse av att följa debatten, diskutera och fundera så är det den sjuka delen av en som vill tillbaka. Jag vill hävda att det kan vara precis tvärt om. Jag känner att jag behöver få distans till det jag varit med om. Detta kan jag inte få genom att stänga dörren till det, lotsas att det aldrig skett, att jag inte har en aning om vad det handlar om. Distans kan jag kanske få om jag kan sätta mina erfarenheter i ett större perspektiv, sluta värdera saker i friskt eller sjukt. Sluta känna att jag måste känna och agera på ett visst sätt för att passa in i samhället.

Så jag kanske just nu tycker att barn och ungdomspsykiatri lockar mer än kardiologi. Det behöver inte betyda att jag är en sämre läkare, att jag inte är frisk. Är det inte så att vi ofta blir intresserade av det vi har egen erfarenhet av. Kanske är det dags för mig att sluta skämmas över det jag varit med om och istället vända det till min styrka.