Underbara solen tittar fram idag. Ska strax ta en promenad med mamma, sedan bär det av in till stan och träffa L. Så underbart, kan inte fatta att tiden gått så fort. Det var augusti sist vi träffades och nu är det snart november.
Tandläkaren var sjuk igår. Det känns lite surt eftersom det innebär att jag måste åka ner igen nästa vecka. Man kan ju lägga pengar på roligare saker än att åka upptåget. Fast en del av mig var ju lättad, tycker verkligen inte om att gå till tandläkaren och ytterligare en veckas tandtrådsanvändning kanske kan lindra ångesten lite grann.
lördag 25 oktober 2008
torsdag 23 oktober 2008
Psykiatrins ansikten
Jag har haft en intressant eftermiddag, spenderad på Flustret tillsammans med många AT-läkare och några psykiatrer. www.psykiatrinsansikten.se Anade väl innan att många skulle ha kommit längre i sin utbildning, kanske inte att nästan ALLA gjorde AT. Nära att vända i dörren när jag upptäckte det, men skam den som ger sig och glad är jag för att jag stannade.
Fullspäckat schema med allt från rättspsykiatri, barnpsykiatri, teater och mindfulnessövningar. Även om det är långt kvar tills jag ska välja specialitet tycker jag att eftermiddagar som denna är lärorika. Det sätter utbildningen i ett större perspektiv. Får en att se att läkaryrket faktiskt innebär SÅ mycket mer än att kunna rabbla olika signalvägar i sömnen. Den teoretiska kunskapen är nödvändig för att kunna göra ett bra jobb, men att man använder det i ett större perspektiv.
Och ja, jag erkänner. Psykiatri intresserar mig. Inte nödvändigtvis att arbeta med ätstörningar och självskadebeteenden, utan chansen att få arbeta med både kropp och själ. Sen finns det så mycket annat som också intresserar mig att jag inte tänker rikta in mig på en specialitet redan nu. Jag vill gå igenom utbildningen med öppna ögon annars finns en övervägande chans att man går miste om något spännande på vägen.
Nu ska jag dock sätta mig och plugga lite inför fall-avslutet nästa vecka. I alla fall försöka göra en ansträngning att komma ikapp med föreläsningarna. Imorgon bär det av hemåt, först ett samtal i sthlm och sedan en tandläkartid. Längtar till lördag då jag äntligen ska få träffa underbara igen och sen blir det en sväng förbi mormor och morfar innan det blir återresa till Uppsala. Förhoppningsvis fulltankad med energi, mormorbröd och mamma-mat.
Fullspäckat schema med allt från rättspsykiatri, barnpsykiatri, teater och mindfulnessövningar. Även om det är långt kvar tills jag ska välja specialitet tycker jag att eftermiddagar som denna är lärorika. Det sätter utbildningen i ett större perspektiv. Får en att se att läkaryrket faktiskt innebär SÅ mycket mer än att kunna rabbla olika signalvägar i sömnen. Den teoretiska kunskapen är nödvändig för att kunna göra ett bra jobb, men att man använder det i ett större perspektiv.
Och ja, jag erkänner. Psykiatri intresserar mig. Inte nödvändigtvis att arbeta med ätstörningar och självskadebeteenden, utan chansen att få arbeta med både kropp och själ. Sen finns det så mycket annat som också intresserar mig att jag inte tänker rikta in mig på en specialitet redan nu. Jag vill gå igenom utbildningen med öppna ögon annars finns en övervägande chans att man går miste om något spännande på vägen.
Nu ska jag dock sätta mig och plugga lite inför fall-avslutet nästa vecka. I alla fall försöka göra en ansträngning att komma ikapp med föreläsningarna. Imorgon bär det av hemåt, först ett samtal i sthlm och sedan en tandläkartid. Längtar till lördag då jag äntligen ska få träffa underbara igen och sen blir det en sväng förbi mormor och morfar innan det blir återresa till Uppsala. Förhoppningsvis fulltankad med energi, mormorbröd och mamma-mat.
tisdag 21 oktober 2008
Just keep walking..
