Skattjakt...barnsligt roligt

Jag går runt ön, tänker funderar och planerar. Jag ler för mig själv. Jag är plötsligt sju år igen och det finns inget roligare än skattjakter.

Kantareller och vildsvin i skogen

När arbetsdagen är slut, köket är skinande rent och fläkten avstängd drar jag på mig mina gymnastikskor, tar en plastpåse och beger mig ut i skogarna här på ön. I var och varannan dunge lyses mossan upp av antingen gula kantareller eller löv. Påse, efter påse, myggstick efter myggstick njuter jag av att få vara här. Ströva tyst i skogen. Ibland hör jag ljudet från mälaren, en fågel som springer i buskarna eller som tidigare ikväll grymtningarna från vildsvinen. Påsen åker i luften, högt skrik och jag har sprungit hundra meter på nytt värdlsrekord. Efter det går jag och sjunger i skogen, vill inte skrämma vildsvinen ytterligare en gång.

Idag bjöd jag de som jobbar i köket på fika ute i trädgården. Foton, skratt och en gemenskap. För en stund glömmer man bort de där gränserna. De suddas ut, försvinner med bullarna och kakorna. Jag har fått sätta många förutfattade meningar under lupp, jag har hört så många livsberättelser att jag skulle kunna skriva flera böcker.

Det är inte bara att ge, jag får så otroligt mycket av att vara här, Även om kroppen är trött efter få timmars sömn och få minuters stillasittande är jag full av energi.

Hoppets ö

Ledighet

Ledig, fri att göra vad jag vill. Jag tänker inte bara på en dag utan minsta planering, utan friheten i att inte behöva göra något just för stunden. För även om jag jobbar är ledigheten under sommaren något fantastiskt. Att låta huvudet ta semester.

Läsa Harry Potter i flera timmar, bara för att jag fick lust.
Bjuda vänner och grannar på middag, bara för att det är härligt
Ta bilen och åka dit man känner, bara för att se var ratten leder
Vakna, vända på sig och somna om, bara för att jag just nu inte orkar gå upp
Ta bussen till jobbet, och se fram emot en veckas vistelse på ön

Att vara ledig, och bara ta dagen som den kommer utan att planera hur man ska få veckan att gå ihop. Det är vad ledighet handlar om. Jag har insett att man inte behöver åka till Grekland eller Spanien för att känna lugnet. En fika i trädgården, blunda och bara vila en timme. Utan några måsten, utan något dåligt samvete och utan känslan att man förlorat tid

.

Hågadalen, lugnets oas i Uppsala

Två dagar utan el och vatten...

Tänk vad beroende man är, av sådant som man inte ens tänker på att man har. Att tvätta händerna i havsvatten, att tända en fotogenlampa när solen går ner och den där svaga bismaken av salt i kaffet eftersom kopparna sköljts i havsvattnet. Det får mig att undra...hur skulle livet vara utan allt det där som vi aldrig ens tänker på att vi är lyckligt lottade att ha.

Här lyser en lampa i ett hörn, på spisen puttrar maten, p3 i bakgrunden och här sitter jag. Framför soffan en TV med DVD. Tänk att för några år sedan hade jag ingen aning om vad DVD var för något. Min mormor och morfar har aldrig köpt en videospelare i hela sitt liv. De har klarat sig fint, förebilder. I stugan i Norge finns numera en liten TV, men det är ingen som tittar på den. Tänk att jag och Jens var i Norge i nästan en månad utan att ens sakna TV.

Så vad gör man istället? Jag badade (tårna), byggde sandslott, plockade smultron, spelade spel, läste, åt god rökt sik och bara njöt. På morgonen åkte jag och Carin ut med kajakerna och hann precis tillbaka innan dimman la sig som ett tjockt täcke runt ön.

Orolig i natten....

Var på bio igår, Harry Potter. Jag och mamma. Konstiga drömmar...rörigt där verklighet och fantasi blandas i en härlig pytt i panna.

Känner en tidsbrist. Vill så mycket, dagarna fram till nästa pass börjar är redan inplanerade och jag vet inte...kan kännas som om man lever i en kalender. Vill mest av allt bara finnas nära, finnas tillgänglig. Jag märker ju att det inte är bra. Önskar att jag kunde göra med. Ibland kan en ö i mälaren vara alldeles för långt bort när man vill ge någon en kram just nu, i denna sekund. Även Upplands Väsby kan vara otorligt långt bort, för att inte tala om Gåssten. Samtidigt, kanske trissar jag bara upp det. Kanske gör jag mig mer behövd än jag är. Men jag vill ge någon en kram, just nu och den personen är inte på kramavstånd.

Om livet på en ö

Det är lugnt och fridfullt. Små hus med olika namn och färg. Ankor och fiskmåsar med sina ungar. En brygga där man kan meta och fiska gädda. En liten eka. Stigar i skogen, längs vattnet. Smuitron, rabarber och körsbär. Ett litet kapell och en matsal.

I ett köka står jag hela dagarna och rör i byttor, blandar degar och knådar kakor. Jag skrattar, jag ler, jag får ta del av livshistorier. Vad vet egentligen jag om livet, undrar de? Jag vet en hel del, men bara om mitt eget liv. Om ditt, och ditt och ditt vet jag ingenting. Vad tänker du på, vilka sorger bär du på, vilka kära saknar du, vad ångrar du, vad flyr du från.

Det är en idyll, men livet här har varit hårt. Ett andrum i förhoppning om att det ska leda till något bättre. Under tiden får jag möjlighet att göra något litet. Ett litet samtal över en kopp kaffe, en nybakad kanelbulle efter utflykt till grannön. Jag vet inte om jag gör någon skillnad, men människorna här gör xkillnad för mig.

TV minnen

Nu är det Skrollan, Ruskprick och Knorrhane på TV. Perfekt eftersom jag har en timme över innan jag ska träffa Loivsa.