Nedräkning

Tenta - Check
Då plötsligt insåg jag att jag snart är i Sydafrika.
Just nu att göra lista XL och en härlig förväntan som gör att jag inte alls är intresserad av att sitta på föreläsningar eller förbereda fallseminarium.

Så en helg kvar i Sverige. Det innebär packning av både resväska och lgh in i kartonger. Flytt av saker till Sollentuna och sen försöka umgås med vänner och familj så mycket som möjligt. Jag kan aldrig riktigt förstå att jag ska åka förrän jag är på Arlanda, kanske därför jag alltid vill vara där så tidigt. Den här hösten har varit så intensiv att jag inte haft tid att tänka på resan den senaste månaden. Men så öppnas en lucka då tentan är skriven och plötsligt kommer alla tankar samtidigt.

Havet är djupt

Nu är jag tillbaka i Sverige efter en vecka i Hurghada med familjen. Att dyka ner i Röda havet är en fantastisk upplevelse som får mig att fascineras totalt. Några timmars av iakttagelse och förundran. Delfiner, havssköldpaddor och vrak. Men kanske är det de vanligaste fiskarna som fascinerar mig mest, livet i reven, så sprudlande och på ett sätt så likt livet på land. Vissa har mer makt, vissa lever i par andra ensamma och många i stim. Vem leder stimmet? Vem bestämmer var de ska simma? Och det är lika hemskt att hamna utanför stimmet för fisken som det är för oss människor att komma utanför en gemenskap.

Clownfiskar ligger mig varmt om hjärtat.

De lever i par i en speciell havsanemon som syns på bilden. Anemonen är giftig och bränner andra fiskar och människor som kommer för nära. Men clownfisken har en skyddande hinna över skinnet som gör det möjligt för dem att leva skyddade i anemonen. Där bor de; mamma, pappa och små bebisar. Alltid nyfikna när man simmar förbi. Men man får inte röra dem, då kan man förstöra den skyddande hinnan så att de inte längre kan leva i skydd av anemonen utan dör. Inte lätt att vara clownfisk när hela världen vill kela med en Nemo.

En annan rolig kuriosa om clownfisken. Om honan dör, förvandlas hanen till en hona och inom kort har han/hon hittat en ny partner. Jag och mamma hade mycket roligt åt detta och blev ännu mer förtjusta i clownfiskarna.

Jag vill aldrig glömma

Jag vill aldrig glömma
att det går att cykla trots att det är mörkt, minusgrader och snöar
det går att cykla och vara varm från topp till tå
det går att cykla och njuta

det vill jag aldrig glömma när jag är 40 år och sätter mig i bilen istället.

Och Tji fick jag...

Rolig dag, givande på många sätt och vis. Jag och Maria är grymma på att göra sigmoideumskopier! "Det blir lättare om man spelar mycket tv-spel." Där rök min karriär som gastroenterolog. Dessutom har jag blivit sökt hela två gånger (kandidatens eviga väntan) och lämnat in min sökare (och fick tillbaka 500kr).

Och på tal om gastroskopi....mycket stesolid var det. Eller?

Skopi...nej tack eller möjligtvis med en massa stesolid

Det var summeringen av dagen på skopimottagningen. Vet inte vad som verkade vara värst. Kräkreflexerna vid gastroskopi eller den ev. smärtan vid coloskopi. Tydligen kan man genomföra en coloskopi helt utan smärta, men det var inget jag fick bevittna idag. Nej jag är tacksam om jag slipper.

Så jag och Maria konstaterade, till en sjuksköterskas glada leende, att om vi någonsin skulle behöva genomgå en själva så ska det vara i narkos eller i alla fall med höga koncentrationer stesolid i blodet.
Det var däremot väldigt bra att vara läkarkandidat och stå bredvid. Tarmludd är ju riktigt gulligt!

Imorgon blir det mottagning hela dagen och sedan är veckan på gastroenterologen till ända. Sedan bär det av till Falun för tre veckors kirurgplacering.

Konsekvenser

Igår fick jag en bild av vad konsekvenser innebär.
Ett snedsteg på 70-talet
Kris på 00-talet
Transplantation, komplikationer, rädsla och smärta...

Jag fick också en bild av mina egna förutfattade meningar.
Hepatit pga IV-missbruk - domen var fälld
oj vad fel jag hade.
________________________________________________

Jag skickade ett mail igår-kväll till någon som betyder väldigt mycket för mig, men som jag inte talat med på snart tre år. Jag hade fått ett svar nu, och det värmer i hjärtat. För även här har saker jag gått igenom tidigare fått stora konsekvenser.

Halvtid

Igår firade x antal glada läkarstudenter att de genomfört halva sin utbildning. God mat, skönsång(?) och väldigt mycket skratt. Dans tills stängningsdags och en hel del småprat om allt och inget.
Jag kröp ned i sängen varm inombords av lycka. Livet kanske inte känns tipp topp varje dag, men kvällar som den här får mig att inse att det är underbart just nu.

Kanske är det kontrasterna som gör det. Kontrasterna där ena året innebär ångest, sjukhus och tabletter och det andra året något helt annat. Ibland förundras jag över skillnaden. Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka och krama om den där rädda lilla flickan som satt uppkrupen i en IKEA fåtölj alldeles paralyserad av skräck inför livet. Jag skulle vilja lugna henne och säga "Det blir bra, du kommer bli glad igen, du kommer hitta vänner, du kommer vilja leva igen. Bara stå ut och lita på mig"

Vissa stunder kommer den rädda lilla flickan fram igen. Säger till mig att det bara är på låtsas, att det snart tar slut och att jag inte ska våga tro eller hoppas. Jag säger till henne att hålla tyst, jag springer till mina vänner och får en kram, jag tar en Nd och småler mot tankar som säger något helt annat och jag vet att jag lärt mig något livsviktigt längs vägen.

På toppen av vulkanen utanför León

Andra dagar kryper jag ihop i min fåtölj med filten om benen och tillåter mig själv att vara livrädd. Jag låter tårarna falla och håller om mig själv för att inte börja skaka av rädsla. Det är inte lätt att alltid vara stark.
Men några timmar senare hoppar jag på cykeln till sjukhuset för ytterligare en dag med mina vänner och den rädda flickan försvinner bort någonstans i kulverten.