"Om man varit så sjuk i anorexi kommer man aldrig bli frisk" Fint citat från sjukhuset på tv3. Vad ska jag tolka det som, hatar sådana kommentarer. Så lätt att skylla på sjukdomen, acceptera att den finns där och på ett sätt tillåta den att förstöra ens liv. Jag vill, måste få tro på att man kan bli frisk. Jag känner ju faktiskt att jag är på väg.
Citat som denna gör att jag frågar mig själv "var jag aldrig tillräckligt sjuk?" Så fånigt lätt dessa tankar rycker tag i mig, gång efter gång. Varför ska det vara så viktigt? Vad är det i sjukdomen som gör att man hela tiden känner att man måste prestera, måste vara sjukast. Nu, när jag har framtiden i mina händer, ser ett liv bortom anorexin och är ganska säker på att det livet kommer bli mycket bra, varför tittar jag hela tiden i backspegeln. Varför måste jag försäkra mig om att jag varit tillräckligt sjuk för att få bli frisk? Det är ett helt omöjligt pussel att lägga. Ett minfält att gå på...för sjukdomen tillåter en aldrig att ha varit tillräckligt sjuk. Oavsett hur nära döden man varit hade man kunnat gå ner något kilo till, haft sond någon månad längre och knaprat några fler stesolid om dagen.
Idag är en dag då jag inte alls vill ta de sista stegen. Då jag vill klänga mig fast i det lilla jag fortfarande har kvar. Inte är redo att släppa min identitet som (fd)anorektiker. Men vad är det egentligen för identitet att hålla fast vid? Jag blir så förvirrad, då irriterad på mig själv, varför kan jag inte bara lämna det och gå vidare.
Att sakna det man kämpat mot....det man fortfarande måste slåss mot varje dag....vad mer kan man göra än att fortsätta kämpa. Justkeep on walking...ibland ska man helt enkelt inte tänka så mycket.
Citat som denna gör att jag frågar mig själv "var jag aldrig tillräckligt sjuk?" Så fånigt lätt dessa tankar rycker tag i mig, gång efter gång. Varför ska det vara så viktigt? Vad är det i sjukdomen som gör att man hela tiden känner att man måste prestera, måste vara sjukast. Nu, när jag har framtiden i mina händer, ser ett liv bortom anorexin och är ganska säker på att det livet kommer bli mycket bra, varför tittar jag hela tiden i backspegeln. Varför måste jag försäkra mig om att jag varit tillräckligt sjuk för att få bli frisk? Det är ett helt omöjligt pussel att lägga. Ett minfält att gå på...för sjukdomen tillåter en aldrig att ha varit tillräckligt sjuk. Oavsett hur nära döden man varit hade man kunnat gå ner något kilo till, haft sond någon månad längre och knaprat några fler stesolid om dagen.
Idag är en dag då jag inte alls vill ta de sista stegen. Då jag vill klänga mig fast i det lilla jag fortfarande har kvar. Inte är redo att släppa min identitet som (fd)anorektiker. Men vad är det egentligen för identitet att hålla fast vid? Jag blir så förvirrad, då irriterad på mig själv, varför kan jag inte bara lämna det och gå vidare.
Att sakna det man kämpat mot....det man fortfarande måste slåss mot varje dag....vad mer kan man göra än att fortsätta kämpa. Justkeep on walking...ibland ska man helt enkelt inte tänka så mycket.
Distant dreamer
Although you think I cope,
my head is filled with hope
of some place other than here.
Although you think I smile,
inside all the while
I’m wondering about my destiny.
I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life.
I’m a dreamer,
a distant dreamer,
dreaming for hope, from today.
Even when you see me frown,
my heart won’t let me down,
because I know there’s better things to come.
And when life gets tough,
I feel I’ve had enough,
I hold on to a distant star,
I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life
I’m a dreamer,
A distant dreamer,
dreaming for hope from today.
