När det saknas ord

Ibland saknas det helt enkelt ord. Så jag delar med mig lite bilder från en fantastisk helg och säger bara en sak. Jag är helt såld på kajak!

Konsten att snurra runt i en kajak

Årets andra dopp. Kajaker är inte lätta att välta med. Balanserar på kanten. Så plask. En efter en snurrar vi runt. Skrattar. Vattnet är varmt. Kläderna blöta. En keps som flyter, ett cerat. Sockor som far till Mälarens botten. Så upp igen. Tillsammans hjälps man åt.

Paddla in till stranden. På med torra kläder. Solen som värmer fastän klockan snart är åtta. Termosar med kaffe, smörgåsar och skratt. Lite aven adrenalinkick. Yngst men ändå med. Någon som tar en under sina vingar."lilla du, det är kanske dags att köpa vuxenunderställ" Och ja, det är det. För jag är vuxen nu. Och understället är urvuxet. Inte för att jag tror det behövs till helgen. Men bara för att vara vuxen, att ha sitt eget, att klara sig själv, vara sin egen.

Kreativ...Jag?

Idag har jag inte gjort så mycket...eller jag har hunnit med en hel del faktiskt. Tog en underbar promenad efter frukost, sen bryggde jag kaffe, gjorde i ordning mellanmål och satte mig på innergården med skrivbok, penna och mitt lilla 40dagars projekt. Njöt av solen, lyssnade på fåglarna, pratade med en vaktmästare och bara var.

Sen hände det, från ingenstans infann sig lusten att skapa. Att måla, jag! Började stöka i rummet och minsann, längst in i garderoben hittade jag mina akvarellfärger och blocket. Återigen åkte brickan fram, denna gång med en kopp vatten, penslar, svamp och färger. Ut i solen och sen var jag som i en annan värld för någon timme eller två. Var kom allt detta ifrån frågar jag mig. Inte för att det blev vackert, men det var en så underbar stund som jag gärna upplever fler gånger.

En tur till IKEA för att inhandlar lite småramar för konstverken har jag också hunnit med, liksom en Mc Fluffy vid ån. Konstigt att en dag av ingenting ofta inbegriper väldigt mycket. Det var månader sedan jag hade dagar helt för mig själv. Och även om jag just nu skriker efter lite sällskap så uppskattar jag dem ofantligt mycket inser jag.

Bröder och systrar

Sju personer
Två vet jag namnet på, en av dem känner jag lite mer.
Vi samlas för att äta, prata och dela gemenskap med varandra
Inget konstigt med det
Vi är bröder och systrar
Kan prata om allt och ingenting


Men egentligen är det ofattbart. En underbar kväll med nya människor.
Underbara personer som man nyss träffat, men som jag på ett sätt redan kände.

En dag av ingenting

Idag har varit en sådan där underbar dag som egentligen bestått av allt och ingenting.
Jag cyklade ut till Håga efter lunch, tog med mig min filt, en termos kaffe och en nybakad fralla. La mig i gräset och läste, läste, läste tills boken tog slut. Fotade stort och smått, experimentera med skärpa, bländare och djup...så mycket att lära, se världen ur ett annat perspektiv.








'





Efter att jag läst ut boken började jag fundera på hur min bild av livet är. För det är ju så att min bild av livet formar mitt liv. Min definition av livet avgör på ett sätt mitt öde. Väljer jag att se på livet som en dans på rosor blir ju målet att ständigt har roligt, är livet istället ett krig som måste vinnas, eller en motorväg som leder till något annat....ja då blir målen att segra och skynda.

Jag vill se på livet som en gåva, något vi har fått och som vi bör förvalta väl. Det svåra är bara att veta av vem man fått denna gåva, vad man ska göra med den, och hur man vet att man är en bra förvaltare. Att bära frukt som det så fint heter...vad innebär det?

Picknick med mamma

Min mamma väckte mig i morse, vilket hör till ovanligheterna. Det brukar vara jag som är uppe med tuppen, men idag blev jag tagen på sängen klockan nio. Skönt att sova ut ordentligt när man är ledig.

