Vet att det blir fel, att jag kanske sårar. Vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bra, trevar, vet inte, försöker men det blir ofta så fel. Känns inuti, gör ont, jag hatar det, men nu kan jag inte göra något åt saken. När ska jag lära mig?
Ska jag göra lite middag nu, sen fixa mig i ordning och handla lite päron....
Ibland blir bara allt så fel så jag vill dra filten över huvudet och gömma mig, men jag hoppas att jag lär mig något på vägen. Att det blir bättre nästa gång. Acceptera att det känns fel...gör det bästa av situationen...acceptera!
lördag 1 november 2008
Höstens skiftningar
Igår var det helt hemskt väder, jag ville bara krypa ner under en filt och gå i ide tills våren kommer. Men idag skiner solen och jag ska strax gå ut och ta en promenad. Det gäller att ladda förrådet av solsken inför hösten, veckan och den långa vintern. Jag är, på både gott och ont, väldigt beroende av att vara ute i solen. Hösten och vintern är således en pina, liksom att tillbringa soliga dagar inomhus.
Har ökat på min vuxenkvot idag genom att baka två surdegslimpor. Det trodde jag aldrig jag skulle lyckas med när jag började läsa receptet. Aldrig har jag tvivlat så mycket på mina bakkunskaper som då. Men lugn, man behöver inte knåda degen i tretton minuter, sedan tillsätta salt och sen knåda i ytterligare sju minuter. Kanske blir resultatet bättre, men jag är fullt nöjd med mina limpor som jag rörde ihop för hand på mindre än tio minuter.
Tankad med energi från ett Core/Bosu pass ska jag nu ge mig ut i solen. Sedan väntar utgång på Norrlands ikväll. Njuter av livet just nu, vad mer kan man önska sig.
Har ökat på min vuxenkvot idag genom att baka två surdegslimpor. Det trodde jag aldrig jag skulle lyckas med när jag började läsa receptet. Aldrig har jag tvivlat så mycket på mina bakkunskaper som då. Men lugn, man behöver inte knåda degen i tretton minuter, sedan tillsätta salt och sen knåda i ytterligare sju minuter. Kanske blir resultatet bättre, men jag är fullt nöjd med mina limpor som jag rörde ihop för hand på mindre än tio minuter.
Tankad med energi från ett Core/Bosu pass ska jag nu ge mig ut i solen. Sedan väntar utgång på Norrlands ikväll. Njuter av livet just nu, vad mer kan man önska sig.
lördag 25 oktober 2008
Solen skiner och jag slapp gå till tandläkaren.
Underbara solen tittar fram idag. Ska strax ta en promenad med mamma, sedan bär det av in till stan och träffa L. Så underbart, kan inte fatta att tiden gått så fort. Det var augusti sist vi träffades och nu är det snart november.
Tandläkaren var sjuk igår. Det känns lite surt eftersom det innebär att jag måste åka ner igen nästa vecka. Man kan ju lägga pengar på roligare saker än att åka upptåget. Fast en del av mig var ju lättad, tycker verkligen inte om att gå till tandläkaren och ytterligare en veckas tandtrådsanvändning kanske kan lindra ångesten lite grann.
Tandläkaren var sjuk igår. Det känns lite surt eftersom det innebär att jag måste åka ner igen nästa vecka. Man kan ju lägga pengar på roligare saker än att åka upptåget. Fast en del av mig var ju lättad, tycker verkligen inte om att gå till tandläkaren och ytterligare en veckas tandtrådsanvändning kanske kan lindra ångesten lite grann.
torsdag 23 oktober 2008
Psykiatrins ansikten
Jag har haft en intressant eftermiddag, spenderad på Flustret tillsammans med många AT-läkare och några psykiatrer. www.psykiatrinsansikten.se Anade väl innan att många skulle ha kommit längre i sin utbildning, kanske inte att nästan ALLA gjorde AT. Nära att vända i dörren när jag upptäckte det, men skam den som ger sig och glad är jag för att jag stannade.
