Välkommen sköna Maj

Valborg och solen skiner. Utanför börjar studenterna ta sig ner på stan och så även jag om en liten stund. Tänk vad fort tiden går, bara en månad kvar av terminen och Maj går alltid så fort att man knappt hinner njuta innan det är Juni.

Jag vill kunna stanna upp i vardagen och njuta. Se på blommorna, fåglarna och fjärilarna som inte fanns för en månad sedan. Jag vill inte jäkta, stressa och bara se allt som "måste" göras. Att ta med sig böckerna, kaffekoppen och sätta sig ute i gräset och plugga. Jag vill lära mig att lägga studierna åt sidan och njuta av att vara ledig. Helgen var underbar eftersom jag åkte till Väsby utan en enda bok. Njöt av solen, sådde potatis, fikade vid Torsåker och en heldag med Lovisa.

I måndags var det avslutning med Alphagruppen. Med tårar i ögonen insåg jag hur mycket gruppen betytt för mig. Inte bara alla underbara vänner jag fått, för det finns kvar, men också allt som jag fått ut av samtalen. Det har låtit mig växa, finna nya vägar, en tillit som jag så länge saknat.

Jag kämpar, jag slåss, jag försöker förstå och känna efter. Vet att jag inte kan lita på vad jag känner, vet att jag lurat mig själv så många gånger förrut. Men kan jag rå för att jag MÅR BRA. Ibland känns det förbjudet att säga, jag mår bra, trivs med livet just nu. Att då finna kraft att nå ett mål jag inte själv satt upp är inte lätt. Men jag vet att jag behöver en säkerhetsmarginal. Jag är inte sjuk, men jag behöver blir starkare för att kunna stå emot tankarna den dagen jag kommer tycka livet är jobbigt. Jag måste finna tillit och metoder att stå ut i jobbiga känslor utan att ta ut det över mig själv och mitt välmående.

tonårsliv och torsdagen som försvann

Satt och kollade på ett avsnitt av SVTs Tonårsliv precis. Vet inte om jag ska säga bu eller bä. Det är alltid svårt att komma med kommentarer om något man själv har sådan stark anknytning till. Jag har jätte svårt att prata om dokumentärer, artiklar eller behandling av anorexi och ätstörningar fortfarande. Jag har inte lämnat det tillräckligt långt bakom mig för att kunna se det från ett neutralt håll.

En av tonåringarna har anorexi och går och väntar på behandling på SCÄ. Hon är 18 år och även om allas historia är olika kan jag känna igen mig väldigt mycket. Jag talade aldrig om sjukdomen så öppet, nämnde aldrig att jag mådde illa/hade ångest/hur mycket jag ätit. Jag skämdes, ville inte att någon skulle veta, oroa sig eller var väl rädd för att ingen skulle bry sig. Jag var liksom rädd för att någon skulle tvinga mig att äta samtidigt som jag desperat önskade att någon skulle göra precis det. Tyvärr vet jag att många blir triggade av dessa serier, jag slukade dem, åt upp dem, det var som att ge anorexin en hel prinsesstårta att kalasa på. Jag visste att det var fel, jag såg ju att andra led, men endå var det enda som fanns kvar dagen efter exakta mått och decilitrar. Det kan inte nämnas nog med gånger att vikt, kalorier, decilitrar, träningstider etc absolut inte ska nämnas i dessa serier. Det som verkligen fick min sjukdom att blomma ut likt en vinterkräksjuka var just en dokumentär om anorexi från England!

Men denna gång väcktes enbart avsky och hat mot denna sjukdom som förstör för så väldigt många. Att se bortom orden, se den panik, den ångest och den rädsla som ligger bakom. Jag längtar inte tillbaka. Jag har blivit så stark att anorexin inte kan växa längre. Den lilla näring det försöker få räcker inte. Jag vägrar låta den blomma upp igen, har ingen längtan, ser ingen vinning, förstår över huvudtaget inte hur den kunnat regera i så väldigt många år. Samtidig vet jag hur stark makt den hade, vilken trygghet och vilken oerhörd kamp det är att ta sig ur dens klor. Men om jag insett något ikväll så är det faktiskt att jag är ur den, jag ÄR fri.

Men bara för att man är fri betyde inte det att kampen är över. Jag är bräcklig, jag vet hur lätt den kommer tillbaka, hur den ligger och väntar och jag måste göra mig ännu starkare för att stå emot angreppen. Det gäller att rusta sig för kommande strider, finna försvarsstrategier och reserver.

Dagen har varit innehållsrik och gått väldigt snabbt. Lite föreläsningar på morgonen, ett lunchmöta på röntgen och sen labb där vi fick prova olika ögondroppspreparat och testa vem som fått vilket. Näst sista Alpha träffen och jag ville inte gå därifrån. Kommer sakna gruppen så himla mycket när den är slut på måndag. Men som Maria sa, de försvinner ju inte bara för att Torsdagarna inte är uppbokade, och de flesta av oss träffas ju varje söndag. Men endå, torsdagarna har varit så härliga den här terminen. Men kanske kommer jag med i en ny grupp redan innan sommaren. Det vore underbart!