Mamma packade in en massa ting i bilen och körde upp till dottern som under tiden åt frukost och städade lägenheten. Varför städar man alltid när man vet att man kommer få besök? Jag vet att min mamma inte bryr sig om ifall disken står kvar i diskstället eller det är någon smula på köksbordet, men likaså åker dammsugaren fram en halvtimme innan någon kommer.

Jag ska ut på äventyr nästa helg, så tält, liggunderlag och sovsäck befinner sig nu i Uppsala redo att användas. Då det såg ut att bli en härlig sommardag packade vi ihop en korg med filt och skålar, åkte förbi Hemköp och satte oss ute i Hågadalen. Mitt paradis.

Jag bara älskar min mamma, det har varit en följetong i DN om mor och dotter och vi satt och pratade rätt länge om våran relation. Hur den förändrats under årens lopp och att vi är både väldigt lika, men samtidigt mycket olika. Det är spännande, vi känner varandra så väl efter allt vi gått igenom, och vi har funnit ett sätt att diskutera, resonera och prata om allt mellan himmel och jord. Min mamma slutar aldrig att förvåna mig!

Picknicken slutade i köket eftersom vi drabbades av en störtskur. Men vattenmelon, kaffe och choklad gör sig rätt bra med regnbågen i bakgrunden

.

Tankar från jobbet

Jag har jobbat hela midsommar, det har varit väldigt lungt så många timmar har spenderats vid köksbordet hos våra tanter och farbröder.

"evigheten måste vara oändligt stor. Det är svårt att tänka sig hur stort gränslöst är. Tänk att solen skiner på alla människor, och att vi vill ha den samtidigt som andra vill ha regn. Ja, det finns så mycket att lära sig"
96årings funderingar


Vad säger man som svar. Jag kan bara nicka och hålla med. Det saknas ord att beskriva uttryck så som evighet, oändlighet och gränslöshet. Kanske lite som att beskriva vad internet är för en myra.

Sommar, sommarjobb, sommarlugn

Före lugnet kommer stormen heter det. Och ja, innan sommarlugnet infann sig hade jag en häktisk men härlig vecka i Upplands Väsby. Men nu är den här, sommarlugnet, sover en timme längre på morgonen, tankar på måsten har för tillfället försvunnit.

Börjat jobba, tanter och farbröder blir glada återseenden. Vissa pratar fortfarande bara om väder, ger en samma sorts karameller, vill inte duscha, tycker bara om fisk eller vill ha socker i saften. Jag kan inte låta bli att tycka så otroligt mycket om dem. Jobbet ger mig så mycket glädje, så mycket energi och kärlek. Dessutom blir jag så glad när allt det där som förra sommaren var jobbigt, stressen, tidsbristen etc är åtgärdat och att jobbet nu faktiskt handlar om att ta hand om våra äldre. Att sitta i en timme och prata minnen från en världsomsegling, sitta i tystnad och lyssna på musik eller bli totalt utklassad i yazzy...kan man ha ett bättre sommarjobb? Idag smälte mitt hjärta då jag blev överraskad med midsommarbakelse hos en äldre herre, fick en härlig kram av en tant för att jag läste högt ur hennes Bibel och ytterligare en kram när jag kom med en tidning och lite jordgubbar till en annan tant.

Väsby, att vara hemma men endå inte

Jag har mitt hem i Uppsala. Det är där jag bor, där mitt hjärta och mina vänner finns. Plötsligt inser jag att jag har väldigt lite kvar i Väsby. Några få vänner, familj och inte så mycket mer. Rummet är urplockat, dator, böcker och andra pysselsaker finns i Uppsala och två dagar att fördriva i ett öde hus börjar gå mig lite på nerverna.

Tur att det finns en hel del att förbereda, kaffe att dricka och en dator att låna. Suttit och tittat runt på olika systemkameror, funderat på ett tal tills på måndag och snart ska jag börja klippa ut bordsplaceringslappar.