Fullspäckat schema med allt från rättspsykiatri, barnpsykiatri, teater och mindfulnessövningar. Även om det är långt kvar tills jag ska välja specialitet tycker jag att eftermiddagar som denna är lärorika. Det sätter utbildningen i ett större perspektiv. Får en att se att läkaryrket faktiskt innebär SÅ mycket mer än att kunna rabbla olika signalvägar i sömnen. Den teoretiska kunskapen är nödvändig för att kunna göra ett bra jobb, men att man använder det i ett större perspektiv.
Och ja, jag erkänner. Psykiatri intresserar mig. Inte nödvändigtvis att arbeta med ätstörningar och självskadebeteenden, utan chansen att få arbeta med både kropp och själ. Sen finns det så mycket annat som också intresserar mig att jag inte tänker rikta in mig på en specialitet redan nu. Jag vill gå igenom utbildningen med öppna ögon annars finns en övervägande chans att man går miste om något spännande på vägen.
Nu ska jag dock sätta mig och plugga lite inför fall-avslutet nästa vecka. I alla fall försöka göra en ansträngning att komma ikapp med föreläsningarna. Imorgon bär det av hemåt, först ett samtal i sthlm och sedan en tandläkartid. Längtar till lördag då jag äntligen ska få träffa underbara igen och sen blir det en sväng förbi mormor och morfar innan det blir återresa till Uppsala. Förhoppningsvis fulltankad med energi, mormorbröd och mamma-mat.
Fullspäckat schema med allt från rättspsykiatri, barnpsykiatri, teater och mindfulnessövningar. Även om det är långt kvar tills jag ska välja specialitet tycker jag att eftermiddagar som denna är lärorika. Det sätter utbildningen i ett större perspektiv. Får en att se att läkaryrket faktiskt innebär SÅ mycket mer än att kunna rabbla olika signalvägar i sömnen. Den teoretiska kunskapen är nödvändig för att kunna göra ett bra jobb, men att man använder det i ett större perspektiv.
Och ja, jag erkänner. Psykiatri intresserar mig. Inte nödvändigtvis att arbeta med ätstörningar och självskadebeteenden, utan chansen att få arbeta med både kropp och själ. Sen finns det så mycket annat som också intresserar mig att jag inte tänker rikta in mig på en specialitet redan nu. Jag vill gå igenom utbildningen med öppna ögon annars finns en övervägande chans att man går miste om något spännande på vägen.
Nu ska jag dock sätta mig och plugga lite inför fall-avslutet nästa vecka. I alla fall försöka göra en ansträngning att komma ikapp med föreläsningarna. Imorgon bär det av hemåt, först ett samtal i sthlm och sedan en tandläkartid. Längtar till lördag då jag äntligen ska få träffa underbara igen och sen blir det en sväng förbi mormor och morfar innan det blir återresa till Uppsala. Förhoppningsvis fulltankad med energi, mormorbröd och mamma-mat.
tisdag 21 oktober 2008
Just keep walking..
"Om man varit så sjuk i anorexi kommer man aldrig bli frisk" Fint citat från sjukhuset på tv3. Vad ska jag tolka det som, hatar sådana kommentarer. Så lätt att skylla på sjukdomen, acceptera att den finns där och på ett sätt tillåta den att förstöra ens liv. Jag vill, måste få tro på att man kan bli frisk. Jag känner ju faktiskt att jag är på väg.
Citat som denna gör att jag frågar mig själv "var jag aldrig tillräckligt sjuk?" Så fånigt lätt dessa tankar rycker tag i mig, gång efter gång. Varför ska det vara så viktigt? Vad är det i sjukdomen som gör att man hela tiden känner att man måste prestera, måste vara sjukast. Nu, när jag har framtiden i mina händer, ser ett liv bortom anorexin och är ganska säker på att det livet kommer bli mycket bra, varför tittar jag hela tiden i backspegeln. Varför måste jag försäkra mig om att jag varit tillräckligt sjuk för att få bli frisk? Det är ett helt omöjligt pussel att lägga. Ett minfält att gå på...för sjukdomen tillåter en aldrig att ha varit tillräckligt sjuk. Oavsett hur nära döden man varit hade man kunnat gå ner något kilo till, haft sond någon månad längre och knaprat några fler stesolid om dagen.