Lång onsdag som går mot sitt slut

Att gå upp halv sex, sitta på tåget klockan sju och storgråta klockan halv nio....det tar på krafterna. Resten av dagen har varit inbäddad i en dimma, jag har inte riktigt varit närvarande men ändå funnits med där jag måste vara.

Vårstädningen gällde kanske inte bara garderob och rummet. Att få svart på vitt att kroppen faktiskt tar stryk, oavsett hur duktig jag är på att gömma det, är hårt. Att inse att snart kan det vara för sent, att det är NU förändringen måste ske för att slippa dras med följderna resten av livet. Att inse att livet kanske faktiskt inte är med en varje gång? Svart på vitt, ingen gråskala! PANG rakt i ansiktet....vacklar fortfarande, trevar mig fram, försöker andas, skäms. Läkarstudent som inte kan ta hand om sig själv, som vet precis vad som måste göras, men flyr så fort ångesten närmar sig. Flyr innan ångesten kommer, livrädd för något som inte kan döda. Ignorerar sådant som faktiskt har makten att göra det.

Vårstädning av kylskåp, matplanering, träning, inställning!!! Fryst träningskort, nya näringsdrycker på väg. Vågen är inte problemet längre, det är inte siffrorna där som avgör hur kroppen mår. Känslan av att sitta där igen, att ha suttit i samma rum så många år och egentligen hört samma sak gång på gång. "Lita på mig Tove" Men hur lätt är det att lita på någon igen när man en gång blivit sviken? "Våga prova, släpp kontrollen, se att det inte händer något" Men jag mår ju BRA, vad mer behövs. Jag är inte sjuk, inte så som det har varit, det här är något annat, en ny kamp, en kamp i det dolda. En kamp för överlevnad.

Dags att vårstäda

Nu äntligen är våren här och det spritter i mina fingrar. Hur kommer det sig att man fylls av energi så fort solen tittar fram, att en dag utan mössa kan ge en ett lyckorus och att första glassen vid ån är årets höjdpunkt. Jag tycker om vintern, kanske framför alla för att den gör att jag varje vår fylls av en enorm glädje.

Påsken har varit avkopplande. Skidåkning i stöten med familjen och sen påskfirande i Orsala. En underbar dag med Lovisa igår och idag blir det mjukstart på BMC. Vi hade en föreläsning om kliniska prövningar i läkemedelsframtagning i morse och sen cyklade jag och Klara till Friskis och gymmade lite. Jag ska strax iväg till KTC på Ackis för att få övning i injektionsteknik. Kvällen kommer tillbringas framför datorn och skolböckerna. Imoron är det fallavslutning, något jag ignorerat totalt över påsken. Ska dessutom till stockholm tur och retur på förmiddagen, så det blir en lagom härlig dag.

Våren är här, äntligen

Tänk vad lätt man glömmer känslan av att cykla med håret fladdrande, att gå till affären utan att först bylta på sig flera lager med kläder. Att vakna av att solen skiner in i rummet, känslan av att gå i vårskor jämfört med vinterns stövlar. Det är underbart och hela jag fylls av glädje.

Med april kommer även friheten i och med att NURR äntligen är över. Det var en otroligt spännande kurs, men jag insåg nog inte hur trött jag var förrän i helgen. Skyddsmekanism må tro, för annars hade vi väl lagt oss ner i BMC källaren och inte orkat ta oss upp på fötterna igen.

Nu är det farmakologi som står på schemat och efter fem dagars "ledighet" börjar det rycka i fingrarna igen. Jag kan inte hjälpa att jag älskar att lära mig, älskar känslan av att förstå, att fördjupa mig i saker. Farmakologi är spännande, tror våren kommer bli kul.

Påsklov blir det till helgen. Åker till Sälen med pappa & Co vilket ska bli härligt. Skidor på längden och i branten, hoppas på sol och tankning av energi. Fast just nu känner jag mig full av energi, på med vårkläderna, le åt världen och njut av att det värsta är över för den här terminen. Dessutom fick jag glädjande besked idag. Mamma har kommit in på utbildningen hon sökt till, så glad för hennes skull. För om det är någon jag fått mitt behov av att läsa så är det från henne. Tänkt nu får vi "plugga" tillsammans. Så underbart att höra henne hysterisk i telefonen, jag blev så glad att jag började blöda näsblod. Hmm, eller så beror det snarare på att näsan bråkat med mig varje dag de senaste två veckorna.

Nu ska jag strax cykla iväg till friskis för ett medelpass. Ikväll ska jag på lilla samtalsgruppen igen. Tycker verkligen om torsdagar! På lördag blir det en heldag full av tankar, disskusioner och god mat. Sen sälen på söndag...Jag har äntligen fått tillbaka en vardag igen. Förhoppningsvis blir det även en tur till stockholm imorgon. Har man levt två månader på BMC har man så mycket härligt att ta igen!