Små leenden i vardagen

Just nu är många tankar ockuperade av virus, bakterier, immunsystem och en himla massa cytokiner. Jag har kommit till det stadiet då jag mest av allt längtar tills torsdag, längtar tillbaka till fritid, frid, vila och många timmar av att göra ingenting.

Men så händer det små saker, små oväntade saker. Som att ta en promenad och hitta ett tv-bord på vägen hem. Det stod där alldeles ensamt brevid containern så det adopterades och står numera i mitt rum.

Att tackla det oförutsägbara

Vissa tillfällen är värre än anda att bli sjuk på. Vissa stunder är så där heliga att man bara måste vara på topp. Att det knappt finns utrymme i planeringen för ens en halvtimmes power-nap. Vissa stunder få man bara inte bli sjuk på.

Men jag lär mig för varje gång att man överlever. Både fysiskt och psykiskt. Att varva läsande med sovande, äta potatismos för att det är det enda man efter flera timmars funderingar kunde tänkas få i sig och att helt enkelt lita på att det jag inte hinner med i dag hinns med någon annan dag. Och ja...jag har lärt mig något idag. Kanske inte allt jag tänkt mig om infektioner och immunförsvaret....men jag har lärt mig att paniken faktiskt går att hålla på armlängds avstånd och att potatismos med lingonsylt är underskattat.

Att äta soppa tillsammans

Jag och Klara cyklade till soppmässa igår kväll i samariterhemmet. Något vi pratat om i ett halvår skulle jag tro. Varma människor, varm soppa, varm mässa och stora bullar. Det ger en perspektiv, man blickar utanför bubblan av studenter, inflammationer och bostadssökande. Att äta soppa tillsammans....det är något jag vill göra fler gånger.

Tänkt att något så litet kan göra en så glad

En liten fläck, en liten värk. En liten längtan som äntligen är över. Ett bevis på att jag fungerar igen. Jag fungerar både i kropp och knopp!

"Be så skall du få, sök så skall du finna, 

bulta så skall dörren öppna sig. "

Många års slit och tårar som äntligen gett slutgiltigt resultat. En bön och kanske, kanske hjälpte det lite grann. I vilket fall som helst; en otrolig lättnad.

I att skynda finns ingen välsignelse

Haraka haraka
haina baraka













Och så småningom dyker det upp en lägenhet till mig. Bara inte just idag.

En liten besvikelse....

Jag hade sett fram emot den här veckan sen jag fick schemat i augusti.
Jag hade tänkt inhämta mig mycket ny kunskap och också nya perspektiv på infektionssjukdomar. Jag hade hoppats på föreläsningar som satte fokus på individerna, på situationen idag, just nu.

Istället pratar vi om pesten på 500-talet, Mr Mikrob och retrovirus genetik. Men små stunder av malariaföreläsningar, patientdemos på sjukhuset och ja, då glömmer jag som bort de där andra timmarna då jag mest surplar kaffe och stör andra.

Ninataka kuenda Kenya!

Att inte känna saknad

- Hur känns det då, när jag säger så?
En fråga, och en lättad suck från mig. "Det känns nog mest skönt, som om jag inte fattar vad jag var så rädd för"

En fråga, ett samtal eller två. Och jag kan släppa oron, för någon som ser, det är ett bekräftade som för mig betyder mer än flera dagar av okontrollerbar glädje. De som sett, och nu ser, de vet och kan visa på skillnaden.

Och en fika under ett samtal, ett skratt och en hej då kram, ett leende på väg ut och en blick till killen i receptionen som säger att jag är här, men behöver det egentligen inte längre. En suck av lättnad då dörren stängs igen bakom en. Det var min trygghet, ett ställe jag inte klarade mig utan, ett ställe jag kanske inte hade klarat mig utan. Men jag behöver det inte längre, och det känns så naturligt. Att stänga dörren och lämna det som varit. Ta med det jag vill, men den där osäkra flickan i receptionen, men axlarna uppdragna till öronen som sakta gick längs korridoren och ägnade timmar åt att fundera hur mycket juice det skulle vara i glaset, hon är inte kvar längre.

Och det är så underbart att jag inte landat riktigt än, så stackars vänner som försöker koncentrera sig på långsamma föreläsningar om pestens utbredning på 1500-talet när jag har myror i brallan. Då är det lättare att skylla på kaffet, för den andra historien hade varit för lång för att ta i pausen.