Idag är en dag då jag inte alls vill ta de sista stegen. Då jag vill klänga mig fast i det lilla jag fortfarande har kvar. Inte är redo att släppa min identitet som (fd)anorektiker. Men vad är det egentligen för identitet att hålla fast vid? Jag blir så förvirrad, då irriterad på mig själv, varför kan jag inte bara lämna det och gå vidare.
Att sakna det man kämpat mot....det man fortfarande måste slåss mot varje dag....vad mer kan man göra än att fortsätta kämpa. Justkeep on walking...ibland ska man helt enkelt inte tänka så mycket.
Citat som denna gör att jag frågar mig själv "var jag aldrig tillräckligt sjuk?" Så fånigt lätt dessa tankar rycker tag i mig, gång efter gång. Varför ska det vara så viktigt? Vad är det i sjukdomen som gör att man hela tiden känner att man måste prestera, måste vara sjukast. Nu, när jag har framtiden i mina händer, ser ett liv bortom anorexin och är ganska säker på att det livet kommer bli mycket bra, varför tittar jag hela tiden i backspegeln. Varför måste jag försäkra mig om att jag varit tillräckligt sjuk för att få bli frisk? Det är ett helt omöjligt pussel att lägga. Ett minfält att gå på...för sjukdomen tillåter en aldrig att ha varit tillräckligt sjuk. Oavsett hur nära döden man varit hade man kunnat gå ner något kilo till, haft sond någon månad längre och knaprat några fler stesolid om dagen.
Idag är en dag då jag inte alls vill ta de sista stegen. Då jag vill klänga mig fast i det lilla jag fortfarande har kvar. Inte är redo att släppa min identitet som (fd)anorektiker. Men vad är det egentligen för identitet att hålla fast vid? Jag blir så förvirrad, då irriterad på mig själv, varför kan jag inte bara lämna det och gå vidare.
Att sakna det man kämpat mot....det man fortfarande måste slåss mot varje dag....vad mer kan man göra än att fortsätta kämpa. Justkeep on walking...ibland ska man helt enkelt inte tänka så mycket.
Distant dreamer
Although you think I cope,
my head is filled with hope
of some place other than here.
Although you think I smile,
inside all the while
I’m wondering about my destiny.
I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life.
I’m a dreamer,
a distant dreamer,
dreaming for hope, from today.
Even when you see me frown,
my heart won’t let me down,
because I know there’s better things to come.
And when life gets tough,
I feel I’ve had enough,
I hold on to a distant star,
I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life
I’m a dreamer,
A distant dreamer,
dreaming for hope from today.
Duffy-Distant dreamer.
my head is filled with hope
of some place other than here.
Although you think I smile,
inside all the while
I’m wondering about my destiny.
I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life.
I’m a dreamer,
a distant dreamer,
dreaming for hope, from today.
Even when you see me frown,
my heart won’t let me down,
because I know there’s better things to come.
And when life gets tough,
I feel I’ve had enough,
I hold on to a distant star,
I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life
I’m a dreamer,
A distant dreamer,
dreaming for hope from today.
Duffy-Distant dreamer.
måndag 20 oktober 2008
Jaha...
Alltid den där tomheten, när man varit full av adrenalin i flera dagar och sen plötsligt är det över. Nu är det bara att vänta och se...eller vänta och vänta har ju ganska fullt upp under tiden. Men jag tror det gick bra, 60% ska jag nog ha fixat.
Nu har jag städat vårat lilla kollektiv och snart ska jag iväg till friskis för att få ut mig lite energi. Sen blir det trevlig middag på Smålands.
Nu har jag städat vårat lilla kollektiv och snart ska jag iväg till friskis för att få ut mig lite energi. Sen blir det trevlig middag på Smålands.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)