Ibland är det helt enkelt inte kul...

Idag är en sån där dag då jag helst av allt skulle vilja gå och gömma mig. Krypa in på en slutenvård någonstans, få krypa upp i någons famn och känna mig liten. Att få gråta utan att andra ska tycka att man är konstig, att få förståelse för något som är så svårt att sätta ord på. Idag är helt enkelt en dag då jag bara vill fly, en dag då allt känns så svårt. Allt blir hundra gånger tyngre än det egentligen borde vara och hjärnspöket skriker så han snart måste bli hes.

Men jag sätter hårt mot hårt. Sitter här fastän jag helst skulle befinna mig på F&S eller i alla fall ute på en promenad. Inte blev det bättre av möte med dietisten där det konstaterades att jag måste äta ÄNNU mer. På ett sätt är det väl underbart att se att två nd om dagen utöver allt jag äter inte gjorde någon skillnad, men samtidigt suckar jag och önskar att det bara kunde vara över. För varje dag som går växer ju motståndet, varför ska just jag gå upp mer i vikt när det finns så många andra som är underviktiga...

Det är skrämmande att läsa skillnaden i detta inlägg mot dagar då jag mår bra. Det är som dag och natt, även om jag kämpar emot är det bara att inse att vissa dagar är det som om åren sen Nordiska/MANDO förvandlats till timmar. Tur då att man kan snegla i kalendern och försäkra sig om att det faktiskt hänt en hel del.

Nu har jag ju tex. ett seminarium att förbereda. För visst kan väl lite läsning om cytokinaser och JAK/STAT signalering få tankarna att skingras.

Lugn, jag kommer igen med nya tag imorgon. Måste bara få ventilera lite. Speciellt som min telefon inte fungerar, underbara inte heller har en telefon och solen redan gått ner.

Tisdag 23 september

Inga föreläsningar förrän efter lunch idag, vilket betyder en ledig förmiddag eftersom jag redan skrivit klart anteckningarna från förra veckan. Tagit en promenad och fyllt på förråden med vitaminer, flourtabletter och näsdukar...och nu tänkte jag läsa lite inför föreläsningen. Vet att det står i alla studieteknik böcker att man ska läsa innan föreläsningen och inte efteråt, men viken verklighet kommer de ifrån. Vem tror att man hinner dels renskriva dagens föreläsningar OCH förbereda morgondagens på en kväll?

Gårdagen var också lugn, vilket fått mig att stressa ner och få båda fötterna på jorden igen. Börjat titta på olika studentrum/bostadsköer också inför flytten i januari. Det är en latent stressfaktor, men jag tror det ordnar sig.

Pappa kom med en överraskning igår. Han har bokat vinterresa till egypten. Dykning och lite sol i början av januari låter ju helt underbart.

Söndag 21 september

Veckorna rusar förbi i rasande takt. Snart är september slut och sommarens värme känns mycket avlägsen. Men jag klagar inte för jag trivs med vardagen och en promenad i skogen en kylig september morgon kan få vem som helst på bra humör.

Fredagen bjöd på PPK och jag kan bara åter igen konstatera att det hänt en del det senaste halvåret. Stolt över vilka framsteg man gjort. Varför är det så att man så lätt glömmer hur det har varit. Det är så lätt att hela tiden fokusera på det som fortfarande spökar och tänka att det aldrig blir bättre. Sanningen är ju faktiskt den att jag kämpat hårt och att kampen faktiskt gett väldigt mycket tillbaka.

Det är svårt att minnas hur det var när allt bara var svart, mörkt och skrämmande. När livet kändes som ett omöjligt pussel som jag inte alls förstod hur jag någonsin skulle kunna hantera. Det är inte så långt borta, ligger alltid och lurar någonstans redo att gripa tag i mig och skrika -DU KAN INTE, DU HÖR INTE HEMMA HÄR, DU HAR INTE RÄTT ATT SÄGA ATT DU MÅR BRA. Sådana tillfällen kryper jag ihop likt en liten boll i sängen och kramar hårt om giraffen....Men efter ett tag inser jag att det bara är ett rop från förr, att ingen begär att jag ska klara allting, att det är ok att känna sig rädd och liten. Det är inte tankarna som skadar mig, det är hur jag hanterar dem!

Jobbade igår, får se hur mycket jag orkar jobba i höst. Fick en glad överraskning i form av fem veckors semesterersättning från Hemköp och då känns det mindre lockande att cykla omkring i Uppsala i höstblåsten. Fast samtidigt så ger det mig otroligt mycket energi att komma hem till någon som säger rakt ut att de saknat en. Det värmer gott i själen.

Nu ska jag göra i ordning lite mellanmål och sen blir det lite plugg-tid med Sara. Ska experimentera i köket ikväll också så måste förbi ICA.

Torsdag 11 september

Det är otroligt hur snabbt rutinerna kommer tillbaka, hur snabbt vardagen omsluter en i ett skyddande hölje. Jag kan inte låta bli att tycka det är underbart att hösten är här, att en ny termin börjat och att vänner äntligen kommit tillbaka till Uppsala. Har nog inte insett hur mycket jag saknat det.

Idag har jag åkt tur och retur till vårdcentralen, hört på vilda äventyr från storsjöyran, träffat en man som ansåg sig perfekt eftersom han såg ut som en gorilla och lyssnat på knaster i lungorna. Vad mer kan en läkarstudent önska sig av en torsdag i september?

Har dessutom återhämtat mig från en tuff förkylning som golvade mig totalt igår. Länge sen jag mått så dåligt och första gången jag svimmat i mitt liv. Det var inte en trevlig upplevelse så jag väntar gärna minst 22 år till nästa gång. Men om gårdagen tillbringades i soffan, med en blixtvisit till BMC för att sekvensbestämma lite DNA, så har jag varit full av energi idag.

Tåget hem var försenat och snälla Andrea bjöd mig på ärtsoppa i Flogsta och sen lite plugg innan jag cyklade hem i mörkret. (måste inse att det är höst och plocka fram cykelamporna nu) Nu ska jag nog krypa ner i sängen tror jag, läsa en stund och sen sova och kurera mig så att jag är i form för uppdykning i helgen.

Livet leker och jag kan inte förtså vad det är jag varit så rädd för under så många år. Än är det en bit kvar, men oh vad många saker som fallit på plats de senaste veckorna.

Ny termin, nya möjligheter

Istället för att fokusera på det som inte fungerar, på det man inte tycker att man klarar av tror jag att man kommer långt genom att istället fokusera på hur man skulle vilja ha det. Jag fick göra en sådan övning hos K sist, och nu är jag på väg att arbeta mot det målet. Ett långsiktigt mål, ett mål att sträva efter och ha i åtanke då behovet att fly stunden kommer.

Än har jag bara kämpat för dessa mål i en vecka, men det börjar ge lite resultat. Jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle göra och insett åt vilket håll jag vill gå. Att skilja mellan det som ger ångestlindring för stunden och det som leder till långvarig lycka är väldigt svårt. En del av mig vill isolera mig, gömma mig för världen, äta si och träna så...Men en annan del, en mycket liten men envis del börjar streta emot och säga att livet kan innehålla så mycket annat. Så nu vänder jag ryggen mot mina gamla sätt att hantera min oro och ångest.

Jag är Bambi på hal is många gånger om dagen. Vill sätta på mig mina löparskor (som mycket praktiskt gått sönder) och bara gömma mig. Men nej, jag säger nej till allt detta och ja till livet. Tänk om det var så enkelt...men jag är på väg att lämna det här nu. Nu får det vara nog. Sjukdomen har tagit sju år av mitt liv, jag tänker inte låta den få åtta!