Att vara med

Jag minns hur det var. 15 år och man ville vara som alla andra. Jag minns hur det var. 15 år och jag var allt annat än med. Jag minns hur det var. 15 år och jag ville så gärna vara med, men vågade inte. Idag är det inget jag saknar.

Nu är min bror 16. Han är med. Han är förebild. Men ändå är pressen så stor. Jag önskar att han kunde se in i framtiden. Se att livet som 16 bara är en väldigt kort period av sitt liv. Att det känns som den viktigaste tiden idag, men i själva verket bara är en liten parentes. Jag önskar att du skulle våga säga nej, vara förebild åt andra hållet. Jag önskar att du inte tycker det är ett måste,att du såg det jag ser. Jag hör din tvivel, jag hör vad du säger, din önskan. Snälla våga ta steget och säga nej. Man vet aldrig när det går för långt, och det jag fått höra i natt gör mig rädd.

SVT, Dokument innifrån: Rör inte min sup

När världarna krockar

Ett liv i Uppsala, en historia i Stockholm, Småland, Hälsingland, Gotland.... Vi känner varandra, men har egentligen bara delat några få år av ett långt liv tillsammans. Att få träffa familj och vänner som man vet namnet på, att få ett ansikte, ett skratt och lära känna varandra ännu bättre.

Den här sommaren innebär att världarna krockar ibland. Att ta hem vänner till Upplands Väsby, att besöka vänner och lära känna varandras familjer. Att nästan vara lika stolt och glad över att vännens systerdotter börjar äta gröt som gudmodern själv. Det är att lära känna varandra och att dela livet med varandra. Jag vill inte att det bara ska vara för några få år. Jag vill att detta ska vara gemenskaper som kommer förbli livet ut och växa för varje år.

kardemummakaka, Lexus och fläderblomssaft

En liten resumé av dagen. Ibland är det skönt att inte ha något speciellt att göra. Kanske framför allt när man haft en underbar dag igår och har något att se fram emot imorgon. Att vakna och sen bara känna efter vad man har lust att göra. En liten promenad, sillunch på altanen och sen lite degblandning. Det blev en kardemummakaka, mamma gjorde flädersaft och det kändes som jag var fem igen. Fast jag tror inte att mamma någonsin gjort saft förrut. Men känslan, av sommar, semester och lugn och ro.

Vännen från Ljusdal kom förbi med pojkvännen. Lite fika, lite skitsnack och sen fick jag köra en Lexus fram och tillbaka från Rotebro station. Jo, jag tycker om dagar som består av ingenting, men kanske ännu mer dagar med fullt upp. Men det är skönt att landa lite emellan och bara sitta i syrenbersån och lösa korsord, läsa och prata strunt.

Full fart på mammas fest

Kardemummakaka

100 gram smör

3 dl socker

1 ägg

1 msk kardemumma

5 dl mjöl

1 tsk bakpulver

2 1/2 dl mjölk

pärlsocker

Vispa smör och socker smidigt. Tillsätt ägget och kardemumman. Blanda mjölet och bakpulver. Tillsätt växelvis med mjölken. Häll i en smörjd och bröad form, jag använde en rund, och strö över pärlsocker. Grädda i 45 min, 175 grader.

Vännen från norr berättade om en liknande kaka med rabarber i. Det ska jag prova nästa gång, eller kanske hallon.

Jag önskar

att jag kunde berätta,
att jag kunde dela med mig av det jag känner,
att jag hade svar på dina frågor,
att dina kommentarer inte gjorde så ont,

att jag var starkare i min tro,
att jag visste vad jag tror,
att jag kunde svara på dina frågor
att jag inte kände mig så dum.

Men det kommer, och för varje dag blir jag mer och mer viss om saker och ting. Snart ska jag kunna svara. Tills dess går jag undan och läser i tysthet, skickar ett sms till en vän och bara tillåter mig själv att känna.

...

Sjukskriven, rastlös, molande värk, regn och en hel del andra irriterande saker. Jag vaknade helt enkelt på totalt fel sida idag. Så där så att man känner det redan när man öppnar ögonen. Men det bästa med det är ju att det bara kan bli bättre.

Baka bröd på filen som är kvar, kanske en promenad i Håga också måste jag städa lägenheten. Det blir Upplands Väsby i eftermiddag. Uppsala är ingen stad att vara i på sommaren, framför allt när man inte ens jobbar.

Jag vill hit igen, tyvärr måste ju tummen bli bättre innan jag kan
sätta mig i en kajak igen.

Möten i ett väntrum

Som sagt spenderade jag sex timmar på akuten igår. För en liten tumme som kan göra förfärligt ont. Det är inte det roligaste. Vi var en liten skara människor som "flydde" värmen och satt bänkade i ortopedakutens väntrum. Tillfälliga möten, samtal, skratt, någon har en skadad vrist, en annan ont i knät eller handleden också jag med min tumme. Vi förflyttar oss tillsammans från akuten till röntgen och sedan tillbaka igen. Bjuder varandra på kaffe, godispåsen skickas runt. Vi har aldrig träffats förut och har bara gemensamt att vi just i denna stund befinner oss på akuten. Det blir en trevlig kväll fastän stolarna är hårda och tummen bultar. Det är de där tillfälliga mötena med männsikor som ibland förgyller tillvaron, även en kväll på akuten. När min tumme är ordentligt omlindad säger jag hej då och lycka till med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer se dem igen. Jag går ut genom dörren, lämnar akuten, men människorna i väntrummet kommer följa med mig en stund till. Tillfälliga möten lämnar spår.

När smärtan gör det omöjligt att sova

Kom hem från akuten för två timmar sedan. Spricka i tummen, och många skrapsår men annars hyffsat okej efter en regäl vurpa med cykeln. Men nu gör det så sjukt ont. När adrenalinet minskar och man är hemma igen. Det molar och värker så jag kan inte tänka på något annat. Panodilen jag fick ger ingen lindring what so ever. Jag ska aldig klaga på personer med smärta. Det är fruktansvärt. Har aldig varit med om något liknande tror jag. Vill helst av allt bara slita av mig tummen så att jag slipper med den. Vill sova, men har nog stält in mig på en natt utan så många timmars sömn. Hoppas få tag på smärtlindring som fungerar imorgon.