Kanten

När man inte mår bra pratar alla om att man ska våga hoppa. 

Våga hoppa och se att du inte går sönder, 

se att någon tar emot

se att det bli bättre.

Det kan vara lättare sagt än gjort. Ibland undrar jag om det är det rätta att säga. För vem, sjuk eller frisk, skulle få för sig att hoppa över kanten i tron om att man kommer fångas upp innan man når marken? 

Kanske har jag hoppat, eller så hittade jag bara en väg ner? Ibland när jag får frågor förundras jag över att jag egentligen inte har en aning om hur jag tog mig över kanten. 

Men kanter, stup och vägskäl är ju inte något som man bara står vid i extremt svåra situationer. Varje dag möts jag av ett nytt stup eller ett nytt vägskäl. Kanske inte lika livsavgörande, men nog så jobbigt att ta sig förbi. Livet är inte en motorväg helt enkelt, det är små grusvägar, stup och en himla massa korsningar. 

Med sommaren kommer...

önskan att bli mer kreativ.

Varje sommar får jag för mig att i sommar, i sommar då ska jag

• Lära mig spela gitarr
• Lära mig måla både akvarell och olja
• Lära mig sy kläder
• Lära mig odla grönsaker
• Lära mig skriva poesi
• Lära mig sticka
• Lära mig scrap-booka
• Lära mig fota och redigera foton

Kanske handlar det om att jag under terminerna saknar kreativiteten. Kanske handlar det om ljuset och energin som kommer på våren. Kanske är det bara tron om att sommaren är oändligt lång så att man måste fylla den med någonting för att inte bli uttråkad. Varje sommar kommer denna önskan. 

Förra sommaren satt jag på kurön och spelade gitarr. Jag lärde mig två låtar som tyvärr fallit i glömska under sommaren. Sommaren innan dess satt hade jag kameran med vart jag än gick och sommaren innan dess var det akvarellblocket som följde med vart jag än åkte. Vi får se vad det blir i sommar. 

Hemma

Hur känns det att vara hemma?
Frågan kommer minst en gång om dagen.
Och jag har inte något bra svar.

En del av mig tycker det är jätte skönt.
En del av mig vill sätta mig på första flyg härifrån.
En del av mig vill prata i timmar om tiden i Sydafrika och Etiopien.
En del av mig får inte fram ett vettigt ord.

Så mycket mer hände under resan än det som går att beskriva. Har jag vuxit? landat? funnit ro? eller är jag bara väldigt tillfreds efter tre månaders äventyr? Det är en känsla som inte går att sätta fingret på. Plötsligt känns sådant som förut var läskigt och viktigt helt irrelevant medan nya saker har kommit upp i ljuset.

Man vidgar sina vyer genom att resa heter det ju, jag visste bara inte att det skulle bli en så total kontrast mot mina gamla vyer.

Tack, det var skönt att höra

Just nu: Jorden har inte gått under




Ibland är det tur att Aftonbladet finns så att man inte går miste om viktiga händelser.

Kanske, kanske inte

Hemma,
Mitt lilla krypin börjar sakta fyllas av mina saker.
Solen skiner och jag har en liten kolonilott som vill bli odlad i.

Två veckor till sommarlov, forskning och frihet.
Två år till examen. Plötsligt känns allt mycket nära.

Men det här känns väldigt långt borta redan.

Nedräkning

Tenta - Check
Då plötsligt insåg jag att jag snart är i Sydafrika.
Just nu att göra lista XL och en härlig förväntan som gör att jag inte alls är intresserad av att sitta på föreläsningar eller förbereda fallseminarium.

Så en helg kvar i Sverige. Det innebär packning av både resväska och lgh in i kartonger. Flytt av saker till Sollentuna och sen försöka umgås med vänner och familj så mycket som möjligt. Jag kan aldrig riktigt förstå att jag ska åka förrän jag är på Arlanda, kanske därför jag alltid vill vara där så tidigt. Den här hösten har varit så intensiv att jag inte haft tid att tänka på resan den senaste månaden. Men så öppnas en lucka då tentan är skriven och plötsligt kommer alla tankar samtidigt.

Havet är djupt

Nu är jag tillbaka i Sverige efter en vecka i Hurghada med familjen. Att dyka ner i Röda havet är en fantastisk upplevelse som får mig att fascineras totalt. Några timmars av iakttagelse och förundran. Delfiner, havssköldpaddor och vrak. Men kanske är det de vanligaste fiskarna som fascinerar mig mest, livet i reven, så sprudlande och på ett sätt så likt livet på land. Vissa har mer makt, vissa lever i par andra ensamma och många i stim. Vem leder stimmet? Vem bestämmer var de ska simma? Och det är lika hemskt att hamna utanför stimmet för fisken som det är för oss människor att komma utanför en gemenskap.

Clownfiskar ligger mig varmt om hjärtat.

De lever i par i en speciell havsanemon som syns på bilden. Anemonen är giftig och bränner andra fiskar och människor som kommer för nära. Men clownfisken har en skyddande hinna över skinnet som gör det möjligt för dem att leva skyddade i anemonen. Där bor de; mamma, pappa och små bebisar. Alltid nyfikna när man simmar förbi. Men man får inte röra dem, då kan man förstöra den skyddande hinnan så att de inte längre kan leva i skydd av anemonen utan dör. Inte lätt att vara clownfisk när hela världen vill kela med en Nemo.

En annan rolig kuriosa om clownfisken. Om honan dör, förvandlas hanen till en hona och inom kort har han/hon hittat en ny partner. Jag och mamma hade mycket roligt åt detta och blev ännu mer förtjusta i clownfiskarna.