Trampa vatten, simma en bit, trampa vatten.

Jag är förvirrad just nu, men vet av erfarenhet 

att det ofta leder till något bra.

En ny horisont som siktas, ett nytt mål,

men jag är så dum att jag först måste pröva på 

känslan av att drunkna

en gång till

för att sedan börja simma igen

Varför? 

Det bara är så ibland, 

att man blir trött

och behöver någon

som kastar en livboj till en

Brunch med böcker

Långbordet är dukat.
Amerikanska pannkakor i högar, nybakat bröd, äggröra och rökt lax. Kaffekannan är påfylld och man kan få både te och kaffe om man inte kan välja. Lite halvfrusna blåbär och groddarna som glöms i kylen.

En lördagsmorgon fylld av skratt, böcker och gemenskap. På väg ner till stan säger vännen "det är konstigt, jag blir alltid lite varm inombords efter våra bokbruncher" och jag förstår precis vad hon menar. Den där varma känslan som fyller ens bröst när man mår bra, är bland vänner och känner gemenskap och frid.

Jag minns en tid, en tid när bröstet var fruset till is, när ingen kunde nå in oavsett om de använde ishacka eller gaslåga. Plötsligt blir allt så solklart, även i det grådaskiga vädret. Det var ju det här jag var så rädd för att gå miste om att jag skyddade mig själv genom att stänga allt och alla utanför. Hellre inte försöka än att bli besviken. Jag blir frustrerad över att inte förstå hur jag själv agerat, förstå hur jag själv fortfarande agerar. Men kanske ska jag bara pröva att släppa det. Våga lita på att jag inte längre behöver skydda mig, vara rädd. Våga lita på att vänner finns här och alltid kommer att finnas oavsett om jag är på topp varje dag eller inte.

Förnuft och känsla

Ibland skriker min känsla rakt ut. Sparkar bakut som en stor hingst i mitt bröst. Får mig att tappa andan, stänga den stora svarta porten som vaktar mitt hjärta och gå in i mitt trygga fort. Jag blir livrädd och innan jag hinner förstå vad som hänt så har jag skyddat mig själv så som jag alltid gjort. 

Det är normalt att tycka det är obehagligt och tråkigt när vänner är trötta så att de blir lite griniga. Men det är inte normalt att bli livrädd, banna sig själv och tycka att man är världens jubelidiot som inte tidigare fattat att vi kanske trots allt inte är vänner. Det är inte normalt att tolka in djupa meningar med varje ord som sägs och att låta det gå ut över hela förmiddagen. 

Minnen väcks till liv i känslorna. Och jag får inse att jag fortfarande inte kan hantera stressade och trötta vänner. Men det häftiga är att jag idag faktiskt kan prata om det. Och tänk vad mycket ett ord på känslan kan göra. Bang säger det så exploderar tankebubblan och jag är tillbaka i verkligheten.

Så min dröm är att jag ska våga sätta ord på det redan när det kommer. Så att jag slipper dessa dagar av fängelse där självförebråelserna haglar över mig. 

Så lugnar sig stormen och man kan återigen njuta av havet. 

Det är underligt,
hur en sak leder till en annan.
Hur allt länkas samman, dominobrickor som faller efter varandra.
Ibland önskar jag att de stod med lite längre mellanrum från varandra, att bara en eller två kunde falla utan att ta de andra med sig. Ibland önskar jag att en vindpust skulle komma och få den första att falla, så att hela kedjan av brickor på några sekunder hade rasat.

Jag är ofta så rädd för att de ska börja falla. Vill att de ska stå där uppradade med jämna mellanrum. Har ingen kontroll över förloppet när väl den första börjar tippa. Men jag vill tro och lita på att det bär med sig något gott. För kanske har jag redan funnit ett bättre plats att bygga upp dem på nästa gång, bara de väl börjar falla.