Det är en underlig känsla att inte längre räkna vårvägen som mitt "hem". Jag är uppvuxen här, har så många minnen, men inget att göra. Sitter och nynnar på musik, lärt mig spela broder Jakob på gitarr, målat naglarna igen! och läser, läser, läser. Så underbar bok jag har just nu. Skriver om den lite senare.

Nyss gick dagisgruppen förbi utanför. Vi har en gångtunnel nedanför slänten och varje gång dagis går förbi hör man skoj och skratt, ekon och ugglor i tunneln. Jag ler, då känner jag mig som hemma. Hur många gånger har man inte själv fastnat i tunneln i flera minuter. För att inte tala om hur många gånger vi spelat vägg i den, med irriterande cyklister som då och då fick en boll på sig.

Även om det regnar skiner solen innom mig

Det gör inget att regndropparna smattrar mot altantaket. Det är sommar innom mig.

Igår åkta jag och Oskar till vår vårdcentral för sista gången den här terminen. Det är kul, för varje gång man kommer dit inser man att man lärt sig något nytt från förra gången. Att förklara för en orolig gravidkvinna varför det kan domna i händerna, undersöka en 70årig kvinna med hypotyreos som tycker livet leker för att pardansen har uppvisning och hon snart ska åka till landet. Och så lilla M, min solstråle igår. Inte ens två år men så van vid sjukvård att bara jag får en ficklampa får ni göra vad ni vill. Hans lilla hjärta som slår, ögonen som tittar nyfiket på en då man står och lyssnar till slagen. Leendet när man känner lite på magen och hjälpen när man ska kika i öronen. Jag vill bli barnläkare, även om få barn är så glada, hjälpsamma och söta som M. Men längtan kom, och snart har det gått så långt att jag har svårt att tänka mig något annat.

Är hemma i Väsby ny, Vilda Väsby. Natten resulterade i inbrottsförsök i vårat garage, stulna cyklar hos grannen och allmänt stök. Jag förstår inte vad som händer i Bollstanäs? Man kan ju inte låta bli att undra hur ungdomarna här mår, innerst inne?

Nagelacket måste bort!

Orsaken till att jag sällan målar naglarna är för att jag två dagar senare måste ta bort det eftersom det ser förfärligt ut. Hinner ju knappt njuta av finmålade naglar innan färgen börjar försvinna. Inte blir det bättre av en storstädning på rummet heller. Jag inser att jag trivs i nagelack, även om jag använder det cirkus sumarum två gånger per år. Jul och skolavslutningar.

De tre lediga dagarna har ägnats åt ingenting. Vara med vänner, sova ikapp, läsa böcker och en del andra upptåg. Sommaren kommer bli bra, jag känner det redan nu. Väntar på något vis fortfarande på att den ska börja. Kan inte riktigt slappna av och tänka bort skolan än. Men jobbschemat är fixat, kajakkursen betald, ska till VC imorgon och sen hem till Upplands Väsby för att förbereda fest på lördag. Jag njuter, fick en liten chock igår när jag insåg hur otroligt godtrogen jag kan vara. Vill kunna lita på människor, dela med mig och få igen. Vill inte behöva gå runt och vara rädd, ständigt på sin vakt och bygga upp en mur omkring sig så att främlingar inte har en chans att komma in. Det är tråkigt när man känner sig sviken...men man lär sig ju något på vägen.



Dessutom drömmer jag om resor. Resor till Nicaragua, Indien, Vietnam, Filippinerna, Kenya, Sydaftika och Tanzania, Rom och Barcelona....Förstår inte var all reslust kommit ifrån. Efter idag lades filippinerna på listan. Dessutom har jag mött en drömprins...tyvärr med prefixet dröm.

Konsten att inte göra någonting

Det är en obeskrivlig känsla att vakna för första gången på väldigt många månader och inte känna några måsten. Inga föreläsningar att gå igenom, inga fall att plugga inför och ingen stress över huvudtaget. Det är underbart att plugga, men svårigheten är att man aldrig är ledig. En lördag utan plugg är ändå en dag då man tänker på plugget någon gång per timme. Så jag ska njuta i sommar. Njuta av att inte behöva göra någonting, av att ett år gått och ladda batterierna inför nästa. Tror nästa år kommer bli om inte ännu roligare. Preklin, globalmedicin och sen ut på klinikerna termin fem.

