Att äta soppa tillsammans

Jag och Klara cyklade till soppmässa igår kväll i samariterhemmet. Något vi pratat om i ett halvår skulle jag tro. Varma människor, varm soppa, varm mässa och stora bullar. Det ger en perspektiv, man blickar utanför bubblan av studenter, inflammationer och bostadssökande. Att äta soppa tillsammans....det är något jag vill göra fler gånger.

Tänkt att något så litet kan göra en så glad

En liten fläck, en liten värk. En liten längtan som äntligen är över. Ett bevis på att jag fungerar igen. Jag fungerar både i kropp och knopp!

"Be så skall du få, sök så skall du finna, 

bulta så skall dörren öppna sig. "

Många års slit och tårar som äntligen gett slutgiltigt resultat. En bön och kanske, kanske hjälpte det lite grann. I vilket fall som helst; en otrolig lättnad.

I att skynda finns ingen välsignelse

Haraka haraka
haina baraka













Och så småningom dyker det upp en lägenhet till mig. Bara inte just idag.

En liten besvikelse....

Jag hade sett fram emot den här veckan sen jag fick schemat i augusti.
Jag hade tänkt inhämta mig mycket ny kunskap och också nya perspektiv på infektionssjukdomar. Jag hade hoppats på föreläsningar som satte fokus på individerna, på situationen idag, just nu.

Istället pratar vi om pesten på 500-talet, Mr Mikrob och retrovirus genetik. Men små stunder av malariaföreläsningar, patientdemos på sjukhuset och ja, då glömmer jag som bort de där andra timmarna då jag mest surplar kaffe och stör andra.

Ninataka kuenda Kenya!

Att inte känna saknad

- Hur känns det då, när jag säger så?
En fråga, och en lättad suck från mig. "Det känns nog mest skönt, som om jag inte fattar vad jag var så rädd för"

En fråga, ett samtal eller två. Och jag kan släppa oron, för någon som ser, det är ett bekräftade som för mig betyder mer än flera dagar av okontrollerbar glädje. De som sett, och nu ser, de vet och kan visa på skillnaden.

Och en fika under ett samtal, ett skratt och en hej då kram, ett leende på väg ut och en blick till killen i receptionen som säger att jag är här, men behöver det egentligen inte längre. En suck av lättnad då dörren stängs igen bakom en. Det var min trygghet, ett ställe jag inte klarade mig utan, ett ställe jag kanske inte hade klarat mig utan. Men jag behöver det inte längre, och det känns så naturligt. Att stänga dörren och lämna det som varit. Ta med det jag vill, men den där osäkra flickan i receptionen, men axlarna uppdragna till öronen som sakta gick längs korridoren och ägnade timmar åt att fundera hur mycket juice det skulle vara i glaset, hon är inte kvar längre.

Och det är så underbart att jag inte landat riktigt än, så stackars vänner som försöker koncentrera sig på långsamma föreläsningar om pestens utbredning på 1500-talet när jag har myror i brallan. Då är det lättare att skylla på kaffet, för den andra historien hade varit för lång för att ta i pausen.

Erbjudanden som är svåra....

Att få ett erbjudande...hej du är en av....som tackat anmält intresse på ......Du har nu....dagar att bestämma dig.... Hälsninar......

Och jag vet inte om jag blir glad eller om det bara blir jobbigt. Lägen, hyror, rum, vänner, drömmar, möblering, middagar, bostadsbidrag, uppsägningstider....

Och jag har inte ens fått erbjudandet utan är bara en av många som sitter med dessa funderingar just nu. Men det brukar ju lösa sig, tillslut. Även om det känns lite virrigt just nu.

Så jag tar fram bakteriologiboken och ignorerar beslutsångesten så länge det går.

Hemska nyheter och små mirakel

Hörde igår på nyheterna att 1/6 av världens befolkning har näringsbrist och att det är fler än för några år sedan! Var sjätte barn får inte i sig tillräckligt med mat för att kunna växa och utvecklas som de ska. Tänk en svensk dagisgrupp, var sjätte unge är ganska många ungar! Nästa problem är ju vad vi ska göra åt det. Är det bäst att äta inhemska varor, så att de i fattiga länder inte exporterar det de tillverkar, eller är det bäst att köpa deras exportvaror så att BMP höjs.... Som jag förstår råder det väldigt delade meningar i den frågan. Läs på DN tex.

Det kan väl sägas att jag fick lite dåligt samvete där jag satt med min middag och dessutom precis plockat ner en påse nötter i väskan...ifall jag och vännen skulle sakna något att tugga på efter glassen och marängerna senare ikväll.

Men mirakel kan ske. Ett bevis på detta är ju det som hände i Melbourne. En mamma släpper för några sekunder taget om barnvagnen då hon står och väntar på tåget. Den börjar rulla och ramlar ner på spåret precis när tåget kommer. Det är något av de värsta jag sett. Miraklet är att barnet klarade sig med någon bula, trots att det släpades tiotals meter med tåget. Mirakel, vad mer kan man säga.

Stora och små fynd

Att hitta ett halsband man letat efter,
eller en penna när man verkligen behöver en.
Att finna en vän som väntar på i en korsning,
eller ett brev man sparat i många år.
Att hitta en chokladbit när blodsockret sjunker,
eller fyra pinnstolar i en container.

Det är sådana små fynd som får en att le lite extra så här i höstmörkret.

Jag tror jag funnit en härlig gemenskap ikväll. Något att spinna vidare på, något att ge och få energi av. Något som faktiskt gör lite skillnad idag, imorgon och förhoppningsvis även om flera år.

Poesi i skogen

Det går inte att stanna inne när solen skiner och det är en underbar, om än kall, höstdag och det faktiskt inte är pluggpanik. Så på med skorna, fleecetröja och iPoden och iväg till Håga.

Underbart. Hösten är så vacker. Nog för att jag tycker om sommaren, men hösten har verkligen sin charm. Och där, mitt bland de gula löven, rönnbären och den fuktiga mossan sitter ett anslag på trädet. En dikt, en stjärna....och lite längre bort en till. Poesi i skogen på turkosa ark med guldstjärnor på.

Ibland så bjuder små vardagliga saker på ganska oväntade överraskningar....