Duffy-Distant dreamer.
my head is filled with hope
of some place other than here.
Although you think I smile,
inside all the while
I’m wondering about my destiny.
I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life.
I’m a dreamer,
a distant dreamer,
dreaming for hope, from today.
Even when you see me frown,
my heart won’t let me down,
because I know there’s better things to come.
And when life gets tough,
I feel I’ve had enough,
I hold on to a distant star,
I’m thinking about,
all the things,
I’d like to do in my life
I’m a dreamer,
A distant dreamer,
dreaming for hope from today.
Duffy-Distant dreamer.
måndag 20 oktober 2008
Jaha...
Alltid den där tomheten, när man varit full av adrenalin i flera dagar och sen plötsligt är det över. Nu är det bara att vänta och se...eller vänta och vänta har ju ganska fullt upp under tiden. Men jag tror det gick bra, 60% ska jag nog ha fixat.
Nu har jag städat vårat lilla kollektiv och snart ska jag iväg till friskis för att få ut mig lite energi. Sen blir det trevlig middag på Smålands.
Nu har jag städat vårat lilla kollektiv och snart ska jag iväg till friskis för att få ut mig lite energi. Sen blir det trevlig middag på Smålands.
lördag 18 oktober 2008
Jag vet det jag vill veta och det jag inte vet är inte värt att veta?
Försöker intala mig själv detta, att jag faktiskt har fått en övergripande bild av hur våra celler fungerar. Jag kan rabbla de flesta signalvägarna utantill och vet i vilken ordning cellcykelns cykliner aktiveras. Jag vet att kalcium oscillerar och jag kan rita en fin bild av cell-cortex. Det är nu det svåraste arbetet börjar. Att lita på mina kunskaper, att det räcker. Jag behöver inte kunna ALLT utantill, det finns där djupt inne och som jag och K sa, någon poäng på varje fråga borde vi få.
Fast jag kan stolt säga att mitt förnuft börjar infinna sig. Jämfört med tidigare har jag en annan säkerhet, jag vet på ett djupare plan att jag faktiskt har helhetsbilden. Jag har argument att säga till mig själv att det räcker, jag har en helt annan styrka i att brotta ner mina negativa tankar. De tar inte längre över! En dag innan tentan och jag har inte panik, jag har inte ont i magen och jag är faktiskt lugnare än på länge.
Kan ju nämnas att jag hade ångest, panik och extremt ont i magen för två dagar sen...så helt smärtfritt har det ju inte varit. Men samtidigt, vetskapen om att bitarna brukar falla på plats efter några dagar kanske kan få nästa tentaperiod att bli ännu lite mindre ångestladdad.
Helt ärligt, det är ganska trevligt att sitta ett gäng i bibblan på BMC. Att smyga fram till någon, viska en fråga, ta en kopp kaffe tillsammans eller bara en runda runt huset för att få lite luft. Kalla mig knasig, men att sitta tillsammans på BMC gör att en helg full med plugg faktiskt kan bli riktigt rolig. Har lite planer på att inte ta med mig mitt skrivbord när jag flyttar i December. Göra en "plugg-fri Zoon" i mitt lilla rum och istället utnyttja biblioteken mer i framtiden. Det tål att tänkas på....
Måste dock skälla lite på mig själv på andra punkter. Inte ok att slarva som jag gjort idag. Men vadå, man är väl inte mer än människa? Har slutat anklaga mig själv för alla mina fel och brister, ibland blir det inte perfekt, men huvudsaken är väl att det inte blir helt fel?
Nej, nu ska jag se på någon film, äta lite glass och bara ta det lugnt ikväll. En ny dag på BMC väntar imorgon, och jag ser faktiskt lite fram emot det.
Fast jag kan stolt säga att mitt förnuft börjar infinna sig. Jämfört med tidigare har jag en annan säkerhet, jag vet på ett djupare plan att jag faktiskt har helhetsbilden. Jag har argument att säga till mig själv att det räcker, jag har en helt annan styrka i att brotta ner mina negativa tankar. De tar inte längre över! En dag innan tentan och jag har inte panik, jag har inte ont i magen och jag är faktiskt lugnare än på länge.
