Att gå upp halv sex, sitta på tåget klockan sju och storgråta klockan halv nio....det tar på krafterna. Resten av dagen har varit inbäddad i en dimma, jag har inte riktigt varit närvarande men ändå funnits med där jag måste vara.
Vårstädningen gällde kanske inte bara garderob och rummet. Att få svart på vitt att kroppen faktiskt tar stryk, oavsett hur duktig jag är på att gömma det, är hårt. Att inse att snart kan det vara för sent, att det är NU förändringen måste ske för att slippa dras med följderna resten av livet. Att inse att livet kanske faktiskt inte är med en varje gång? Svart på vitt, ingen gråskala! PANG rakt i ansiktet....vacklar fortfarande, trevar mig fram, försöker andas, skäms. Läkarstudent som inte kan ta hand om sig själv, som vet precis vad som måste göras, men flyr så fort ångesten närmar sig. Flyr innan ångesten kommer, livrädd för något som inte kan döda. Ignorerar sådant som faktiskt har makten att göra det.
Vårstädning av kylskåp, matplanering, träning, inställning!!! Fryst träningskort, nya näringsdrycker på väg. Vågen är inte problemet längre, det är inte siffrorna där som avgör hur kroppen mår. Känslan av att sitta där igen, att ha suttit i samma rum så många år och egentligen hört samma sak gång på gång. "Lita på mig Tove" Men hur lätt är det att lita på någon igen när man en gång blivit sviken? "Våga prova, släpp kontrollen, se att det inte händer något" Men jag mår ju BRA, vad mer behövs. Jag är inte sjuk, inte så som det har varit, det här är något annat, en ny kamp, en kamp i det dolda. En kamp för överlevnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar