Att ta kliv

Jag velar fram och tillbaka hela tiden känns det som.
Letar bostad, är nöjd med mitt rum, letar bostad, är nöjd,
letar igen, drömmer, letar, drömmer, är nöjd, drömmer, letar,
nöjd...... Jag skulle bara vilja att någon fattade beslutet åt mig.

Hur mycket är ett boende värt? Och hur får man ett lån på banken?
Hur många dagar i kö har jag? Vill jag bo ensam? Vilken sida om ån vill jag på på?
Vill jag verkligen bo SJÄLV? Trivs jag där jag bor nu? Orkar jag flytta? Vågar jag köpa en lägenhet?
Kan jag be mamma och pappa om hjälp? Kan jag bo kvar här? Vill jag, orkar jag,

letar, drömmer, tvekar, drömmer, letar, tvekar, tvekar, letar, drömmer.........

Trötthet

Jag är så trött hela tiden,
en lång väntan på vår och sol,
efter energi som ska fylla mitt inre
vill sprudla igen.

Men är så trött just nu....
så ska gå och lägga mig nu,
imorgon blir det nya äventyr på sjukhuset

Morgontidning

Finns det något underbarare än att vakna upp en lördag,
brygga en kopp kaffe
göra smörgåsar, hälla upp fil och musli
och sätta sig till bords med DN.

Då kan jag sitta och äta frukost i flera timmar

Möten på fel plats

Att möta fel person på fel ställe. 

Det gör ont.

När omständigheterna gör att man förstår,

utan att orden uttalas.

Och tiden stannar för en stund.

sen skyndar man vidare, 

för jag är kandidat nu, och vet inte ens

om det är tillåtet att ge någon en kram iklädd sjukhuskläder....

Lättnad

När saker och ting börjar klarna,

blir det plötsligt mycket

lättare att 

flyga

Ett bra exempel

Att krascha i störtlopp, kana nedför banan utan en chans att stanna eller parera. Att överleva och kunna stå på benen efteråt. Att sen ta sig upp för samma backe igen dagen efter, kasta sig ner, ge allt, och ta en tredjeplats. Det kallar jag coolt.

Kanske är det ett bra exempel att ta till när det känns hopplöst, när allt tycks gå emot en och man blir så rädd för att ens våga försöka en gång till. Nu är ju Anja lite av en superwoman, men jag tror att vi alla har den kapaciteten i oss, bara vi vågar ta steget. Själv skulle jag aldrig sätta min fot i en störtloppsbana, men det finns andra stup jag skulle behöva kasta mig utför. Men jag är lite feg, rädd för att slå mig ytterligare och står där uppe på toppen och vet inte hur jag ska ta mig ner på lättast tänkbara sätt.

Anjas brons är ett bra exempel på att man aldrig ska ge sig och kanske, kanske har hon med sin bragd fått några av oss att ta ett steg närmare att själva kasta oss utför våra egna störtloppsbanor även om vi redan är blåslagna från föregående försök. Kanske är det den här gången det lyckas, det här försöket som leder till medalj.....

Minnen