Kan ju nämnas att jag hade ångest, panik och extremt ont i magen för två dagar sen...så helt smärtfritt har det ju inte varit. Men samtidigt, vetskapen om att bitarna brukar falla på plats efter några dagar kanske kan få nästa tentaperiod att bli ännu lite mindre ångestladdad.
Helt ärligt, det är ganska trevligt att sitta ett gäng i bibblan på BMC. Att smyga fram till någon, viska en fråga, ta en kopp kaffe tillsammans eller bara en runda runt huset för att få lite luft. Kalla mig knasig, men att sitta tillsammans på BMC gör att en helg full med plugg faktiskt kan bli riktigt rolig. Har lite planer på att inte ta med mig mitt skrivbord när jag flyttar i December. Göra en "plugg-fri Zoon" i mitt lilla rum och istället utnyttja biblioteken mer i framtiden. Det tål att tänkas på....
Måste dock skälla lite på mig själv på andra punkter. Inte ok att slarva som jag gjort idag. Men vadå, man är väl inte mer än människa? Har slutat anklaga mig själv för alla mina fel och brister, ibland blir det inte perfekt, men huvudsaken är väl att det inte blir helt fel?
Nej, nu ska jag se på någon film, äta lite glass och bara ta det lugnt ikväll. En ny dag på BMC väntar imorgon, och jag ser faktiskt lite fram emot det.
onsdag 15 oktober 2008
I'm moving on...
Till triangeln..
Fick nytt studentrum igår, del i triplett på triangeln. Inflyttning första december, fönster mot gården och väldigt bra hyra. Jag är nöjd, skönt att få ett eget kontrakt.
Annars är det inte mycket att skriva om, alternerar mellan tre-fyra platser dessa dagar. Sängen-skrivbordet-BMC och ibland köket.... Men imorgon blir det en liten paus i pluggandet. Är inne i den fasen nu att jag bara vill att det ska vara över, få ladda batterierna igen, pusta ut och slippa vara i konstant ångest.
Men jag kan, det har känts precis lika dant inför de andra tentorna så varför skulle det inte gå vägen den här gången för? Nej, nu ska jag se några avsnitt av sjukhuset på tv3.se en annan bild av vad jag egentligen håller på med. Lätt att gräva ned sig och glömma ibland då alla monomera G-proteiner attackerar en och man förtvivlat försöker minnas om det var TNF eller TGF som stimulerade tillväxt respektive celldöd. Om jag någonsin kommer hitta ett nytt protein har jag lovat mig själv att göra allt jag kan för att det inte ska få en tre-bokstavsförkortning. DÅ tycker jag bättre om smurfar och Mad-max.
Fick nytt studentrum igår, del i triplett på triangeln. Inflyttning första december, fönster mot gården och väldigt bra hyra. Jag är nöjd, skönt att få ett eget kontrakt.
Annars är det inte mycket att skriva om, alternerar mellan tre-fyra platser dessa dagar. Sängen-skrivbordet-BMC och ibland köket.... Men imorgon blir det en liten paus i pluggandet. Är inne i den fasen nu att jag bara vill att det ska vara över, få ladda batterierna igen, pusta ut och slippa vara i konstant ångest.
Men jag kan, det har känts precis lika dant inför de andra tentorna så varför skulle det inte gå vägen den här gången för? Nej, nu ska jag se några avsnitt av sjukhuset på tv3.se en annan bild av vad jag egentligen håller på med. Lätt att gräva ned sig och glömma ibland då alla monomera G-proteiner attackerar en och man förtvivlat försöker minnas om det var TNF eller TGF som stimulerade tillväxt respektive celldöd. Om jag någonsin kommer hitta ett nytt protein har jag lovat mig själv att göra allt jag kan för att det inte ska få en tre-bokstavsförkortning. DÅ tycker jag bättre om smurfar och Mad-max.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)