Det är underligt,
hur en sak leder till en annan.
Hur allt länkas samman, dominobrickor som faller efter varandra.
Ibland önskar jag att de stod med lite längre mellanrum från varandra, att bara en eller två kunde falla utan att ta de andra med sig. Ibland önskar jag att en vindpust skulle komma och få den första att falla, så att hela kedjan av brickor på några sekunder hade rasat.

Jag är ofta så rädd för att de ska börja falla. Vill att de ska stå där uppradade med jämna mellanrum. Har ingen kontroll över förloppet när väl den första börjar tippa. Men jag vill tro och lita på att det bär med sig något gott. För kanske har jag redan funnit ett bättre plats att bygga upp dem på nästa gång, bara de väl börjar falla.

Te enligt Nasse

" Det finns någonting inom oss alla som vill vara olyckligt. Det får vår fantasi att skapa problem som inte existerar, vilket ofta leder till att de verkligen dyker upp. Det får oss att överdriva de svårigheter vi redan har. Det förstärker det dåliga självförtroendet och en bristande respekt för andra. Det förstör vår stolthet över yrkesskicklighet, ordning och renlighet. Det förvandlar möten till Konfrontationer, förväntningar till Fasa, möjligheter till Faror och spångbrädor till Stötestenar. Man kan se hur det fungerar i grimaser och rynkor i pannor, som drar ansiktsmuskulaturerna framåt och nedåt och påskyndar åldrandet. Det förgiftar tankarna därbakom med sin negativa energi och sprider sig åt alla håll som en sjukdom. Och sen återkommer det speglat och förstorat av andra, olyckliga tankar och ansikten. Och så håller det på. "

  Benjamiin Hoff

Jag läser en bok som jag länge tänkt läsa. Skriven av en tjej jag mötte en eftermiddag i en hall fem trappor upp på St. Eriksgatan. Hon log och skrattade, jag var helt inne i mig själv. Hon blev ett bevis på att det gick, men också en jobbig förebild att leva upp till. Idag är hon en kämpe, det är jag också. 

Vi har nog båda en liten djävul som sitter på axeln och ständigt säger att vi inte duger, men vi har också en ängel som sitter på andra axeln och tjäbblar emot. 

Tuvstarr, John Bauer  

Tankar

Tankar som virvlar,

tidigt på morgonen, 

sent på kvällen,

natten igenom.

Vissa tidpunkter i livet,

fyllda av tankar.

Det leder någon vart, 

men vägen känns lång.

Pockar på, säger 

hej, du där, glöm inte.

Och jag önskar jag kunde glömma

önskar jag kunde vända ryggen mot 

det som gör ont. Bara gå vidare....

Så står jag där, och väntar. 

För sanningen är att jag inte kommer

någonstans. Inte innan jag tar tag

i allt det där som jag önskar glömma. 

Ord

Ibland är det mest bara babbel, ibland träffar de mitt i prick.
Ibland saknas de när man som mest behöver dem,
Ibland kommer de utan att man hinner tänka efter.

Ibland sårar de mer än man menat, ibland helar de mer än man kan förstå.
Ibland startar de en lång resa, ibland utgör de sista meningen av ett långt stycke.
Ibland önskar man att man hade dem alla, ibland önskar man att man inget förstod.

Ord kan såra, Ord kan läka, Ord kan få oss att skratta, att gråta. Ord kan bygga upp och de kan bryta ner.

Ord, ord, ord. Hela dagarna omges vi av dessa små beståndsdelar.

Radio

Radion står på mest hela dagarna...eller i alla fall de få timmar jag befinner mig i mitt eget krypin. Jag lyssnar på P1 på morgonen, P3 på eftermiddagen och PodRadio på kvällarna. 

Så ett tips till er. Lyssna på "Piratpillren och striden om HIV-medicinerna" från P3-dokumentär. 

Nykläckt

Sommarminnen som får mig att le av värme. Och jag ler med hela ansiktet när jag tänker på hösten som ligger framför oss. Tänk att jag skulle börja tycka om kirurgi också...redan efter en vecka. Var skall detta sluta? Det har kläckts ytterligare en tanke, en till möjlighet, en till väg att gå. 

Sommaren som gick

Den kom med dagar av ledighet, tid att göra allt det där som inte hunnits med.
Den blev ganska lagom lång. Svenskt lagom av arbete och vila, hemmatid och resor.

Nu är jag tillbaka i Uppsala. I mitt lilla krypin där jag trivs mer och mer för varje dag som går. Ommålat, nymöblerat och en massa småpyssel som ligger och väntar. I like....

Idag slogs jag även av idén att jag kanske vill bli kirurg. Ytterligare ett alternativ att fråga på den ständigt återkommande undran om "vilken SORTS läkare ska du bli?

Hösten kommer sakta, känner kylan när man cyklar till Ackis tidigt på morgonen. Jag trivs, den är välkommen. Jag har laddat förrådet av te, värmeljus och mörk choklad. Sitter just nu och dricker "den raude"från Kraenku.