Te enligt Nasse

" Det finns någonting inom oss alla som vill vara olyckligt. Det får vår fantasi att skapa problem som inte existerar, vilket ofta leder till att de verkligen dyker upp. Det får oss att överdriva de svårigheter vi redan har. Det förstärker det dåliga självförtroendet och en bristande respekt för andra. Det förstör vår stolthet över yrkesskicklighet, ordning och renlighet. Det förvandlar möten till Konfrontationer, förväntningar till Fasa, möjligheter till Faror och spångbrädor till Stötestenar. Man kan se hur det fungerar i grimaser och rynkor i pannor, som drar ansiktsmuskulaturerna framåt och nedåt och påskyndar åldrandet. Det förgiftar tankarna därbakom med sin negativa energi och sprider sig åt alla håll som en sjukdom. Och sen återkommer det speglat och förstorat av andra, olyckliga tankar och ansikten. Och så håller det på. "

  Benjamiin Hoff

Jag läser en bok som jag länge tänkt läsa. Skriven av en tjej jag mötte en eftermiddag i en hall fem trappor upp på St. Eriksgatan. Hon log och skrattade, jag var helt inne i mig själv. Hon blev ett bevis på att det gick, men också en jobbig förebild att leva upp till. Idag är hon en kämpe, det är jag också. 

Vi har nog båda en liten djävul som sitter på axeln och ständigt säger att vi inte duger, men vi har också en ängel som sitter på andra axeln och tjäbblar emot. 

Tuvstarr, John Bauer  

Tankar

Tankar som virvlar,

tidigt på morgonen, 

sent på kvällen,

natten igenom.

Vissa tidpunkter i livet,

fyllda av tankar.

Det leder någon vart, 

men vägen känns lång.

Pockar på, säger 

hej, du där, glöm inte.

Och jag önskar jag kunde glömma

önskar jag kunde vända ryggen mot 

det som gör ont. Bara gå vidare....

Så står jag där, och väntar. 

För sanningen är att jag inte kommer

någonstans. Inte innan jag tar tag

i allt det där som jag önskar glömma. 

Ord

Ibland är det mest bara babbel, ibland träffar de mitt i prick.
Ibland saknas de när man som mest behöver dem,
Ibland kommer de utan att man hinner tänka efter.

Ibland sårar de mer än man menat, ibland helar de mer än man kan förstå.
Ibland startar de en lång resa, ibland utgör de sista meningen av ett långt stycke.
Ibland önskar man att man hade dem alla, ibland önskar man att man inget förstod.

Ord kan såra, Ord kan läka, Ord kan få oss att skratta, att gråta. Ord kan bygga upp och de kan bryta ner.

Ord, ord, ord. Hela dagarna omges vi av dessa små beståndsdelar.

Radio

Radion står på mest hela dagarna...eller i alla fall de få timmar jag befinner mig i mitt eget krypin. Jag lyssnar på P1 på morgonen, P3 på eftermiddagen och PodRadio på kvällarna. 

Så ett tips till er. Lyssna på "Piratpillren och striden om HIV-medicinerna" från P3-dokumentär. 

Nykläckt

Sommarminnen som får mig att le av värme. Och jag ler med hela ansiktet när jag tänker på hösten som ligger framför oss. Tänk att jag skulle börja tycka om kirurgi också...redan efter en vecka. Var skall detta sluta? Det har kläckts ytterligare en tanke, en till möjlighet, en till väg att gå. 

Sommaren som gick

Den kom med dagar av ledighet, tid att göra allt det där som inte hunnits med.
Den blev ganska lagom lång. Svenskt lagom av arbete och vila, hemmatid och resor.

Nu är jag tillbaka i Uppsala. I mitt lilla krypin där jag trivs mer och mer för varje dag som går. Ommålat, nymöblerat och en massa småpyssel som ligger och väntar. I like....

Idag slogs jag även av idén att jag kanske vill bli kirurg. Ytterligare ett alternativ att fråga på den ständigt återkommande undran om "vilken SORTS läkare ska du bli?

Hösten kommer sakta, känner kylan när man cyklar till Ackis tidigt på morgonen. Jag trivs, den är välkommen. Jag har laddat förrådet av te, värmeljus och mörk choklad. Sitter just nu och dricker "den raude"från Kraenku.