Satt och kollade på ett avsnitt av SVTs Tonårsliv precis. Vet inte om jag ska säga bu eller bä. Det är alltid svårt att komma med kommentarer om något man själv har sådan stark anknytning till. Jag har jätte svårt att prata om dokumentärer, artiklar eller behandling av anorexi och ätstörningar fortfarande. Jag har inte lämnat det tillräckligt långt bakom mig för att kunna se det från ett neutralt håll.
En av tonåringarna har anorexi och går och väntar på behandling på SCÄ. Hon är 18 år och även om allas historia är olika kan jag känna igen mig väldigt mycket. Jag talade aldrig om sjukdomen så öppet, nämnde aldrig att jag mådde illa/hade ångest/hur mycket jag ätit. Jag skämdes, ville inte att någon skulle veta, oroa sig eller var väl rädd för att ingen skulle bry sig. Jag var liksom rädd för att någon skulle tvinga mig att äta samtidigt som jag desperat önskade att någon skulle göra precis det. Tyvärr vet jag att många blir triggade av dessa serier, jag slukade dem, åt upp dem, det var som att ge anorexin en hel prinsesstårta att kalasa på. Jag visste att det var fel, jag såg ju att andra led, men endå var det enda som fanns kvar dagen efter exakta mått och decilitrar. Det kan inte nämnas nog med gånger att vikt, kalorier, decilitrar, träningstider etc absolut inte ska nämnas i dessa serier. Det som verkligen fick min sjukdom att blomma ut likt en vinterkräksjuka var just en dokumentär om anorexi från England!
Men denna gång väcktes enbart avsky och hat mot denna sjukdom som förstör för så väldigt många. Att se bortom orden, se den panik, den ångest och den rädsla som ligger bakom. Jag längtar inte tillbaka. Jag har blivit så stark att anorexin inte kan växa längre. Den lilla näring det försöker få räcker inte. Jag vägrar låta den blomma upp igen, har ingen längtan, ser ingen vinning, förstår över huvudtaget inte hur den kunnat regera i så väldigt många år. Samtidig vet jag hur stark makt den hade, vilken trygghet och vilken oerhörd kamp det är att ta sig ur dens klor. Men om jag insett något ikväll så är det faktiskt att jag är ur den, jag ÄR fri.
Men bara för att man är fri betyde inte det att kampen är över. Jag är bräcklig, jag vet hur lätt den kommer tillbaka, hur den ligger och väntar och jag måste göra mig ännu starkare för att stå emot angreppen. Det gäller att rusta sig för kommande strider, finna försvarsstrategier och reserver.
Dagen har varit innehållsrik och gått väldigt snabbt. Lite föreläsningar på morgonen, ett lunchmöta på röntgen och sen labb där vi fick prova olika ögondroppspreparat och testa vem som fått vilket. Näst sista Alpha träffen och jag ville inte gå därifrån. Kommer sakna gruppen så himla mycket när den är slut på måndag. Men som Maria sa, de försvinner ju inte bara för att Torsdagarna inte är uppbokade, och de flesta av oss träffas ju varje söndag. Men endå, torsdagarna har varit så härliga den här terminen. Men kanske kommer jag med i en ny grupp redan innan sommaren. Det vore underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar