Tillbaka i skolbänken

Sommaren kändes både lång och kort då jag trampade iväg till Rudbäck i morse. Lite förväntan, men också en känsla av trygghet. Jag vet vad som väntar, jag vet vilka som väntar, och jag vet att jag trivs.

Ny lokal, ny kurs och nya inlärningsmål. Några nya i klassen, några som bytt till andra städer, nya frisyrer, nya graviditeter och nya barn. Det hinner hända mycket på en sommar. 90 personer man vill säga hej till, eller.....kontrasterna från helgen är stora. Vi har gått i samma klass i nästan två år nu, och det är hemskt att inse att några vet jag knappt vad de heter, har kanske sagt en mening eller två till. Vi ska antagligen följas åt 5 år i livet. Är det inte hemskt att man ändå på ett sätt inte "har tid" att lära känna alla.

Efter ett dygn tycker jag mig stå närmre så många som jag i fredags inte ens visste namnet på. Mina föräldrar reagerade på öppenheten och gemenskapen. Ett dygn.....två år. Vad är det som gör skillnaden?

Oändlig nåd mig Herren gav,
Och än i dag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var,
Var blind, men nu jag ser.

Guds nåd, jag skälvde inför den,
Men sedan gav den ro,
Och aldrig var den större än
Den dag jag kom till tro.

Jag kom ur tvivel, mörka djup,
Ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill
Nu skall bära ända fram.

Guds löften ger vår längtan svar,
Som klippan är hans ord.
Ej bättre sköld och skydd jag
Har i himmel och på jord.

psalm 231

Att bevara känslan

Jag vill bevara den känsla jag har just nu. Att vakna vid halv tio och inte veta vad dagen har att erbjuda. Att ta var timme för sig och bara njuta. Inga krav eller måsten, ingen pluggångest och så där spontant som man drömmer om att livet ska vara. Jag vill bevara den känslan. Så gott det går i höst. En dag fri från plugg. Blir det panik eller frihet....det får tiden utvisa.

Anmält mig till fotokurs i november har jag gjort idag, så där lagom spontant.

Tillbaka i mitt krypin

Nu är jag äntligen tillbaka i mitt eget lilla krypin. Efter fyra timmars röjande, sorterande, kastande och spring till källaren har jag äntligen fått lite ordning och reda på allt.





Sommarens sista dagar har gått fort. Lugn och ro, festligheter, kultur och lite äventyr.
Lämnade ön bakom mig i torsdags, tre dagar senare än tänkt och startade de sista lediga dagarna med parkteater och sushi.

Sedan fortsatte det med en kajaktur runt ett blåsigt Kungsholmen tillsammans med Klara i fredags. Ytterligare en sak som fanns med på "att göra listan" inför sommaren. Stockholm från sin bästa sida...vattnet. En häftig upplevelse som jag verkligen kan reckomendera. Nästa gång får det bli söder eller djugården runt. Det är inte många huvudstäder som man så enkelt kan utforska från vattnet. Och Klara min Klara, vad skulle jag göra utan henne.

Lördag och en tur till Uppsala för att lämna saker. I hundraåttio gick det vilket resulterade i kaoset jag mötte idag. Sedan var det fest. Moster Gabbe har fyllt femtio och jag hjälpte till i köket. Lagade musslor för första gången i mitt liv...till 50 personer. Då kan man snacka om att nerverna var på helspänn. Men bra blev det. Många fina tal, hon är så fin min moster och min morbror höll tal så jag kände tårarna i ögonvråna.

Söndag och heldag/halvdag på söder. Jag och Klara gick till hennes hemtrakter, kår 393 för gudstjänst. Annorlunda, men väldigt trevligt. Middag tillsammans med nya bekantskaper och sedan vidare till Vitabergen och Kullbergsbaletten. Mycket folk, vi satt i trapporna och vår yngsta medföljare var bedårande.

Men bästa av allt var nog dagen. Dagen då jag fick höra orden, dagen då livet faktiskt tar en ny vändpunkt. Dagen då den jag litar oerhört mycket på säger det som jag så länge väntat på. Och jag ler, för även om jag känt det väldigt länge så är det en oerhörd befrielse att få det bekräftat av henne. Och tänk, för ett år sedan satt jag i mariakyrka, med tårarna rinnande nedför kinderna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Livet kändes helt omöjligt, jag trevade fram, föll åt ena hållet och sedan åt det andra. Det var en labyrint jag tappat hoppen om att hitta vägen ur. Men idag är jag här, och aldigt någonsin vill jag tappa bort mig så fullkomligt igen.

Gröt

Man skulle kunna säga att vi människor är som gröt. Först är vi som dom små havregrynen, vi är små, torra, sköra, ensamma. Men sen kokas vi ihop med dom andra havregrynen och då blir vi mjuka. Vi kokar ihop så att det ena grynet inte kan skiljas från det andra. Vi klibbar ihop, ja nästan upplösta. Tillsammans blir vi en stor gröt som är varm, god och nyttig och ganska vacker. Jag tycker faktiskt att gröten är vacker. Då är vi inte längre små och torra och isolerade utan istället har vi blivit varma, mjuka och sammanklibbade, vi är en del av någonting som är större än vi själva. Och ibland så känns ju livet faktsikt som en enda stor gröt också, tycker ni inte det?

Förlåt jag står och drömmer här. Ska du ha en klick?

Monolog ur filmen Tillsammans

Och veckorna går mot sitt slut

Snart är sommarlovet över. Sista dagarna på Kurön nu, blir kvar två dagar extra sen börjar plugget igen om två veckor.

I Juni kändes det som en evighet, i juli som en frihet, nu i augusti ska det bli ganska skönt att komma tillbaka till Uppsala igen med sommarminnena i hjärtat och nya förväntningar inför hösten.

Det är en blåsdag idag, håret yr så fort jag går ut, hösten är på ingång och de sista svalorna håller på att lära sig flyga. De har brottom nu, de måste bli starka för att orka ta sig söderut innan kylan kommer.

Människoöden som fastnar, personer man lär känna, jag är rätt full av en konstig känsla av seperationsångest fastän jag bara varit här i tre veckor.

Omvärderingar

"Kan vi inte sjunga sång 256, den är lite jag"
Sagt under gårdagens kvällsandakt. Glädjen när någon bestämmer sig för att vilja bli soldat....och jag har slutat hoppa till vid ordet. För titeln har i detta sammanhang en helt annan innerbörd än den jag tidigare förknippat soldater och officerare med.

Alla är vi olika...men endå så lika

Jag vet att jag har förutfattade meningar, det har vi alla. Framför allt de som säger att de inte har det! Men SÅ förutfattade meningar trodde jag inte att jag hade.