När livet skjuts på framtiden

Att gå in i tentabubblan är verkligen dubbelsidigt. Å ena sidan fylls man av en adrenalinkick, snart måste jag kunna allt det här, sitter och pluggar flera timmar i sträck och dricker en eller två koppar kaffe för mycket varje dag. Det blir en härlig sammanhållning i biblioteket och man har rätt att klaga hur mycket man vill på plugget. Det är tillåtet att känna ångest, panik och att släppa allt annat för att hänga med i studierna. Säg tenta och ingen begär att du ska ha tid med dem förrän den är över.

Sen är det den där självkänslan, säkerheten som aldrig infinner sig. Känslan av att vara korkad, att inte kunna och att det inte spelar någon roll hur många gånger man bläddrat igenom anteckningarna, det vill bara inte fastna. Paniken smyger sig på, varje sekund räknas. Nu är det bara fyra timmar tills jag ska gå och jag har inte lärt mig NÅGONTING idag. Varje felsteg läggs på minnet, varje rätt glöms snabbt bort. Du kan inte, måste plugga mer, måste, måste, måste.

Kanske är det som L sa, att om man inte lär sig något när man sitter och läser i en timme. Då kanske man redan kunde det man läste om. Jag vet inte, jag önskar att det var så och att jag i så fall kunde få inse det. Problemet med mig är ju att jag inte inser att jag kan något förrän frågan ställs och jag inte har någon annan att fråga, bara mig själv att lita på. Då brukar jag lyckas ganska bra, det brukar inte bli helt fel i alla fall.

Underbar kväll med hemgruppen. Gav mycket energi, tankar och frid. Livet handlar inte om torsdagen, tentan är egentligen bara ett väldigt litet steg i utbildningen. Om några år kommer jag inte komma ihåg vilket resultat jag fick. Att alltid höja sina mål, det är ju bra....men det kan samtidigt bli ens fiende. Att klara en tenta med bravur innebär för mig att jag helst ska klara nästa ännu bättre...för annars är jag sämre. Varför inte försöka tänka att bra är man när man klarar en tenta. Varje poäng över 60% är egentligen bara en bonus. Varje fel under 99% är inte ett bevis på hur dålig man är. Tänk vad konstigt man kan tänka ibland, så konstigt att man inte kan säga det högt, inte tänka det så att jag hör.

Det är så många andra tankar som följer med tentaångest. Ångest för mig är minerad mark. Jag vänder mig och springer så fort jag kan. Stänger mig inne i min trygga bubbla och plötsligt blir allt som förrut var så lätt plötsligt så svårt. Plötsligt flyttas jag tre år bakåt i tiden och blir så hjälplöst vilsen att jag blir rädd. Jag vägrar, vägrar att låta mig besegras av mina egna hjärnspöken. De är starka när de kommer, tankarna skjuter mig i magen likt en kanonkula, men jag är förberedd. Jag vet att de kommer och för varje gång blir skyddet starkare och starkare. Än hindrar det mig inte från att tappa andan ibland, men jag blir bättre och bättre på att värja mig. Jag skjuter inte längre livet på framtiden, jag vägrar gå in i bubblan där livet kan börja igen efter att det är avklarat, efter att jag gjort ditt, fått resultaten på datt och hunnit med det där. Nej, jag vill leva här och nu.

Men det finns någon som vet, någon som finns vid min sida. Någon som jag kan lita på, dela min osäkerhet och ångest med. Någon som jag inte behöver säga allt till, någon som förstår endå. Som ser en mening i den kamp jag nu för, och som hjälper mig varje dag. Jag önskar att jag kunde lita på din ovillkorliga kärlek. Var med mig imorgon, sista dagen innan tentan. Låt morgondagen bli lugn och trygg så att jag kan få ro i min krigsdrabbade själ.